honom. Vad betydde det, och vem var han egentligen? De enda som hade sådana krafter var druiderna. Men varken hans mor eller far var druider, och då kunde han inte heller vara det.
Eller kunde han?
Thor kände plötsligt att det var någon bakom honom. Han snurrade runt och fick se Argon, med ögonen fästade på djuret.
”Hur kom du hit?”, frågade Thor förundrad.
Argon svarade inte.
”Såg du vad som hände?”, frågade Thor, fortfarande osäker på om det verkligen hade hänt. ”Jag förstår inte hur jag gjorde det.”
”Men i själva verket vet du”, svarade Argon. ”Djupt inom dig vet du. Du är inte som andra.”
”Det var som… som om en kraft kom över mig”, sa Thor. ”En kraft, jag visste inte att jag hade den.”
”Energifältet”, sa Argon. ”En dag kommer du att vara väl bekant med det. Kanske till och med lära dig styra det.”
Thor höll om skuldran. Smärtan var nästan outhärdlig. Han tittade ned och såg hur handen fläckades av blod. Han kände sig yr och undrade vad som skulle hända om han inte fick hjälp.
Argon tog tre steg fram, greppade Thors hand och tryckte den bestämt mot såret på axeln. Han höll den där, lutade sig tillbaka och slöt ögonen.
Thor kände en värme stråla genom armen. Inom några sekunder hade det klibbiga blodet på handen torkat upp, och smärtan började avta.
Han såg ned, men kunde inte begripa det: såret var läkt. Allt som återstod var tre ärr där klorna skurit genom skinnet – men de såg redan ut av vara flera dagar gamla. Såren var helt slutna, och han blödde inte längre.
Thor blickade häpet mot Argon.
”Hur gjorde du det där?”, frågade han.
Argon log.
”Det var inte jag som gjorde det, utan du. Jag bara riktade kraften från dig.”
”Men jag har ju inga helande krafter”, svarade Thor förbryllad.
”Har du inte?”, svarade Argon.
”Men jag förstår inte. Det här är inte riktigt klokt…”, Sa Thor, alltmer otåligt. ”Snälla, försök att förklara.”
Argon såg bort.
”Det finns ting som det tar tid att lära.”
Thor kom att tänka på något.
”Betyder det här att jag kan gå med i Legionen?”, frågade Thor upphetsat. ”Om jag nu kan ta död på en sybold så skall jag väl kunna hävda mig mot de andra pojkarna.”
”Visst kan du det”, svarade han.
”Men det var mina bröder som valdes – inte jag.”
”Dina bröder hade aldrig besegrat det här odjuret.”
Thor stirrade tillbaka, fullt av tankar i huvudet.
”Men de har ju redan ratat mig, hur ska jag någonsin bli en av dem?”.
”När började krigare be om lov?”, frågade Argon.
Argons ord sjönk in. Thor kände en varm känsla i kroppen.
”Menar du att jag helt enkelt bara skall dyka upp? Utan inbjudan?”
Argon log.
”Det är du som skapar ditt öde, ingen annan.”
Thor blinkade till – och när han öppnade ögonen igen var Argon försvunnen.
Thor kunde inte tro sina ögon. Han såg sig omkring, runtom åt alla håll i skogen, men inget spår av druiden.
”Här borta!”, hördes en röst.
Thor vände om mot ett väldigt klippblock. Rösten hade hörts från toppen och han klättrade genast uppåt.
Han nådde dit upp men förundrades över att det inte heller där fanns något spår av Argon.
Däremot fanns annat att se från utsiktspunkten. Han blickade över Mörkskogens trädkronor. Han kunde se var skogen slutade, att den andra solen nu gick ned i mörkgrönt, och därbortom, landsvägen, mot kungens hov.
”Där är din väg”, hördes rösten igen. ”Om du törs.”
Thor vände snabbt på klacken men såg ingenting. Det var bara en röst, ett ensamt eko. Men han visste att Argon fanns där någonstans, och att han sporrade honom att gå vidare. Och han visste, i djupet av sin själ, att det var rätt sak att göra.
Utan att tveka längre skyndade Thor nedför klippan och vidare, genom skogen och mot vägen i fjärran.
Han sprang för att möta sitt öde.
Kapitel tre
Kung MacGil – stadig och bredbröstad, med gråsprängt skägg, hår till axlarna och en bred panna som fårats av alltför många fältslag – stod med sin drottning på de högsta befästningsverken och blickade ut över festligheternas början för dagen. Hans kungliga egendomar sträckte sig i all prakt så långt ögat nådde. Det var en blomstrande stad, inramad av urgamla fästningsmurar. Det var Kungsgård. Stenhus av alla storlekar och former knöts samman av en labyrint av vindlande gator – för krigare, uppsyningsmän och hästar, Silvergardet och Legionen, vakternas baracker, vapenhus och arsenalen – och dessutom hundratals boningshus, för allt folk som valt att bo innanför murarna.
Mellan husen låg också vidsträckta gräsmattor, kungliga trädgårdar, kullerstensbelagda torg och porlande fontäner. Kungsgård hade förskönats genom århundraden, av hans far, och faderns far före honom, och det hade aldrig varit vackrare än nu. Utan tvekan var Kungsgård det starkaste fästet i Ringens Västerrike.
Aldrig hade någon kung haft så dugliga och trofasta krigare, och under kungens hela liv hade ingen vågat sig på ett anfall. MacGil hade haft tronen i trettiotvå år, och under den tiden styrt som en god och vis kung. Riket hade blomstrat, hären dubblats i storlek, städerna växt och folket fått del av överflödet. Inte ett klagomål stod att finna ibland hans undersåtar. Han var känd som en frikostig kung, och i riket hade haft fred och överflöd sedan han först kom till tronen.
Och det var just det som höll honom vaken om nätterna. För MacGil var en kung som kunde sin historia. Under tidigare tidsåldrar så hade det aldrig freden varat så länge. Han hade slutat fråga sig om kriget skulle komma – nu undrade han när det skulle ske. Och vem som var fienden.
Det största hotet kom naturligtvis från barbarerna i Vildlanden, bortom Ringen och på andra sidan Klyftan, där de hade underkastat sig alla folk. Vildlanden hade aldrig utgjort något hot mot MacGil och de sju generationer kungar som styrt före honom. Orsaken var hans rikes geografi. Format som en del av en perfekt cirkel – en ring – som avskildes från världen runtom av en djup och bred klyftdal, och skyddades av en kraftsköld ända sedan kungens kröning – riket hade inget att frukta från Vildlanden.
