i en knutpunkt, omgiven av allt mänskligt.
Han hörde ett högt oväsen, tunga kedjor som rasslade och en duns av träbalkar som slog i backen så hårt att marken skakade. Ett ögonblick senare hördes ett annat ljud, av hovar som klapprade mot trä. Han såg ned och insåg att de passerade en bro och att under dem flöt en vallgrav. Det var en vindbrygga.
Thor stack ut huvudet och såg ett par väldiga stenpelare och den spetsade järnporten därovan. Det var Kungsporten de passerade.
Han hade aldrig sett en större port. Han blickade upp mot järnspetsarna och häpnade över tanken på att de, om porten plötsligt föll ned, skulle klyva honom i stycken. Han lade märke till fyra män ur Silvergardet som vaktade ingången, och hans hjärta slog snabbare igen.
Nu rullade de genom en lång tunnel av sten, och sedan såg man himlen igen. De var inom murarna i Kungsgård.
Han kunde knappt tro det. Här var det om möjligt ännu mer liv och rörelse – tusentals människors tycktes myllra vart man såg. Där var också gräsklädda fält, oklanderligt klippta och överallt med blomster. Vägen vidgades och längs sidorna fanns stånd, försäljare och byggnader av sten. Och mitt ibland alltsammans fanns kungens män, soldater klädda i rustning. Thor hade klarat det.
Mitt i upphetsningen hade han inte kunnat låta bli att ställa sig upp. Nu stannade vagnen tvärt så att Thor föll baklänges, in i höet igen. Innan han klarat att resa sig igen hörde han hur något av trä sänktes ned, och när han såg upp möttes hans blick av en ilsken, skallig gammal man som blängde mot honom, klädd i trasor. Kusken sträckte in sina knotiga händer, grep Thor om fotlederna och drog ut honom.
Thor föll ned och landade hårt på ryggen, i ett moln av damm i gruset. Skratt hördes från alla håll.
”Nästa gång du tar en tur i min vagn så blir det bojorna för dig gosse! Tur för dig att jag inte ropar hit Silvergardet nu på en gång!”
Gamlingen vände sig om och spottade och skyndade sedan upp på vagnen och piskade på hästarna framåt.
Thor skämdes, men återfick till sist fattningen och kom på fötter. Han såg sig omkring. En och annan förbipasserande skrockade och Thor snäste åt dem tills de tittade bort igen. Han borstade av sig dammet och gned sig om armarna. Stoltheten var sårad, men inte kroppen.
Han återfick snart modet när han såg sig omkring, bländades av allt, och insåg att han skulle vara glad som tagit sig så långt. Nu när han inte hindrades av vagnen kunde han se sig omkring utan hinder. Och det var verkligen en otrolig syn – staden sträckte sig så långt ögonen kunde nå. I dess mitt reste sig ett magnifikt slott av sten, omgivet av befästa murar som tornade upp sig och krönt av bröstvärn, där man överallt såg män ur kungens armé på patrull. Överallt omkring honom låg också välhållna gröna fält, stenlagda torg, fontäner och lundar med träd. Det var en stad. Och den svämmade över av folk.
Överallt strömmade det av alla typer av människor – köpmän, soldater, ämbetsmän – och alla tycktes ha brådska. Det tog flera minuter innan Thor förstod att något speciellt var i görningen. Förberedelser var igång överallt där han släntrade fram. Stolar ställdes fram och ett altare restes. Det såg ut som om de förberedde för ett bröllop.
Hjärtat hoppade över ett slag när han, långt fram, såg en rännarbana för tornering, med långa banor för ryttarna som avdelats med rep. På ett annat fält såg han soldater kasta spjut mot avlägsna mål, och på ytterligare ett sköt man båge mot mål av hö. Överallt tycktes det vara spel och tävlingar på gång. Och det var musik i luften: lutor, flöjt och cymbaler och grupper av musikanter som vandrade runt. Och vin. Stora tunnor rullades fram, och bord med mat ställdes i ordning för bankett så långt han kunde se. Det var som om han anlänt mitt i en stor festlighet.
Allt detta var bländande, men Thor kände ändå att det brådskade att finna Legionen. Han var sen redan som det var, och det var nödvändigt att han gav sig till känna. Han skyndade fram till den första person han såg, en äldre man som, att döma av det blodiga förklädet, tycktes vara en slaktare som skyndade nedför gatan. Alla här var i sådan brådska.
”Ursäkta herrn”, sa Thor och höll tag i mannens arm.
Mannen såg ogillande på Thors hand.
”Vad vill du, pojk?”
”Jag söker Kungens legion. Vet ni var de tränar?”
”Ser jag ut som en karta, eller?”, väste mannen och skyndade vidare.
Thor var alldeles häpen över mannens brist på hövlighet.
Han skyndade fram till nästa människa han såg, en kvinna som knådade i mjöl på ett långt bord. Det stod flera kvinnor runt bordet, alla i hårt arbete, och Thor tänkte att åtminstone en av dem borde veta.
”Ursäkta mig fröken, men vet ni kanhända var Kungens legion tränar?”
De såg på varandra och fnissade, några bara år äldre än honom själv.
Den äldsta vände sig om och såg på honom.
”Du letar på fel plats”, sa hon. ”Här förbereder vi för festligheterna.”
”Men jag fick höra att de tränade i Kungsgård”, sa Thor, något förvirrad.
Kvinnorna skrockade igen. Den äldsta av dem satte händerna i höfterna och skakade på huvudet.
”Du beter dig som om du aldrig varit i Kungsgård förr. Har du ens någon aning om hur stort det är?”
Thor rodnade när de andra kvinnorna skrattade och stegade sedan iväg. Han avskydde när man gjorde narr av honom.
Han såg framför sig dussintals gator som slingrade sig hit och dit genom Kungsgård. Och i murarna fanns minst ett dussin ingångar. Den här platsens storlek var helt överväldigande. Han fick den obehagliga känslan att han skulle kunna söka i dagar utan att hitta rätt.
Så fick han en idé: En soldat måste naturligtvis veta var de andra tränar. Tanken på att gå fram till en av kungens soldater gjorde honom nervös, men han insåg att han var tvungen.
Han vände om och skyndade mot muren, fram till den soldat som stod vakt vid den närmaste ingången. Han hoppades att han inte skulle bli utslängd. Soldaten stod rakryggad och med blicken rakt fram.
”Jag letar efter Kungens legion”, sa Thor, med den tappraste stämma han kunde uppbåda.
Soldaten fortsatte att blicka rakt fram, utan att bry sig.
”Jag sa att jag letar efter Kungens legion!”, envisades Thor, högre den här gången och fast besluten att bli hörd.
Efter flera sekunder såg soldaten ned på honom, hånfullt.
”Kan du säga var de är?”, trugade Thor.
”Och vad har du för ärende med dem?”
”Ett mycket viktigt ärende”, underströk Thor, och hoppades att soldaten inte skulle fråga ut honom. Soldaten vände tillbaka igen, blickade åter rakt fram och ignorerade honom som tidigare. Thor fruktade att han inte skulle få något svar och besvikelsen sved i hjärtat.
Men efter vad som kändes
