nu tjugofem år och en god krigare och verklig gentleman. Han var den som mest liknade MacGil av alla barn. Det var ironiskt, med tanke på att han var en oäkting, MacGils enda avkomma med en annan kvinna, någon han glömt sedan länge. MacGil hade fostrat Kendrick tillsammans med sina övriga barn, till trots mot drottningens inledande protester. Men han hade fått lova att Kendrick aldrig skulle ärva tronen. Det smärtade kungen nu, eftersom Kendrick var den bäste man han någonsin känt, och en son han var stolt över. En bättre arvtagare till kungariket hade man inte kunnat tänka sig.
Bredvid, men i skarp kontrast till honom, stod Gareth, hans andre son men den förste som var född inom äktenskapet. Han var tjugotre, mager, med insjunkna kinder och stora, bruna rastlösa ögon. Till sinnet kunde han inte ha varit mer olik sin äldre bror. Gareth var allt som brodern inte var. Där brodern var rättfram dolde Gareth alltid sina verkliga tankar. Där brodern var stolt och ädelmodig var Gareth oärlig och svekfull. Det smärtade MacGil att tycka illa om sin egen son, och han hade många gånger försökt att ändra hans natur. Men någon gång efter tonårstiden hade han accepterat att pojkens natur var av ödet: ränksmidande, makthungrig och ambitiös i ordets alla sämsta bemärkelser. Gareth hade heller inget intresse för kvinnor, det visste MacGil, men däremot åtskilliga manliga älskare. Andra kungar skulle ha kastat ut en sådan. Men MacGil var mer öppensinnad, och för honom var det inget skäl att inte älska sin son. Det var inget han skulle dömas för. Vad som dömde honom däremot var hans ondskefulla, ränksmidande natur. Den kunde MacGil inte ha överseende med.
Intill Gareth stod MacGils andra dotter, Gwendolyn. Hon hade just fyllt sexton och var vacker som de vackraste flickor han sett. Och till sättet var hon vackrare ändå: hon var vänlig, frikostig och ärlig – den finaste unga kvinna han lärt känna. I det avseendet var hon lik Kendrick. Hon såg på MacGil med en dotters kärlek till sin far, och han kände hennes lojalitet i varje ögonkast. Han var till och med ännu stoltare över henne än han var över sönerna.
Bredvid Gwendolyn var MacGils yngste son, Reece: stolt och livfull, och med sina fjorton år just på väg att bli man. MacGil hade med stor glädje sett hans invigning i Legionen, och redan kunde han ana vad slags man han skull bli. MacGil var säker på saken: Reece skulle en dag bli den bäste av sönerna och en mycket duglig härskare. Men den dagen var ännu avlägsen. Han var ännu för ung, och hade alltför mycket att lära.
MacGil granskade sina fyra barn med blandade känslor, de tre söner och den dotter som stod framför honom. Det var stolthet blandad med besvikelse. Han kände dessutom ilska och irritation eftersom två av barnen saknades. Den äldsta, hans dotter Luanda, förberedde sig naturligtvis för sitt eget bröllop, och eftersom hon giftes bort till ett annat rike så hade hon ändå inget med diskussionen om arvingar att göra. Men en annan av hans söner, mellansonen på arton år, Godfrey, frånvarade. MacGil rodnade av ilska inför nonchalansen. Ända sedan pojkåren hade Godfrey helt saknat respekt för allt som hade med det kungliga ämbetet att göra. Han visade med all tydlighet att han inte brydde sig om det och att han heller aldrig skulle styra. Som MacGils största besvikelse ägnade sig Godfrey istället åt att slösa bort dagarna tillsammans med sina uslingar till vänner i ölstugor, till ständigt tilltagande skam och vanära för kungafamiljen. Han var en lätting, sov större delen av dagen och fyllde vad som återstod av den med att dricka. Å ena sidan var MacGil lättad över att han inte var där, men å den andra var det en skymf som han inte kunde tolerera. Han hade i själva verket väntat sig just detta och därför redan tidigt sänt ut sina män för att genomsöka ölstugorna och föra honom hem. MacGil satt tyst i väntan på dess att de skulle göra det.
Slutligen slogs den tunga ekdörren upp och in marscherade män ur den kungsvakten, med Godfrey på släp mellan dem. De gav honom en knuff, så att han stapplade in i rummet, och slog åter igen dörren.
Barnen vände sig om och stirrade. Godfrey var sjabbig, stank av öl, orakad och halvklädd. Han log tillbaka. Fräck, som alltid.
”Hejsan far”, sa Godfrey. ”Har jag missat det roliga?”
”Du ställer dig med dina syskon och väntar tills jag talar. Annars, Gud hjälpe mig, får jag dig kedjad i fängelsehålorna bland de vanliga fångarna, utan mat – och öl ännu mindre – i tre hela dagar.”
Godfrey stod där, trotsig, och blängde tillbaks mot sin far. I den blicken kunde MacGil ana en uppdämd styrka hos pojken, någonting av honom själv, en liten gnista som en dag skulle kunna bli till stor nytta för Godfrey. Förutsatt att han först kunde besegra sin egen personlighet.
Utmanande in i det sista väntade Godfrey minst tio sekunder innan han lydde, men hasade därefter över till de andra.
MacGil granskade sina fem barn där de stod: oäktingen, avvikaren, hans dotter och hans yngste son. Det var en märklig blandning och han hade nästan svårt att tro att de alla var hans avkomma. Och nu, på dagen för hans äldsta dotters bröllop, hade han uppgiften att utvälja en arvinge från denna skara. Hur var det ens möjligt?
Det hela var en meningslös uppvisning. Han var trots allt ännu i sin krafts dagar och kunde gott och väl få styra ännu i trettio år. Oavsett vilken arvinge han valde idag så skulle denne kanske inte få bestiga tronen på årtionden. Han fann hela traditionen irriterande. Den hade kanske varit nödvändig på hans förfäders tid, men nu hade den spelat ut sin roll.
Han rensade strupen.
”Vi har samlats här eftersom traditionen kräver det. Som ni vet så är det min uppgift att idag, dagen för min äldsta dotters bröllop, utse en efterträdare. En arvinge till detta rike. Om jag skulle dö så finns det ingen som är bättre lämpad att styra detta rike än er mor. Men rikets lagar kräver att endast ett kungabarn kan efterträda. Alltså måste jag välja.
MacGil drog efter andan och funderade. En tung tystnad hängde i luften och han kunde känna anspänningen av förväntan. Han såg in i deras ögon och märke olika uttryck i dem alla. Oäktingen såg resignerad ut, väl medveten om att han inte skulle bli vald. Avvikaren ögon lyste av äregirighet, som om han förväntade sig att valet helt naturligt skulle falla på honom. Suputen såg ut genom fönstret. Han brydde sig inte. Dottern såg på honom med kärlek i blicken, medveten om att hon inte heller skulle komma på fråga. Men ändå älskade hon sin far. Samma sak med den yngste.
”Kendrick, alltid har jag sett dig som en äkta son. Men vårt rikes lagar förbjuder mig att lämna styret till någon som saknar full legitimitet.”
Kendrick bugade. ”Far, jag hade inte väntat att du skulle göra annat. Jag är nöjd med min lott. Jag ber dig alltså, låt inte det här göra det svårt för dig.”
MacGil smärtades av svaret eftersom han kände hur ärligt det var. Det fick honom att ännu mer önska att han kunde välja honom till arvinge.
”Då återstår fyra av er. Reece, du är en bra ung man. Den bäste jag sett. Men du är för ung för att komma på fråga.”
”Det var vad jag väntat mig far”, svarade Reece med en lätt bugning.
”Godfrey, du är en av mina tre äkta söner, och ändå tillbringar du dagarna i ölstugorna, med slöddret. Du har fått alla förmåner i livet, och alla har du försmått. Om jag har en stor besvikelse i livet, så är det du.”
Godfrey grimaserade tillbaka och rörde sig besvärat.
”Ja, då förmodar jag att jag är färdig här. Så det är väl bara att bege sig tillbaks till ölstugan igen, eller vad säger far?”
Men en kort och respektlös bugning, vände sig Godfrey och stegade ut ur rummet.
”Kom
