snabb. Han var redan över honom och tryckte honom mor marken. Innan Thor visste ordet av så hade kampen förbytts till en brottningsmatch, och pojken var otroligt tung.
Thor hörde de andra rekryternas dämpade rop från cirkeln runtomkring, skränande och blodlystna. Pojkens ansikte blängde ned mot honom, och han sträckte ut tummarna, ned mot Thors ögon. Han kunde knappt tro det, den här pojken ville verkligen skada honom. Kunde han verkligen vara så girig efter att vinna en fördel?
I sista ögonblicket lyckade Thor kasta huvudet åt sidan. Pojkens händer missade och slog ned i dammet. Thor tog tillfället att rulla undan.
Thor kom på fötter och vände sig mot pojken, som reste sig också han. Pojken anföll med en rallarsving mot ansiktet – Thor duckade i sista sekund. Han kände vinden från näven över ansiktet och insåg att en träff skulle ha brutit käken på honom. Thor höll ut och placerade ett slag i pojkens mage – men utan effekt: det var som att slå mot ett träd.
Innan han hann reagera fick han en armbåge i ansiktet.
Thor stapplade baklänges, vacklande av smällen. Det var som ett slag av en hammare, och det ringde i öronen.
Medan han ännu stapplade och försökte hämta andan anföll pojken igen, med en hård spark i bröstet. Thor flög baklänges och landade på ryggen i gruset. De andra pojkarna hurrade. Thor försökte sätta sig upp, alldeles yr i huvudet. Men pojken anföll igen innan han satt upp, med en ny sving i ansiktet som slog honom platt till marken igen – och denna gång för gott.
Thor blev liggande. Han hörde det dämpade ropen, kände smaken av salt blod som rann från näsan och märkena i ansiktet. Han stönade av smärta. Han såg upp och kunde se den stora pojken vända sig om och gå tillbaka till kamraterna som redan firade hans seger.
Thor önskade inget hellre än att ge upp. Den där pojken var en jätte. Det var meningslöst att försöka slå honom, och själv kunde han inte ta mer stryk. Men något inom honom manade. Han fick inte förlora. Inte inför alla dessa människor.
Ge inte upp. Res dig. Res dig!
På något sätt hittade han styrkan: stönande rullade han över till sidan, kom upp på händer och knän och sedan, sakta, upp på fötter. Han vände sig mot pojken, blödande, med ögon så svullna att han knappt kunde se och med svårigheter att andas. Han höjde nävarna.
Den väldige pojken vände sig om och såg ned på Thor. Han skakade på huvudet, som om han hade svårt att fatta det.
”Du borde ha legat kvar, gosse”, hotade han och började gå mot Thor.
”DET RÄCKER!”, ropade en stämma. ”Elden, tillbaka!”
Plötsligt klev en riddare fram och ställde sig mellan dem. Han höll ut handflatan och hindrade Elden från att gå närmare Thor. Hopen tystnade och såg på riddaren: det här var utan tvekan en man som krävde respekt.
Thor såg upp och häpnade inför riddarens åsyn. Han var lång och bred över skuldrorna, hade en markerad käke, brunt, välklippt hår och var någonstans i tjugoårsåldern. Thor tyckte genast om honom. Hans förstklassiga ringbrynja glänste av silver och var täckt av det kungliga emblemet: MacGils falk. Thor blev torr i strupen: han stod inför en medlem av kungafamiljen. Han kunde knappt tro det.
”Förklara dig, pojke”, sa han till Thor. ”Varför har du oinbjuden sprungit in på arenan?”
”Innan han hann svara bröt de tre männen från kungsvakten in i cirkeln. Ledaren stod där och pekade på Thor.
”Han trotsade vår order!”, skrek vakten. ”Han skall fängslas och kastas i hålan!”
”Jag gjorde inget fel”, protesterade Thor.
”Inte det inte?”, vrålade vakten. ”Oinbjuden tränga sig in i kungens egendom?”
”Allt jag ville var att få en chans!”, ropade Thor och vände sig bedjande till riddaren framför honom, mannen av kungafamiljen. ”Jag ville bara få en chans att bli med i Legionen!”
”Den här träningsplatsen är endast för de som kallats in, pojke”, hördes en grov stämma.
In i cirkeln steg en krigare i femtioårsåldern, en bred, skallig karl med kort skägg och ett är tvärs över näsan. Han såg ut att ha varit soldat hela livet, och med tecknen på rustningen – guldbroschen på hans bröst – såg han ut att vara deras befäl. Thors hjärta bultade snabbare: en general.
”Jag bjöds inte in, herre”, svarade Thor. ”Det stämmer. Men det är vad jag drömt om i hela mitt liv, att vara här. Det enda jag ber om är en chans att visa vad jag går för. Jag är lika god som någon av dessa rekryter, ge mig bara möjligheten att visa det. Jag ber, att bli med i Legionen är allt jag någonsin önskat.”
”Slagfält är ingen plats för drömmare pojke”, svarade generalen kärvt. ”Där behövs kämpar. Vi ger inga undantag från vår regel: rekryter kommer hit för att de valts ut.”
Generalen nickade och vakterna närmade sig, beredda med bojorna.
Men plötsligt steg den kunglige riddaren fram igen, med handen i vägen för vakterna.
”Kanske kan man en gång göra ett undantag från regeln”, sa han.
Vakten såg upp på honom med förvirring i ansiktet. Det var tydligt att han protesterade, men var tvungen att bita sig i tungan, av respekt för någon ur kungafamiljen.
”Jag beundrar din glöd, pojke”, fortsatte riddaren. ”Innan vi gör oss av med dig skulle jag gärna se vad du kan.”
”Men Kendrick, vi har våra regler …”, sa generalen, uppenbarligen missnöjd.
”Kungafamiljen sätter reglerna”, svarade Kendrick kort. ”Och Legionen lyder under kungafamiljen.”
”Vi lyder din far, konungen – inte dig”, svarade generalen, med en lika stor portion trots.
Det var ett dödläge och luften var tjock av anspänning.
Thor kunde knappt tro att han orsakat något liknande.
”Jag känner min far väl, och jag vet vad han skulle ha önska. Han skulle ge pojken en chans. Och det är precis vad vi skall göra.”
Efter ytterligare några spända ögonblick gav generalen med sig.
Kendrick vände sig mot Thor och såg honom rakt i ögonen. De var bruna och målmedvetna ögon, i ett ansikte som hörde till en prins, men också till en krigare.
”Jag ger dig en chans”, sa han till Thor. ”Visa oss om du kan träffa det där målet.”
Han pekade mot en höstack, långt ute på fältet och med en liten röd fläck i mitten. Åtskilliga spjut stack in i höet, men inget i det röda.
”Om du klarar vad ingen av de andra klarat – om du verkligen kan träffa det där märket härifrån, då blir du en av oss.”
Riddaren steg åt sidan och Thor kände alla ögon på sig.
Han såg ett ställ med spjut och granskade dem noga: de var av finare kvalitet än något han sett tidigare, av ek lindad
