var allt Thor behövde höra. Utan att dröja ett ögonblick vände han och sprang fram enligt anvisningarna, som han upprepade i huvudet för att försöka komma ihåg dem. Han såg att solen redan stod högt på himlen och kunde bara be att det inte skulle vara försent när han väl kom fram.
Thor sprang längs oklanderligt putsade, snäckskalsbelagda gatstigar, än hit, än dit genom Kungsgård. Han gjorde sitt bästa för att följa anvisningarna och hoppades att han inte lurats på villovägar. Han kom till gårdsplanens ände, såg alla portöppningar och valde den tredje till vänster. Han sprang igenom den och fortsatte genom korsningarna, en väg efter en annan. Han sprang genom all trafik, alla tusentals människor som strömmade in i staden i horder som tätnade för var minut. Han stötte in i lutspelare, jonglörer, gycklare och alla typer av underhållare som kommit klädda i de finaste utstyrslar.
Thor stod inte ut med tanken på att uttagningen skulle börja utan honom. Han gjorde sitt bästa för att koncentrera sig, i kurva efter kurva och ständigt på utkik efter träningsfältet. Han löpte fram under en valvbåge och nedför ännu en gata. Men därefter, långt bort, anade han vad som inte kunde vara annat än hans mål: en amfiteater, en perfekt cirkel byggd i sten. I mitten fanns en väldig portgång, med soldater på vakt. Thor hörde dämpade hurrarop från andra sidan murarna som fick hjärtat att slå snabbare. Här var det.
Han spurtade fram så det värkte i lungorna. När han kom till porten klev två av vakterna fram med sänkta lansar och blockerade vägen. En tredje vakt steg fram och höll upp handflatan.
”Halt”, befallde han.
Thor tvärstannade och flämtade efter andan. Han kunde knappt lägga band på sin upphetsning.
”Ni… missförstår”, flämtade han fram mellan andhämtningarna. ”Jag måste komma in. Jag är sen.”
”Sen för vadå?”
”Uttagningen.”
Vakten var en kort, satt man med koppärrigt ansikte. Han vände sig mot de andra och de utväxlade skeptiska blickar. Han vände sig och såg misstänksamt på Thor igen.
”Rekryterna togs in med det kungliga vagnsföljet redan för flera timmar sedan. Om du inte bjöds in att delta så får du heller inte komma in.”
”Men ni förstår inte, jag måste…”
Vakten sträckte sig fram och grabbade tag i Thors skjortkrage.
”Det är du som inte förstår, uppstudsige pojkhalva. Hur vågar du komma hit och försöka tvinga dig in? Försvinn, omedelbart – eller så sätter jag dig i bojor.”
Thor kände ett sting i bröstet där vaktens gripit tag. Men värre var stinget av att bli avvisad. Han blev arg. Han hade inte kommit så långt bara för att avvisas av en vakt, utan att ens bli sedd. Han var fast besluten att ta sig in.
Vakten stegade tillbaka till sina män, och Thor gick långsamt därifrån, medsols runt den runda byggnaden. Han hade en plan. Han fortsatte att gå tills han var utom synhåll, men började sedan jogga, hela tiden tätt intill väggen. Han såg efter att vakterna inte tittade åt hans håll och ökade sedan farten tills han sprang. Halvvägs runt byggnaden fick han syn på en annan öppning in till arenan: högt upp i stenmuren fanns valvbågar med öppningar som blockerades av järnstänger. En av dessa öppningar hade tappat sina järnstänger. Han hörde ytterligare ett vrål inifrån arenan och hävde sig upp på avsatsen till öppningen och såg in.
Hjärtat slog fortare i bröstet. Därinne, utspridda över det stora cirkelrunda träningsfältet var dussintals rekryter – och även hans bröder. De stod uppställda, vända mot ett antal män ur Silvergardet. Kungens män gick mitt ibland dem, granskade dem.
En annan grupp rekryter stod vid sidan av. Under en soldats vakande öga kastade de spjut mot ett mål på långt avstånd. En av dem missade.
Det brände av harm i Thors ådror. Han kunde ha träffat de där målen. Han var lika bra som de andra. Det var inte rättvist att han lämnats utanför bara för att han var yngre och något mindre.
Plötsligt kände Thor en hand i ryggen som slet honom bakåt så att han flög genom luften. Han föll hårt i backen och tappade andan.
Han såg upp, på vakten från porten som hångrinade ned mot honom.
”Vad var det jag sa, pojk?”
Innan han hann reagera lutade sig vakten bakåt och gav honom en hård spark. Thor fick en våldsam smäll i revbenen, och vakten beredde en ny spark.
Men nu greppade han vaktens fot på väg mot honom, ryckte den åt sidan så att han tappade balansen och föll.
Thor kom snabbt på fötter, och även vakten reste sig. Thor bara stod där och stirrade tillbaka, chockad över vad han just gjort. Mitt emot honom blängde vakten, rasande.
”Inte bara skall jag slå dig i bojor”, väste vakten. ”Men du skall få betala. Ingen rör en kungsvakt! Glöm alla tankar på att gå med i Legionen – du skall ruttna i den djupaste fängelsehåla! Du har tur om du någonsin får se dagsljus igen!”
Vakten drog fram en kedja med en boja i änden. Han närmade sig Thor med hämndlystnad ristad i ansiktet.
Tankarna skenade i Thors huvud. Han kunde inte tillåta sig att bli fängslad – men samtidigt ville han inte skada en medlem av vaktstyrkan. Han var tvungen att göra något – och snabbt.
Han kom ihåg slungan. Reflexerna tog över när han drog fram den, lade i en sten, siktade och kastade.
Stenen for genom luften och slog bojorna ur den chockerade vaktens grepp. Den träffade vaktens fingrar. Han föll tillbaka, ruskade handen och skrek av smärta samtidigt bojorna föll till marken.
Vakten stirrade på Thor med död i blicken. Han drog sitt svärd och klingan kom fram med en distinkt metallisk klang.
”Det var ditt sista misstag”, hotade han med dov röst, och anföll.
Thor hade inget val nu: den här mannen skulle inte låta honom gå. Han lade en ny sten i slungan och kastade. Han siktade med omsorg. Han ville inte döda vakten, men var tvungen att stoppa honom. Därför undvek han kast mot hjärtat, näsan, ögonen eller skallen. Thor siktade mot den enda plats han visste skulle stoppa, utan att döda.
Mellan vaktens ben.
Han skickade iväg stenen, inte med full kraft, men tillräckligt för att sänka mannen.
Det var mitt i prick.
Vakten vek sig dubbel och tappade svärdet för att hålla sig om skrevet. Han föll i backen, ihoprullad i fosterställning.
”Det här skall du hängas för!”, ylade han fram genom grymtningar av smärta. ”Vakter! Vakter!”
Thor tittade upp och såg ett flertal av kungens vakter komma rusande mot honom.
Det var nu eller aldrig.
Utan att dröja ett ögonblick spurtade han mot avsatsen vid fönsteröppningen. Han var tvungen att hoppa igenom, rakt in i arenan. Och han skulle kämpa mot vem som än kom i hans väg.
Kapitel
