Hon kände sig dum för att hon missat ett så uppenbart faktum. Men tanken ledde henne omedelbart vidare på nästa idé.
"Tja, det är inte precis som att han bar kroppen över axlarna", sa Mackenzie. "Hans däckspår måste finnas någonstans. Inte här, men kanske utanför grinden. Vi skulle kunna jämföra och kontrastera mellan spår vi hittar utanför grinden och spår i den här jorden. Vi skulle till och med kunna titta precis runt toppen av staketet efter tecken på skada från där han nästan med säkerhet måste ha slängt över kroppen."
"Bra tänkt", sa Bryers. Han var uppenbart fascinerad. "Det är en detalj som killarna från det rättsmedicinska labbet också uppmärksammade, men som jag förbisåg. Men ja, du har rätt. Han måste ha stannat sin bil utanför grinden. Så tanken är att om vi hittar spår som går mot grinden, stannar och sedan vänder om, så kan det vara vår gärningsman."
"Kan vara", sa Mackenzie.
"Så du är inne på rätt spår, men det är ingen ny information. Vad har du mer?"
Han var inte oförskämd eller avvisande, det kunde hon avgöra bara på hans tonfall. Han försökte mana på henne och motivera henne att fortsätta.
"Vet vi hur många fordon som kör igenom här en vanlig dag?"
"Ungefär elvahundra eller så", sa Bryers. "Men, om vi kan få de där spåravtrycken som går mot grinden och sedan bara stannar..."
"Det kan vara en början."
"Det är något att hoppas på", sa Bryers. "Vi har ett gäng som har jobbat med det sedan igår eftermiddag och vi har fortfarande inte hittat någonting."
"Jag kan kolla på det om du vill", sa Mackenzie.
"Varsågod", sa Bryers. "Men du jobbar med FBI nu, fröken White. Ta inte på dig för mycket arbetsuppgifter som redan utförs av andra avdelningar som kan göra det bättre än vad du kan."
Mackenzie tittade tillbaka mot containern och försökte uttyda något ur allt bråte som låg slängt i den. En ung kvinna hade legat där nyligen, naken och slagen. Hon hade kastats på samma ställe där folk slängde sin skit, sådant de inte längre ville ha. Mördaren kanske tyckte att kvinnorna han dödade inte var mer värda än vanliga hushållssopor.
Hon önskade nästan att hon varit här när Bryers och hans snart pensionerade kollega hade kommit hit första gången. Då kanske hon hade haft mer att gå efter. Då kanske hon hade kunnat hjälpa Bryers att komma närmare en misstänkt gärningsman. Men nu hade hon åtminstone visat sin skicklighet genom sina tankar om däckspåren.
Hon vände sig mot honom igen och såg att han stod stilla och kisade mot grinden. Det var tydligt att han gav henne tid att smälta intrycken. Hon uppskattade det, men återigen gjorde det henne plågsamt medveten om vilken nybörjare hon var.
Hon begav ner mot trådstaketet som omgav soptippen. Hon stirrade mot grinden där fordon åkte genom och hon fortsatte åt vänster. Hon kikade runt botten av staketet en stund och fick ännu en idé.
Han måste ha klättrat över staketet, tänkte hon.
Hon började sedan att undersöka staketet. Hon visste inte riktigt vad hon letade efter. Kanske uppsprättad jord eller fibrer på staketets kedjor. Vad hon än hittade skulle det vara långsökt, men det vore åtminstone någonting.
Det tog inte mer än två minuter innan hon hittade något intressant. Det var också så oändligt litet att hon nästan missade det totalt. Men när hon kom närmare såg hon att det kanske skulle vara mer betydelsefullt än vad hon först trott.
Omkring en och en halv meter från marken och två meter till vänster från grinden, satt en ensam bit vitt tyg fast i en av diamantformerna i staketet. Tygbiten i sig kanske inte skulle ge så mycket resultat men åtminstone gav detta dem en bra utgångspunkt för att börja leta efter fingeravtryck.
"Agent Bryers?" sa hon.
Han kom gående långsamt, som om han inte förväntade sig något. När han närmade sig hörde hon hur han hummade medan han tittade på tygbiten.
"Mycket bra jobbat, fröken White", sa han.
"Snälla, bara Mackenzie", sa hon. "Mac, om du känner dig riktigt äventyrlig."
"Vad tänker du om det här?" frågade han.
"Kanske är det ingenting. Men kanske kan det vara en bit av ett klädesplagg från någon som nyligen klättrat uppför staketet. Tygbiten kan vara betydelselös, men det ger oss en plats att utgå från för att kolla efter fingeravtryck."
"Det finns ett litet fingeravtryckskit i bagageutrymmet på bilen. Kan du hämta den medan jag avrapporterar det här?"
"Visst", sa hon och gick tillbaka mot bilen.
När hon kom tillbaka till honom var han redan i färd med att avsluta samtalet. Allt Bryers gjorde verkade ske snabbt och effektivt. Det var ett karaktärsdrag som hon började uppskatta hos honom.
"Okej, Mac", sa han. "Låt oss nu fortsätta ner för spåret som du nämnde tidigare idag. Offrets make bor ungefär tjugo minuter härifrån. Känner du dig manad?"
"Det gör jag", sa Mackenzie.
De återvände till bilen och körde ut från soptippen som fortfarande var avspärrad. Ovanför soptippen utförde ett gäng asätande fåglar ihärdigt sitt arbete, och såg ointresserat på dramat som utvecklade sig under dem.
***
Caleb Kellerman hade redan fått besök av två poliser när Mackenzie och Bryers kom hem till honom. Han bodde precis utanför Georgetown i ett tvåvåningshus som var ett gulligt första hem för ett ungt par. Tanken på att paret Kellerman bara hade varit gifta i lite mer än ett år innan hans fru hade mördats gjorde att Mackenzie tyckte synd om honom, men också arg över det som hänt.
Ett par i sitt första hem som aldrig fick chansen att uppleva allt det som skulle komma sen, tänkte Mackenzie när hon steg in i huset. Så oändligt sorgligt.
De kom in genom ytterdörren och till en liten foajé som ledde till vardagsrummet. Mackenzie kunde nästan ta på den obehagligt tysta stämningen av ensamhet som rådde i huset, och som drabbade nästan alla som varit med om att en sambo dött. Hon hoppades att hon förr eller senare skulle vänja sig, men hon hade svårt att tro det.
Bryers presenterade sig för poliserna i foajén och killarna verkade lättade över att ha blivit ombedda att kliva åt sidan. När de lämnade huset klev Bryers och Mackenzie in i vardagsrummet. Mackenzie tänkte att Caleb Kellerman såg ut att vara väldigt ung; han skulle med lätthet kunna ha passerat som arton men sitt renrakade ansikte, Five Finger Death Punch-tröja och stora militärshorts. Mackenzie förbisåg dock snabbt hans utseende och fokuserade istället på den obeskrivliga sorgen som hon såg i den unga mannens ansikte.
Han tittade upp mot dem och väntade på att någon av dem skulle börja prata. Mackenzie märkte att Bryers gav henne tillåtelse, han nickade subtilt mot Caleb Kellermans håll. Hon tog ett steg framåt, både livrädd och smickrad på samma gång över att ha fått förtroendet. Antingen hade Bryers höga tankar om henne, eller så försökte han att göra henne obekväm.
"Herr
