hus till Des Plaines-floden spred han ut sina offer på olika platser efter att de mördats. Och sedan har vi förstås det som de flesta tänker på när de hör hans namn, nämligen clownsminkningen. Psykologin bakom Gacy är tillräckligt komplicerad för att sysselsätta en hel psykiatriklinik."
Och så fortsatte lektionen, McClarren föreläste medan studenterna antecknade frenetiskt. Som vanligt gick en timme och femton minuter alldeles för snabbt och Mackenzie hade velat höra mer. Vid några tillfällen hade McClarrens föreläsningar väckt minnen från jakten på Åkermördaren, särskilt från när hon gjort återbesök på mordplatserna i ett försök att förstå mördarens psyke. Hon hade alltid vetat att det var hennes grej men hade försökt att hålla tyst om det. Det skrämde henne ibland och kändes ganska makabert, så hon höll det inom sig.
När lektionen var slut packade Mackenzie ihop sina saker och gick mot dörren. Hon bearbetade fortfarande informationen från föreläsningen när hon gick ner för korridoren, så hon lade först inte märke till mannen som stod i dörröppningen längst bort. Faktum är att hon inte märkte av honom alls förrän han ropade hennes namn.
"Mackenzie! Vänta."
Hon stannade när hon hörde sitt namn, vände sig och såg ett bekant ansikte bland den lilla folksamlingen.
Agent Ellington följde efter henne. Att se honom var så överraskande att hon för en stund bara stod där utan att röra sig medan hon funderade på vad han gjorde där. Han gav henne ett snällt leende där hon stod förstenad och han närmade sig henne snabbt. Han hade med sig en annan man också, som följde tätt bakom.
"Agent Ellington", sa Mackenzie. "Hur är läget?"
"Det är bra", sa han. "Hur är det med dig?"
"Rätt bra. Vad gör du här? Tar du en kurs för att fräscha upp kunskaperna?", frågade hon i ett försök att lätta upp stämningen.
"Nej, inte direkt", sa Ellington. Han log mot henne igen och det påminde henne återigen om varför hon tagit risken att göra sig själv till åtlöje för tre månader sedan. Han gestikulerade till mannen bredvid och sa: "Mackenzie White, det här är specialagent Bryers."
Bryers tog ett steg framåt och räckte fram handen. Mackenzie greppade handen och studerade honom för en kort stund. Han såg ut att vara i femtioårsåldern. Han hade en nästan helt grå mustasch och vänliga blå ögon. Hon tänkte att han högst troligen var mild i sitt sätt att vara och en typisk gentleman från södern som hon hört så mycket om sedan hon flyttade till Virginia.
"Trevligt att träffa dig", sa Bryers medan de skakade hand.
Efter att de presenterat sig för varandra var Ellington som vanligt snabb med att gå rakt på sak. "Är du upptagen just nu?" frågade han Mackenzie.
"Inte just nu", svarade hon.
"Okej, om du har en minut över så skulle agent Bryers och jag vilja prata med dig om en sak."
Mackenzie såg tvekan i Bryers ansikte när Ellington sa detta. Vid närmare eftertanke såg faktiskt Bryers ganska obekväm ut. Det var kanske därför han verkade vara så timid.
"Visst", sa hon.
"Kom då", sa Ellington och gestikulerade mot det lilla studierummet längre bak i byggnaden. "Jag köper en kaffe till dig."
Mackenzie mindes den senaste gången då Ellington visat ett sådant intresse för henne; det hade fått henne hit, att vara en hårsmån från drömmen om att bli FBI-agent och leva i topparna och dalarna som det innebar. Så det var bara logiskt att följa honom nu. Hon följde efter dem, och när de gick sneglade hon på agent Bryers och undrade varför han såg så obekväm ut.
*
"Så du är rätt nära nu, eller hur?" frågade Ellington när de tre satt sig med var sin kopp kaffe som Ellington köpt från den lilla cafeterian.
"Åtta veckor kvar", sa hon.
"Kontraterrorism, femton timmar simulering och typ tolv timmar på skjutbanan kvar då, va?" frågade Ellington.
"Och hur vet du detta?" frågade Mackenzie bekymrat.
Ellington ryckte på axlarna och flinade. "Jag har gjort det till min hobby att hålla koll på dig sedan du kom hit. Jag rekommenderade dig, så det står mycket på spel för mig också. Du har imponerat på mer eller mindre alla som betyder något. Allt som återstår nu är praktiskt taget bara formaliteter. Om du inte snubblar på målsnöret de här sista åtta veckorna så skulle jag säga att du så gott som är inne."
Han tog ett djupt andetag och det verkade som att han stålsatte sig själv.
"Vilket för oss till varför jag ville prata med dig. Agent Bryers här befinner sig i något av ett dilemma och kan behöva din hjälp. Men han får förklara det för dig själv."
Bryers såg fortfarande osäker ut över situationen. Det märktes till och med när han satte ner sin kaffemugg och tog flera sekunder på sig innan han började prata.
"Tja, som agent Ellington säger, så har du verkligen imponerat på alla personer som betyder något. Bara under de två senaste dagarna har ditt namn nämnts tre gånger."
"I vilket sammanhang?" frågade hon lite nervöst.
"Jag är inkopplad på ett fall just nu som har fått min kollega sedan tretton år att vända ryggen åt FBI", förklarade Bryers. "Han är nära pensionsåldern i vilket fall som helst, så det är inte så förvånande. Jag älskar gubben som en bror, men han har fått nog. Han har sett tillräckligt under sina tjugoåtta år som agent och ville inte ha ännu en mardröm nu när han ska pensionera sig. Så det lämnar naturligtvis en lucka där någon måste komma in i hans ställe. Det skulle inte vara ett permanent partnerskap – bara tills fallet är löst."
Mackenzie kände hur det började pirra i kroppen och hon visste att hon skulle behöva lägga band på sig själv så att hennes behov av att försöka imponera på de överordnade inte tog överhanden. "Och det är därför mitt namn har kommit på tal?" frågade hon.
"Det stämmer", sa Bryers.
"Men det måste finnas flera agenter med erfarenhet som skulle kunna fylla skorna bättre än mig?"
"Det finns antagligen mer lämpliga agenter" sa Ellington. "Men så vitt vi kan se så liknar det här fallet Åkermördaren på ett flertal olika sätt. Det faktumet, plus att ditt namn nämns allt oftare har fått flera högt uppsatta medarbetare att anse att du passar perfekt."
"Men jag är inte agent ännu", påpekade Mackenzie. "Jag menar, kan det här fallet verkligen vänta i åtta veckor?"
"Vi tänkte inte vänta", sa Ellington. "Och, med risk för att låta pompös, så är det här inte ett erbjudande som FBI skulle komma med till vem som helst. En chans som den här, tja, jag är säker på att varenda en i din klass hade kunnat döda för att få den. Det är otroligt oortodoxt och ett antal betydelsefulla personer låter detta ske under bordet."
"Det verkar bara... oetiskt", sa Mackenzie.
"Det är det", sa Ellington. "Det är tekniskt sett olagligt på ett flertal olika sätt. Men vi kan inte förbise
