*
Cassie var i sitt dragiga sovrum på husets övervåning, hopkurad under sängen med ryggen mot den kalla, sträva väggen.
Fylleskratt, dunsar och rop hördes nedifrån; rummel som vilken sekund som helst skulle bli våldsamt. Hennes öron stod på spets när de lyssnade efter ljudet av glas som krossades. Hon kände igen sin fars röst och hans senaste flickvän, Deena. Det verkade vara minst fyra andra personer där nere utöver dem, kanske fler.
Så hörde hon, över ropen, golvbrädornas knarrande under tunga fotsteg som rörde sig upp för trappan.
”Hallå, lilla vän,” viskade en djup röst som fick hennes tolvåriga kropp att rysa till i fasa. ”Är du där, lilltjejen?”
Hon blundade hårt och intalade sig själv att det bara var en dröm, att hon var trygg i sin säng och att främlingarna nere gjorde sig i ordning för att åka hem.
Dörren gnisslade till när den öppnades och i månskenet som läckte in i rummet såg hon en kraftig känga uppenbara sig.
Fötterna rörde sig tvärs över rummet.
”Hallå, lilltjejen.” Skrovligt viskande. ”Jag kom för att säga hej.”
Hon blundade igen, önskade att han inte skulle höra hennes snabba andetag.
Suset av täcket som drogs undan… följt av en förvånad grymtning när han såg kudden och rocken som låg uppstaplade där under.
”Ute på vift,” muttrade han. Hon antog att han iakttog de smutsiga, böljande gardinerna som vinden då och då tog i hand, bakom vilka ett stuprör erbjöd en vansklig flyktväg. Nästa gång skulle hon finna modet att faktiskt klättra ned för det; det kunde inte vara värre än att gömma sig här.
Kängorna försvann ur hennes synfält. Ett utbrott av musik kom från den nedre våningen, följt av en högljudd diskussion.
Hennes rum låg i tystnad.
Hon huttrade; om hon skulle spendera hela natten gömd, skulle hon behöva en filt. Bäst var att rycka åt sig den med en gång. Hon sköt sig ifrån väggen.
Men när hon slank ut en hand från under sängen, fångades den av en större, strävare hand.
”Så där är du!”
Han drog ut henne—hon höll fast i sängkarmen, kall metall som rev mot hennes handflata, och började skrika. Hennes skräckslagna skrik fyllde rummet, huset…
Och hon vaknade, svettig, skrikande, med Jess oroliga röst intill henne. ”Cassie, är du OK?”
Mardrömmens rankor lurade fortfarande i närheten, redo att slingra sig runt henne på nytt. Hon kände de råa såren på sina armar där sängkarmens ben hade klöst henne. Hon tryckte med fingrarna här och där men hittade med lättnad ingen brusten hud. Med ögonen vidöppna satte hon på den lilla lampan ovanför för att jaga bort mörkret.
”Det är lugnt. En mardröm, bara.”
”Vill du ha vatten? Eller te? Jag kan ropa hit flygvärdinnan.”
Cassie tänkte tacka nej men mindes sedan att hon borde ta sin medicin igen. När en tablett inte fungerade brukade oftast två göra susen.
”Lite vatten skulle sitta fint. Tack,” sa hon.
Hon väntade tills Jess inte såg på innan hon tog pillret.
Hon gjorde inga fler försök att sova.
Under planets landning bytte hon och Jess nummer och bara utifall att, skrev hon även ned namnet och adressen på familjen som Jess skulle jobba för. Cassie intalade sig själv att det var som en försäkring; förhoppningsvis var det så att om hon hade den, skulle hon inte behöva den. De lovade varandra att så fort de fick chansen skulle de tillsammans besöka Slottet i Versailles.
Under taxiresan till Charles de Gaulle-flygplatsen gav Jess ifrån sig ett exalterat skratt. Hon visade Cassie en selfie som hennes familj hade tagit åt henne medan de väntade. Det attraktiva paret med sina två barn stod med leenden på läpparna och en skylt med Jess namn i händerna.
Cassie fick däremot inget meddelande—Maureen hade bara sagt att de skulle möta henne på flygplatsen. Gångavståndet till passkontrollen kändes oändlig. Hon omgavs av konversationer på flera olika språk. Cassie koncentrerade sig på paret som gick framför henne i kön och insåg hur lite franska hon faktiskt förstod. Verkligheten var så annorlunda från lektionerna i skolan och de inspelade franskadialogerna. Hon kände sig plötsligt ängslig, ensam och sömnberövad. Hennes kläder stod också ut som svettiga och rynkiga i jämförelse med de elegant klädda franska resenärerna runtom henne.
Så fort hon fått tag på sina väskor skyndade hon sig till en toalett, bytte om till en fräsch tröja och fixade till håret. Hon kände sig fortfarande inte redo att möta sin familj och hon hade ingen aning om vem som väntade henne. Maureen hade sagt att huset var över en timmes bilfärd från flygplatsen, så förmodligen hade inte barnen följt med. Hon skulle inte hålla utkik efter någon större familj. Vilket leende ansikte som helst fick räcka.
Men i havet av människor som såg på henne fann hon inga bekanta blickar, trots att hon hade placerat väskan med ”Maureens au pairer” längst fram på väskvagnen. Hon gick långsamt från gaten till ankomsthallen och såg sig bekymrat omkring efter någon som skulle känna igen henne, vinka eller ropa efter henne.
Men alla verkade vänta på någon annan.
Hennes kalla händer tog tag hårt i vagnens handtag och hon sicksackade genom ankomsthallen, förgäves letande medan folkhavet successivt tunnades ut. Maureen hade aldrig sagt något om hur hon skulle göra om detta hände. Skulle hon ringa någon? Fungerade ens hennes telefon i Frankrike?
Just då hon tog ett sista desperat varv runt golvet så såg hon det.
”CASSANDRA VALE”
En liten skylt som hölls upp av en mörkhårig man i svart jacka och jeans.
Han stod mot väggen med blicken fäst på mobilskärmen, utan någon som helst tanke på att leta efter henne.
Hon gick tveksamt fram till honom.
”Hej—Jag är Cassie. Är du…?” frågade hon, men orden dog på hennes tunga då hon insåg att hon inte hade någon aning om vem han kunde vara.
”Ja,” sa han med en tjock accent. ”Följ med mig.”
Hon var på väg att presentera sig mer utförligt, att uttala orden hon hade övat på om hur exalterad hon var att tas in av familjen, när hon såg det laminerade kortet på hans jacka. Han var taxichaufför; namnskylten hade flygplatsens logga.
Familjen hade inte kommit för att möta upp henne alls.
KAPITEL TRE
Paris stadsbild tornade upp sig framför Cassie. Höga lägenhetshus och dystra
