av och fortsatte resan längs en ny väg.
Regndropparna smattrade mot bilfönsterna och glaset kylde ned hennes kind. Hon ångrade att hon inte tog ut sin tjockjacka från resväskan. Dessutom höll hon på att dö av hunger—hon hade inte ätit någon frukost och det hade inte funnits tillfälle för lunch.
Efter drygt en halvtimme var de ute på landet, körde längs Marnesjön, där färgglada pråmar stack ut från den gråa omgivningen, och några få människor, omsvepta av regnjackor, promenerade under trädkronorna. En del grenar stod redan nakna medan andra var beklädda av rostfärgade löv.
”Det är kallt idag, eller hur?” observerade hon; ännu ett försök på en dialog med chauffören.
Hans enda svar var ett muttrad ”Oui”—men han slog åtminstone på värmen i bilen. Hennes huttrande avtog. Nedbäddad av värmen i baksätet lyckades hon sjunka ned i en orolig sömn medan den sista sträckan flög förbi.
Skarpa skall och tutande väckte henne. Föraren slingrade sig förbi en parkerad lastbil, svängde av motorvägen mot en smal väg, kantad av träd. Regnet hade avtagit och i kvällens matta ljus syntes tydligt hur vacker hösten var. Cassie stirrade ut genom fönstret, tog in åsynen av ett landskap på rullband och lappverket av åkrar och mörka skogar. De passerade en vingård vars symmetriska rader krympte bortom kullarnas kurvor.
Med sänkt fart tog chauffören dem genom en by. Bleka stenhus med rundade fönster och brant sluttande tak omgav vägen. Bortom husen såg hon öppna fält och en glimt av en å kantad av tårpilar. De for över en stenbro och hennes blick drogs vidare till en hög kyrkspira. Hon undrade hur gammal byggnaden kunde vara.
Cassie gissade att de äntligen började närma sig herrgården, kanske var de till och med redan i grannskapet. Hon ändrade sig tvärt när de sedan lämnade byn och tog sig längre in bland kullarna. Till slut var hon så borttappad att hon inte ens visste åt vilket håll kyrkan hade varit åt. Hon hade inte förväntat sig att herrgården skulle ligga så avlägset. Hon hörde GPS:en ge ifrån sig ett pip i samband med texten ”Signal avbruten” och hur chauffören frustade irriterat, tog upp sin telefon och kikade på kartan där i stället medan han körde.
Sedan kom en högersväng mellan två höga grindstolpar och Cassie satte sig rak i ryggen, blickade så långt fram hon kunde längs den utsträckta grusuppfarten. Framför dem stod den höga, eleganta herrgården, vars stenväggar markerades tydligt av solnedgången i bakgrunden.
Bildäcken knastrade mot stenstigen när bilen stannade utanför en hög och imponerande ingång. Cassie kände nerverna sticka henne som nålar. Huset var betydligt mycket större än vad hon hade förväntat sig. Det var som ett palats, toppat med långa skorstenar och utsmyckade torn. Hon räknade arton fönster i komplicerade stenmönster och detaljer på husets tvåvåningsframsida. Huset såg ut över en formenlig trädgård med felfritt trimmade häckar och stenbelagda gångstigar.
Hur kunde hon relatera till familjen inuti som bodde i sådan prakt, när hon själv härstammade från raka motsatsen?
Hon insåg att föraren trummade otåligt med fingrarna på ratten—uppenbarligen skulle han inte hjälpa henne med väskorna. Hon klev kvickt ut ur bilen.
Den obarmhärtiga vinden kylde ned henne med detsamma och hon skyndade sig till bagageluckan, kånkade ut resväskan ur bilen, över gruset och in under verandans tak där hon kunde ta skydd och stänga jackan.
Det fanns ingen dörrklocka på den massiva trädörren, bara en tung portklapp i järn som kändes iskall i hennes hand. Ljudet från den var förvånansvärt högt och bara någon sekund senare hörde Cassie trippande fotsteg. Dörren öppnades och hon stod ansikte mot ansikte med ett mörkklätt hembiträde vars hår var snävt bakdraget i en hästsvans. Bakom henne skymtade Cassie en stor hall med yppiga väggbeklädnader och en magnifik trätrappa i slutet av rummet.
Hembiträdet slängde ett öga bakåt vid ljudet av en dörr som smälldes igen.
Omedelbart kände Cassie den familjära närvaron av ett bråk. Hon kände det som elektricitet genom luften. Som en annalkande storm. Det kom från hembiträdets nervösa hållning, från ljudet av dörren som smälldes och från avlägsna skrik som nådde en kaotisk klimax och sedan föll i tystnad. Hennes mage snörpte obekvämt ihop sig och hon kände en överväldigande lust att fly därifrån. Att springa efter taxichauffören och ropa tillbaka honom.
I stället behöll hon fötterna stadigt på plats och tvingade fram ett leende.
”Jag är Cassie, den nya au pairen. Familjen har väntat på mig, antar jag.”
”Idag?” Hembiträdet såg orolig ut. ”Vänta ett ögonblick.” När hon skyndade sig tillbaka in i huset hörde Cassie henne ropa, ”Monsieur Dubois, kan du komma med en gång?”
En minut senare stod en kraftig man med mörkt grånande hår i hallen. Hans ansikte var som åskan. När han såg Cassie i dörröppningen stannade han plötsligt upp.
”Är du redan här?” sa han. ”Min fästmö sa att du skulle komma i morgon, på morgonen.”
Han vände sig och gav den unga, blekblonda kvinnan bakom honom en ilsken blick. Hon bar en aftonklänning och hennes vackra ansiktsdrag var strama av spändhet.
”Ja, Pierre, jag skrev ut mejlet när jag var inne i stan. Byrån sa att flyget landade klockan fyra på morgonen.” Hon vände sig till ett ståtligt träbord och skyfflade undan en pappersvikt i venetianskt glas för att defensivt hugga åt sig ett dokument. ”Här. Ser du?”
Pierre ögnade pappret och suckade.
”Det står med det amerikanska P.M., alltså fyra på eftermiddagen. Inte A.M. Och chauffören du bokade kunde uppenbarligen skillnaden, så här är hon.” Han vände sig till Cassie och höll ut handen. ”Jag är Pierre Dubois. Det här är min fästmö, Margot.”
Han presenterade inte hembiträdet. I stället skällde Margot på henne att gå upp och göra i ordning rummet mittemot barnens sovrum. Husan skyndade iväg.
”Var är barnen? Sover de redan? De borde träffa Cassie,” sa Pierre.
Margot skakade på huvudet. ”De satt och åt.”
”Så sent? Sa jag inte åt dig att de måste äta tidigare på skolkvällar? Även om de har lov så borde de vara i säng redan och hålla uppe rutinen.”
Margot glodde på honom och ryckte argt på axlarna innan hon gick bort till dörren åt höger med stilettklackar som ekade mot golvplankorna.
”Antoinette?” ropade hon. ”Ella? Marc?”
Hon belönades med stamp och rop som ett åskväder.
En mörkhårig pojke rusade in i hallen med ena handen begravd i en dockas hår. Hack i häl var en yngre, knubbigare flicka vars kinder var dränkta av tårar.
”Ge tillbaka min Barbie!” ylade hon.
Pojken stannade tvärt när han såg de vuxna, svängde, och begav sig hastigt mot trappan. Mitt i språnget snuddade hans axel vid den bågformade kanten på en stor blåguldig vas.
Cassie slängde en hand över munnen i förfäran samtidigt som vasen vinglade på sin plint,
