Då såg hon att hon hade lyckats bryta upp ramen i fönstret medan hon slog av brädorna. Allting skulle behöva bytas ut.
Emily var alldeles för kall att stå i skafferiet. Genom det krossade fönstret konfronterades hon av samma syn, oändlig vit snö. Hon tog upp sin filt från golvet och lade den runt axlarna igen, sedan lämnade hon skafferi och gick in i vardagsrummet. Här skulle hon åtminstone kunna tända en brasa och få lite värme i sina ben.
I vardagsrummet fanns den tröstande lukten av bränt trä fortfarande kvar i luften. Emily hukade sig bredvid eldstaden och började stapla tändmaterial och brasved i en pyramidform. Den här gången kom hon ihåg att öppna rökröret och blev lättad när den första flamman kom till liv.
Hon lutade sig tillbaka på sina klackar och började värma sina kalla händer. Då såg hon den kittel som Daniel hade bryggt teet i sittande bredvid eldstaden. Hon hade inte städat någonting, krukan och muggarna låg fortfarande där de hade lämnat dem natten innan. Minnen rusade förbi i hennes tankar när hon och Daniel delar teet och pratar om det gamla huset. Hennes mage kurrade och påminde henne om hennes hunger, och hon bestämde sig för att brygga lite te, precis som Daniel hade visat henne, och resonerade att det borde dämpa hennes hunger åtminstone för en liten stund.
Precis när hon hade satt kitteln över elden hörde hon ljudet telefonen ringa från någonstans i huset. Även om det var ett välbekant ljud fick det henne hoppa till när det ekade genom korridorerna. Hon hade gett upp det när hon insåg att hon inte hade någon signal, så ljudet av hennes ringsignal var en överraskning för henne.
Emily hoppade upp, övergav teet och följde ljudet av sin telefon. Hon hittade den på kabinetten i korridoren. Ett obekant nummer ringde henne och hon svarade, smått förvirrad.
"Åh, hej," sade den äldre manliga rösten på den andra änden av linjen. "Är du damen på Fifteen West Street?" Linjen var dålig och mannens mjuka, tveksamma röst var nästan ohörbar.
Emily rynkade pannan, förvirrad av samtalet. "Ja. Vem är det?”
"Namnet är Eric. Jag, jag, levererar oljan till alla fastigheter i området. Jag hörde att du bodde i det gamla huset så jag tänkte att jag skulle komma över med en leverans. Jag menar, om du behöver det."
Emily kunde knappt tro på det. Nyheten hade säkert nått det lilla samhället snabbt. Men vänta; hur hade Eric fått hennes telefonnummer? Då kom hon ihåg att Daniel kollade på den natten innan när hon sa till honom att hon hade dålig täckning. Han måste ha sett numret, sparat det och gett det till Eric. Hon kunde knappast hålla inne sin glädje, så mycket för hennes stolthet.
"Ja, det skulle vara underbart," svarade hon. "När kan du komma?"
"Jo," svarade mannen i samma nervösa, nästan generade röst. "Jag är faktiskt i lastbilen nu på väg dit bort."
"Är du?” stammade Emily och kunde knappt tro vad hon hörde. Hon kikade snabbt på klockan på sin telefon. Klockan var inte ens 08.00. Antingen jobbade Eric supertidigt eller så hade han gjort den resan endast för henne. Hon undrade om mannen som hade gett henne skjuts i natt hade kommit i kontakt med oljebolaget å hennes vägnar. Antingen var det han eller… Daniel?
Hon tog bort tankarna från sina sinnen och uppmärksammade återigen telefonsamtalet. "Kommer du att kunna komma hit?" frågade hon. "Det är mycket snö."
"Oroa dig inte för det," sa Eric. "Lastbilen kan hantera snö. Se bara till att vägen till röret är skottat."
Emily rotade igenom sin hjärna och försökte komma ihåg om hon hade sett en skyffel någonstans i huset. "Okej, jag gör mitt bästa. Tack.”
Samtalet avslutades och Emily agerade. Hon gick tillbaka till köket och kontrollerade vardera av skåpen. Det fanns ingenting ens nära av vad hon behövde, så hon kollade alla skåp i skafferiet och sedan i tvättstugan. Äntligen fann hon en snöskyffel som stod lutad mot bakdörren. Emily trodde aldrig att hon skulle vara så glad över att se en skyffel i hela sitt liv, men hon tog tag i den som om den vore en livslinje. Hon var så upphetsad över skyffeln att hon nästan glömde att sätta på sig skor. Men precis när hennes hand tog tag i handtaget för att öppna bakdörren såg hon sina slitna sneakers sticka ut ur en väska som hon hade lämnat där. Hon satte på sig dem snabbt och öppnade dörren med sin dyrbara skyffel i ett fast grepp.
Omedelbart visade sig djupet och skalan på snöstormen. När hon tittade på snön från fönstret hade det varit en sak, men att se det en meter djupt framför henne som en isvägg var en annan.
Emily slösade bort sin tid. Hon satte ner skyffeln i väggen av snö och is och började skotta fram en väg ut ur huset. Det var riktigt svårt; inom några minuter kunde hon känna svetten rinna ner för ryggen, hennes armar gjorde ont och hon var säker på att hon skulle ha blåsor på handflatorna när hon var klar.
Efter att ha kommit igenom en meter snö började Emily hitta sin rytm. Det var något renande med uppgiften, det momentum som behövdes för att skotta snön. Även den fysiska obehagligheten verkade betyda mindre när hon kunde se hur hennes ansträngningar blev belönade. När hon var i New York var hennes favoritträningsform löpbandet, men detta var mer träning än vad hon tidigare haft.
Emily lyckades skotta fram en tre meter lång väg på baksidan av huset.
Men hon tittade upp i förtvivlan när hon såg att rören var tio meter bort - och hon var redan helt slut.
För att inte bli alltför förtvivlad bestämde hon sig för att vila ett ögonblick och återhämta sig. När hon gjorde det såg hon vaktmästarens hus längre bort i trädgården, dolt av vintergrönan. Rök steg från skorstenen och varmt ljus sken från fönstren. Emily kunde inte låta bli att tänka på Daniel där inne, när han drack sitt te och höll sig varm. Han skulle hjälpa henne, hon hade inget tvivel om det, men hon ville bevisa sig själv. Han hade retat henne utan nåd kvällen innan, och hade med all sannolikhet varit den som ringde Eric. Han måste ha uppfattat att hon var en jungfru i nöd, och Emily ville inte att han skulle få tillfredsställelsen att få rätt.
Men hennes mage klagade igen och hon var utmattad. Alltför utmattad för att fortsätta. Emily stod i floden som hon hade skapat, plötsligt överväldigad av hennes besvärlighet, för stolt för att be om den hjälp hon behövde, för svag för att göra vad som var nödvändigt för sig själv. Frustrationen växte inuti henne tills den vände sig till varma tårar. Hennes tårar gjorde henne ännu mer arg, arg på sig själv för att hon var värdelös. I sitt frustrerade sinne läxade hon upp sig själv och, som ett grinigt, envist barn, bestämde hon sig för att återvända hem så snart snön hade smält.
Emily gick tillbaka in i huset med dyngsura sneakers. Hon sparkade av dem vid dörren och gick tillbaka in i vardagsrummet för att få tillbaka värmen vid elden.
Hon sjönk ner på den dammiga soffan, tog sin telefon och förberedde sig för att ringa Amy och berätta för henne den åh-så-förväntade nyheten att hon hade misslyckats med sitt första och enda försök att vara självförsörjande. Men telefonen hade slut på batteri. Medan hon kvävde ett skrik kastade Emily iväg sin värdelösa mobil på soffan och lade sig sedan på sidan, fullständigt besegrad.
Genom snyftandet hörde Emily ett skrapande ljud från utsidan. Hon satte sig upp, torkade tårarna och sprang till fönstret för att titta ut. Strax såg hon att Daniel var där, med hennes skyffel i ett grepp, skottandes genom snön och fortsatte göra det hon hade misslyckats med att slutföra. Hon kunde knappt förstå
