av att gå runt hennes rostiga gamla bil, sparka på däcken med sin känga, smacka till och skaka på huvudet. Han öppnade huven och undersökte motorn under en lång, lång tid, medan han muttrade till då och då.
"Så?” Sa Emily tillslut, förskräckt av hans långsamhet. "Vad är det för fel?"
Han tittade upp från huven, nästan förvånad, som om han hade glömt att hon var ens där och kliade sig på huvudet. "Den är skrot."
"Jag vet det," sa Emily irriterat. "Men kan du göra något för att fixa det?"
"Åh nej," svarade mannen skrockande. ”Inte det minsta”.
Emily kände för att skrika. Bristen på mat och tröttheten som orsakats av den långa körningen började påverka henne, vilket gjorde att hon var nära tårar. Allt hon ville var att komma fram till huset så att hon kunde sova.
"Vad ska jag göra?" sa hon och kände sig desperat.
"Jo, du har ett par alternativ," svarade den gamla mannen. "Gå till mekanikern, vilket är en mil eller så åt det hållet." Han pekade åt hållet hon kom från med en av hans knubbiga, rynkiga fingrar. "Eller så kan jag bogsera dit du ska."
"Kan du verkligen det?" sa Emily, förvånad över hans vänlighet, något hon inte brukade uppleva efter att ha bott i New York så länge.
"Naturligtvis," svarade mannen. "Jag ska inte lämna dig här vid midnatt i en snöstorm. Hörde att det skulle bli värre om en timme. Vart är du på väg?"
Emily blev överväldigad av tacksamhet. "West Street. Nummer femton.”
Mannen vred huvudet åt sidan av nyfikenhet. "Fifteen West Street? Det gamla huset?"
"Ja," svarade Emily. "Det tillhör min familj. Jag behöver spendera lite ensamtid för mig själv."
Den gamle mannen skakade på huvudet. "Jag kan inte lämna dig på den platsen. Huset faller isär. Jag tvivlar på att det ens är vattentätt. Varför hänger du inte med till mitt? Vi bor mitt emot närbutiken, jag och min fru, Bertha. Vi skulle gärna ha en gäst."
"Det är väldigt snällt av dig," sa Emily. "Men egentligen vill jag bara vara för mig själv just nu. Så om du skulle kunna bogsera mig till West Street skulle jag verkligen uppskatta det."
Den gamla mannen betraktade henne en stund och svarade till slut. "Okej, miss. Om du insisterar."
Emily kände sig lättnad när han satte sig i hans lastbil och körde in den framför hennes. Hon såg när han tog fram ett tjockt rep från sitt bagage och kopplade ihop de två fordonen.
"Vill du åka med mig?" frågade han. "Jag har i alla fall värme."
Emily log tunt men skakade på huvudet. "Jag föredrar att-"
"Vara ensam," avbröt den gamle mannen henne. "Jag förstår. Jag förstår.”
Emily gick tillbaka till sin bil och undrade vilken typ av intryck hon hade gjort på den gamla mannen. Han måste tro att hon var galen, att dyka upp oförberedd och underklädd vid midnatt när en snöstorm var på väg och krävde att han skulle ta henne till ett slitet, övergivet hus så att hon kunde vara helt ensam.
Lastbilen framför henne kom till liv och hon kände draget när hennes bil började bogseras. Hon lutade sig tillbaka och tittade ut genom fönstret när de åkte iväg.
Vägen som bar henne de sista kilometrarna gick bredvid nationalparken på ena sidan och havet på den andra. Genom mörkret och en gardin av fallande snö kunde Emily se havet och vågorna krascha mot klipporna. Sedan försvann havet utom synhåll när de kom in i staden, förbi hotell och motell, båtturism och golfbanor, genom de mer uppbyggda områdena, men för Emily var det knappast mycket byggnader i jämförelse med New York.
Sedan svängde de in mot West Street och Emilys hjärta hoppade till när de passerade huset i rött tegel täckt av murgröna. Det såg ut exakt som senaste gången hon var här, för tjugo år sedan. Hon passerade det blå huset, det gula huset, det vita huset, och sedan bet hon sin läpp och visste att nästa hus skulle vara hennes, det grå stenhuset.
När det dök upp framför henne fick Emily en överväldigande känsla av nostalgi. Förra gången hon var här var hon femton år gammal, hennes kropp raserades av hormoner vid tankarna om en sommarromans. Hon hade aldrig haft en, men när hon kom ihåg att möjligheterna fanns, sköljde det över henne som en våg.
Lastbilen stannade och det gjorde även Emilys bil.
Innan hjulen ens hade hunnit sluta snurra var Emily ute och stod andfådd framför huset som en gång var hennes pappas. Hennes ben skakade och hon kunde inte avgöra om det var av lättnad över att äntligen ha kommit fram eller om det var känslan av att vara tillbaka efter så många år. Men där de andra husen på gatan verkade oförändrade var hennes pappas hus en skugga av sin tidigare härlighet. De en gång vita fönsterluckorna var nu randiga med smuts. Där de en gång var öppna, var alla stängda, vilket gjorde att huset såg betydligt mindre inbjudande ut än det brukade. Gräset på den böljande gräsmattan där Emily hade spenderat oändliga sommardagar med att läsa romaner var överraskande välbevarat och de små buskarna på vardera sida av ytterdörren var trimmade. Men själva huset; hon förstod den gamla mannens förvirrade uttryck när hon hade sagt att det var dit hon var på väg. Det såg så otrevligt ut, så oälskat, där det förföll. Det gjorde Emily ledsen att se hur mycket det vackra gamla huset hade förfallit genom åren.
"Trevligt hus", sa den gamla mannen som kom upp bredvid henne.
"Tack," sade Emily, nästan som i trans, med ögonen limmade på den gamla byggnaden. Snön yrade runt henne. "Och tack för att du tog mig hit hel," tillade hon.
"Inga problem" svarade den gamla mannen. "Är du verkligen säker på att du vill stanna här ikväll?"
"Jag är säker," svarade Emily, men hon började verkligen oroa sig för att det här hade varit ett stort misstag.
"Låt mig hjälpa dig med dina väskor," sade mannen.
"Nej nej," svarade Emily. "Ärligt talat, du har gjort tillräckligt. Jag kan ta det härifrån." Hon grävde i fickan och fann en skrynklig sedel. "Här, bensinpengar."
Mannen tittade på sedeln och sedan på henne. "Jag tar inte den," sade han med ett vänligt leende. "Behåll du dina pengar. Om du verkligen vill betala tillbaka, varför kommer du inte ner till mitt och Berthas hus under din vistelse och tar en kaffe och lite paj? "
Emily kände en klump formas i halsen när hon stoppade tillbaka sedeln i fickan. Denna mans vänlighet var en chock för systemet efter fientligheten i New York.
"Hur länge planerar du att stanna här förresten?" tillade han när han gav henne en liten papperslapp med telefonnummer och adress nedskrivet på den.
"Bara för helgen" svarade Emily och tog papperslappen från honom.
"Tja, om du behöver något, bara ring. Eller kom till bensinstationen där jag jobbar. Det är vid närbutiken, det går inte att missa."
"Tack," sa Emily igen, med så mycket hjärtlig tacksamhet som hon kunde.
Så snart ljudet
