fastnat här i flera år, precis som hon hade fastnat med Ben. Och hon skulle inte stå ut med det längre.
"Izelda", sade Emily och tilltalade sin chef med hennes förnamn för första gången, "jag måste vara ärlig nu. Jag missade mötet, jag glömde bort det. Det är inte det värsta i världen."
Izelda blängde ilsket.
"Hur vågar du!" snäste hon. "Jag ska se till att du arbetar vid ditt skrivbord fram till midnatt nästa månad tills du lär dig värdet av att vara punktlig!"
Med de orden stötte Izelda till Emilys axel, som om hon skulle storma iväg, med ärendet löst enligt henne.
Men det var inte avgjort enligt Emily.
Emily sträckte sig, grep tag i Izeldas axel och stoppade henne.
Izelda vände sig om, grimaserade och slog bort Emilys hand som om hon hade blivit biten av en orm.
Men Emily gav inte upp.
"Jag var inte klar," fortsatte Emily och höll sin röst lugn. "Det värsta i världen är den här platsen. Det är du. Det är detta dumma, småsinta, själsdödande jobb."
"Ursäkta?" ropade Izelda med ansiktet rött med ilska.
"Du hörde mig," svarade Emily. "Jag är faktiskt ganska säker på att alla hörde mig."
Emily tittade över sin axel på sina kollegor, som chockat stirrade tillbaka. Ingen hade förväntat sig att tysta, lydiga Emily skulle brista såhär. Hon mindes Bens varning, att hon "orsakade en scen" igår kväll. Och här var hon och orsakade ytterligare en. Bara det att hon njöt av det den här gången.
"Du kan ta ditt jobb, Izelda," tillade Emily, "och stoppa upp det i röven."
Hon kunde praktiskt taget höra alla bakom henne dra efter andan.
Hon klev förbi Izelda i hissen och vände sedan på klacken. Hon tryckte på bottenvåningsknappen för vad hon insåg, med absolut lättnad, skulle vara sista gången i hennes liv och tittade sedan på hennes bedövade kollegor som stirrade på henne när dörrarna stängdes. Hon släppte ut en stor suck och kände sig friare och lättare än hon någonsin känt.
*
Emily ökade på stegen till sin lägenhet och insåg att det inte var hennes lägenhet - det hade det aldrig varit. Hon hade alltid känt som om hon bodde i Bens yta, att hon behövde göra sig så liten och diskret som möjligt. Hon fumlade med sina nycklar, tacksam över att han var på jobbet, hon skulle inte behöva ta itu med honom.
Hon kom in och tittade på lägenheten med nya ögon. Ingenting här var i hennes smak. Allt tycktes ta på sig en ny mening; den hemska soffan som hon och Ben hade tjafsat om att köpa (ett argument han vann); det dumma soffbordet som hon ville kasta ut eftersom ett av benen var kortare än de andra och det vinglade alltid (men Ben var bunden till det för "sentimentala skäl" och det var det); den överdimensionerade tv:n som hade kostat alltför mycket och tog upp för mycket utrymme (men som Ben hade insisterat på att han behövde för att titta på sport eftersom det var det enda som kunde hålla honom lugn). Hon tog ett par böcker från hyllan och noterade hur hennes romaner hade förvandlats till skuggorna på den nedre hyllan. (Ben var alltid oroad över att deras vänner skulle tro att han var mindre intellektuell om de såg romaner på hyllan - hans preferenser var akademiska texter och filosofer, även om han aldrig tycktes läsa någon av dem).
Hon tittade på bilderna på manteln för att se om det var någonting värt att ta när det slog henne hur varje bild som innehöll henne var med Bens familj. Där var de på hans systerdotters födelsedag, på hans systers bröllop. Det var inte en enda bild av henne med hennes mamma, den enda personen i hennes familj, speciellt inte Ben någon gång med dem båda. Det slog plötsligt Emily att hon hade varit en främling i sitt eget liv. Hon hade följt någon annans väg i åratal i stället för att gå sin egen.
Hon stormade genom lägenheten och in i badrummet. Här var de enda sakerna som verkligen betydde något för henne - hennes fina badprodukter och smink. Men även det var ett problem för Ben. Han hade ständigt klagat över hur många produkter hon hade, beklagat att det var slöseri med pengar.
"Det är mina pengar att slösa!" Emily skrek på sin reflektion i spegeln när hon kastade alla sina tillhörigheter i en necessär.
Hon var medveten om att hon såg ut som en galning när hon rusade runt i badrummet och kastade halvtomma flaskor med schampo i sin väska, men hon brydde sig inte om det. Hennes liv med Ben hade varit mer än en lögn, och hon ville komma ut ur det så fort som möjligt.
Hon sprang in i sovrummet och tog sin resväska under sängen. Hon fyllde den snabbt med alla sina kläder och skor. När hon var färdig med att samla sina saker drog hon ut allt på gatan. Sedan, som en sista symbolisk gest, gick hon tillbaka in i lägenheten och lade sin nyckel på Bens "sentimentala" soffbord och gick, för att aldrig återvända.
Det var när hon stod på trottoaren som det verkligen slog Emily vad hon hade gjort. Hon hade blivit arbetslös och hemlös inom några timmar. Att bli singel hade varit en sak, men det var helt annat att kasta hela sitt liv.
Små fladder av panik började rusa genom henne. Händerna skakade när hon tog fram sin telefon och ringde Amys nummer.
"Tja vad händer?" sade Amy.
"Jag har gjort något galet," svarade Emily.
"Fortsätt..." uppmanade Amy henne.
"Jag sade upp mig på jobbet."
Hon hörde Amy andas ut i andra änden av linjen.
"Åh gode Gud," sade hennes väns röst. "Jag trodde du skulle säga att du skulle gå tillbaka till Ben."
"Nej, nej, ganska så tvärtom. Jag packade mina väskor och lämnade. Jag står på gatan som en chaufför."
Amy började skratta. "Jag har den bästa mentala bilden just nu."
"Det är inte roligt!" svarade Emily, med mer panik än någonsin. "Vad ska jag göra nu? Jag sade upp mig på jobbet. Jag kommer inte att kunna få en lägenhet utan jobb! "
"Du måste erkänna att det är lite roligt," svarade Amy fnittrande. "Bara ta hit allting," tillade hon nonchalant. "Du vet att du kan stanna hos mig tills du räknat ut allting."
Men Emily ville inte det. Hon hade i stort sett tillbringat år av sitt liv som boende i någon annans rymd och känt sig som en hyresgäst i sitt eget hem, som om Ben gjorde henne en tjänst bara genom att ha henne där. Hon ville inte det längre. Hon behövde skapa sitt eget liv, stå på sina egna två fötter.
"Jag uppskattar erbjudandet," sade Emily, "men jag måste göra mitt eget ett tag."
"Jag förstår det," svarade Amy. "Så nu då? Åka iväg ett tag? Rensa ditt huvud?"
Det fick Emily att tänka. Hennes pappa ägde ett hus i Maine. De hade bott där under sommaren när hon var barn, men det hade stått tomt sedan han försvann för tjugo år sedan. Det var gammalt, fyllt med karaktär och hade varit underbart vid ett tillfälle, på ett historiskt sätt; det var mer som ett vildvuxet B&B, som om han inte visste vad man skulle göra med ett hus.
Det
