sade Daniel. ”Du vet aldrig - människor uppfattar varandra på fel sätt hela tiden. Och det är inte så att jag är världens vänligaste kille.”
Emily slängde armarna runt hans nacke och tryckte in näsan. "Jag lovar. Hon älskar dig eftersom jag älskar dig. Det är så det fungerar med bästa vänner.”
Emily insåg, efter att hon hade sagt det, att hon hade sagt "Ä"-ordet. Hon sa till Daniel att hon älskade honom. Det hade bara glidit ut, men hon kände sig inte konstig eller orolig över det alls. Faktum är, att säga att det kändes som det mest naturliga i världen. Hon noterade dock att Daniel inte sade det tillbaka och undrade om hon hade passerat den gränsen för tidigt.
De två stod stilla länge, tyst omfamnade i den mörka antikbutiken, medan Emily funderade över betydelsen av Daniels tystnad i hennes sinne.
*
Himlen började mörkna när de lossade de tunga nya himmelssängarna bakom Daniels bil och bar upp dem till rummen. De tillbringade de närmaste timmarna med att sätta ihop dem och ordna rummen och kommenterade inte orden som hade gått mellan dem i Ricos butik.
När himlen blev svart började Emily känna att huset blev mer som en riktig B&B, att det hade börjat likna det hon föreställde sig. På många sätt hade hon nått punkten där det inte fanns någon återvändo. Inte bara med hennes B&B, utan med hennes känslor för Daniel. Hon älskade honom. Hon älskade sin B&B. Och hon hade ingen tvekan i sitt sinne om något av det.
”Jag tycker att vi borde stanna hos mig ikväll,” meddelade Daniel när klockan visade midnatt.
"Visst," sade Emily, lite förvånad. Hon hade aldrig sovit i Daniels vagnshus och undrade om det var ett slags försök på hans vägnar att visa sitt engagemang för henne när han tidigare inte lyckats säga de tre små orden.
De låste hennes B&B och korsade gräsmattan till där Daniels lilla vagnshus stod i mörkret. Han öppnade dörren och gestikulerade att Emily kunde stiga in.
Emily kände sig alltid så mycket yngre när hon kom in till Daniels hus. Det var något med hans stora samling av skivor och böcker som skrämde henne. Hon kollade i hyllorna och tittade på alla akademiska artiklar som Daniel ägde. Psykologi. Fotografi. Han hade böcker om många olika ämnen. Och mycket till Emilys nöje var alla dessa skrämmande akademiska texter inklämda mellan massa däckarromaner.
”Du skojar!” utbrast hon. "Har du läst Agatha Christie?"
Daniel ryckte bara på axlarna. ”Inget fel med en Agatha då och då. Hon är en fantastisk författare.”
"Men är inte hennes böcker för medelålders kvinnor?"
"Varför läser du inte en och berättar det för mig?" sade han fräckt.
Emily slog honom med en kudde. "Hur vågar du! Trettiofem är knappast medelålders!”
De skrattade när Daniel brottade Emily ner på soffan. Han kittlade henne nådelöst, fick henne att skrika och puckla på hans rygg med knutna nävar. Sedan föll de båda, utmattade från lekkampen, i en stor röra av kroppsdelar. Emilys fniss dog ut. Hon flämtade med armarna lindade runt Daniel och drog sina fingrar genom hans hår. Deras busiga humör bleknade och blev allvarligare.
Daniel drog sig tillbaka så att han kunde se hennes ansikte. "Du är så vacker," sade han. "Jag är inte säker på om jag sagt det till dig."
Emily kunde läsa mellan raderna om vad han försökte säga. Han hänvisade till tidigare, till att han inte har berättat för henne att han också älskade henne. Han försökte kompensera för det nu genom att duscha henne med komplimanger. Det var egentligen inte samma sak, men hon var glad över att få höra det ändå.
"Tack," mumlade hon. "Du är inte så illa själv."
Daniel log, det sneda leendet som Emily älskade så mycket.
”Jag är så glad att jag träffade dig,” fortsatte han. ”Mitt liv nu jämfört med hur det var före dig, det är nästan obegripligt. Du har vänt allt upp och ner.”
”På ett bra sätt hoppas jag,” sade Emily.
"På bästa sätt" försäkrade Daniel henne.
Emily kände att hennes kinder blev rosa. Trots att hon tyckte om att höra Daniel säga dessa ord, var hon fortfarande blyg, fortfarande lite osäker på var hon stod med honom, och osäker på hur nära hon egentligen borde låta sig själv komma honom, med tanke på hur det var med hennes B&B.
Daniel verkade kämpa för att säga nästa ord. Emily såg på honom tålmodigt med en uppmuntrande blick.
"Om du försvann, vet jag inte vad jag skulle göra," sade Daniel. ”Eller jo, det gör jag faktiskt. Jag skulle åka till New York för att vara med dig igen.” Han tog hennes hand. ”Det jag säger är, stanna hos mig. Okej? Vilket ställe det än är, stanna med mig.”
Daniels ord berörde Emily djupt. Det var en sådan uppriktighet, sådan ömhet. Det var inte kärlek han kommunicerade utan något annat, något liknande eller minst lika viktigt. Det var en önskan att vara med henne oavsett vad som hände med hennes B&B. Han förvisade den tickande klockan och sa att han inte brydde sig om hon inte fick det att fungera till den fjärde juli, att han fortfarande skulle vara med henne.
"Det kommer jag," sade Emily och stirrade förtjust på honom. ”Vi ska vara tillsammans. Oavsett vad."
Daniel lutade sig fram och kysste Emily djupt. Hon kände att kroppen blev varm som svar på honom, och värmen mellan dem förstärktes. Då ställde sig Daniel upp och räckte ut en hand till henne. Hon bet sig själv i läppen, tog handen och följde honom spänt när han ledde henne till sovrummet.
KAPITEL SJU
Dejten hade varit exakt vad både Emily och Daniel behövde. Ibland blev de båda så tyngda av allt arbete på hennes B&B att det var lätt att låta sådana saker glömmas bort. Så det var ingen överraskning när de båda sov genom sina alarm som ringde klockan åtta. Emily i synnerhet hade mycket sömn att komma ikapp med.
När de båda äntligen vaknade - vid vad som nu kändes som en absurt sen tid, klockan nio - beslutade de att det skulle vara bäst att njuta av lite mer tid i sängen, eftersom de hade haft det så bra mellan lakan kvällen innan.
De gick till slut upp cirka tio, men även då åtnjöt de en lång, lat frukost innan de äntligen erkände att de borde gå tillbaka till huvudhuset för att fortsätta arbeta med de nya rummen.
"Du, titta," sade Daniel när han stängde dörren till vagnshuset och låste den bakom dem. "Det står en bil där borta."
“En annan gäst?” ifrågasatte Emily.
De började promenera tillsammans, hand i hand, uppför grusvägen. Emily tittade upp mot huset, där hon kunde se en kvinna med glansigt svart hår stående på verandan, med flera väskor bredvid henne, och ringde på dörrklockan om och om igen.
”Jag tror att du har rätt,” sade Daniel.
Emily flämtade och insåg plötsligt vem den
