style="font-size:15px;"> Hellre böjer jag mig för skogens träd än för slynor; hellre förliks jag med ulfvar än med trollpackor.
Den skamlösa.
Hur vågar hon – ?
Ska vi inte ta henne vid axlarna och ge henne samma skjuts ut som hon fick in?
Och med samma fart.
Var stilla. Ni får inte förbittra hennes sinne så där. Ni hör ju hur bittert det redan är förut. Kerttu, får jag inte bjuda dig ett glas vin?
Jag vill inte ha något.
Blixt och dunder. Hon är inte ful alls, när man ser litet närmare på henne. Halsen är som en ljungstängel; läpparna ä’ som vildhonung och kindbenen som två halfmogna lingon. Det är inte långt ifrån att jag redan börjar att bli kär i henne.
Kommer du mig för när, så rifver jag ut ögonen på dig.
Nå nå, det gör du väl ändå inte. Sjelfva katten får ju se på kungen, om inte annat så från spiseln.
Går du din väg, bandhund.
Inte så, skaparens skapelse.
Skaparen tör väl ha skapat mig eller synden fostrat mig.
Bry dig inte om dem, Kerttu. De ska inte få göra dig något ondt, så länge du är under mitt beskydd.
Under ditt beskydd? Är jag då en sådan stackare att jag skulle behöfva beskydd? Gå bort, långt ifrån mig. Dig hatar jag ännu mer än de andra.
Stackars flicka. Hur har ditt unga hjerta kunnat bli så hårdt?
Det kan du fråga det där packet om. Och fråga framför allt din egen eländige brudgum, som gömmer sig där bakom de andra och inte törs visa sig.
Du får inte smäda Risto. Han har inte gjort dig något ondt.
Det vet väl jag bäst.
Stig fram, Risto. Låt henne inte skymfa din heder med sina elaka beskyllningar.
Nå, ser du, Hopptossa, att han vågar.
Eländigt svek du din ed. Som en hund åt du opp din ära.
Hon ljuger. Hi, hi, hi. Det var knäfveln hvad hon kan finna på.
Och det bara skrattar du åt, Risto.
Ljuger jag? Se mig rakt i ögonen och säg det ännu en gång, om du kan.
Det kan du ju, Risto.
Alltid råkar man nå’nstans här i verlden ut för ett eller annat åkerspöke.
Gör som hon säger, Risto. Jag vet att du kan det.
Se henne i ögonen, Risto. Du är ju i alla fall oskyldig.
Vänd dig hit, om du vågar, eländige.
Och på det sättet låter du dig skymfas i allas närvaro. Vore jag man, skulle jag nog stoppa till munnen på henne. Jag skulle inte ha det minsta medlidande med en sådan där.
Sticker du nu också fram dina klor, barmhertiga samaritanska? Skönt. Det var just hvad jag önskade. Kom nu hit hvarenda en af er. Jag fruktar er inte. Jag skall ändå ropa så att det skallar i öronen på er: Risto har svikit sitt ord, brutit sin ed. Risto är den ohederligaste skurk, den värste bedragare under solen.
Store Gud, Risto, försvarar du dig inte? Förneka henne då. Krossa denna orm, som spyr ut sitt gift öfver oss.
Förneka? Krossa? Mig? Åhå! Under stenen är min förnekare, under jorden min förkrossare.
Hvad är det du bråkar och väsnas för, Kerttu. Låt oss försonas och kasta bort allt gammalt groll. – Och så ska vi dansa polska. Det är mycket bättre än att gräla om strunt. Jag skall hälla i ett glas vin åt dig, Kerttu. Kom och drick.
Usling, med vin vill du utplåna din syndaskuld?
Var det nu verkligen en så stor synd? Ja, Gu sa’e jeg det, sa’ norrmannen. Att en ung man gycklar litet med en vacker flicka utan att ha några allvarsammare afsigter och isynnerhet när det är med en så’n stackare som du är, kära Kerttu. – Seså, ska vi inte ta oss ett glas, pojkar?
Stanna.
Jag har ännu ett ord att säga. Se’n kan ni supa. Du hycklade kärlek under det att falskhet bodde i ditt sinne. Du störtade mig med afsigt i förderfvet. Därför skall du också få din förtjenta lön.
Med denna din förlofningsring sliter jag den sista ömma känslan ur mitt hjerta. Från denna stund ska endast hatets och hämdens lågor flamma där. Min förbannelse skall följa dig ända intill döden, ja, bortom den, på andra sidan grafven. Den skall tynga dina axlar som ett berg. Den skall tära ditt bröst som en mask, och dag och natt skall den påminna dig om hvems lycka och lif du har förkrossat.
Hjelp – jag svimmar.
Vatten, hemta vatten.
Vissnar redan kärlekens blomma? Bleknar redan den af kyrkan helgade och af folket ärade? Tiden är ju ännu inte kommen. Njut först den sällhet, som du har grundat på en annans förderf. Njut fröjd och kärlekslycka så länge du kan. Under tiden skall jag kretsa som en uf kring er lyckas tjäll och ropa: Hämd, hämd, hämd.
Hur är det med dig, Johanna?
Mycket illa, fruktar jag.
Kanske det går öfver. – Bli här hos mig, ni båda.
