intelligenta och ändamålsenliga verksamhet.
15:3.16 (168.12) Lokaluniverserna är närmare varandra ju närmare Havona de är belägna; kretsarna är större till antalet, och de ligger oftare ovanpå varandra, skikt på skikt. Men längre ut från det eviga centret finns det allt färre system, skikt, kretsar och universer.
4. Nebulosorna — universernas anfäder
15:4.1 (169.1) Trots att skapandet och universernas organiserande evigt förblir under kontroll av de infinita Skaparna och deras kompanjoner, framskrider hela fenomenet enligt en föreskriven teknik och i överensstämmelse med gravitationslagarna för kraft, energi och materia. Men det finns något av ett mysterium förenat med den universella kraftladdningen i rymden; vi förstår helt organiserandet av de materiella skapelserna från det ultimatoniska stadiet och vidare, men vi förstår inte fullt ultimatonernas kosmiska förhistoria. Vi är övertygade om att dessa förstadiekrafter har ett ursprung i Paradiset emedan de ständigt löper genom den genomströmmade rymden exakt längs Paradisets gigantiska huvudlinjer. Fastän den inte reagerar för Paradisets gravitation, reagerar denna rymdens kraftladdning, förstadiet till all materialisation, alltid för nedre Paradisets närvaro; uppenbarligen går dess strömkrets in och ut genom nedre Paradisets centrum.
15:4.2 (169.2) Paradisets kraftorganisatörer förvandlar rymdens kraftresurser till urkraft och utvecklar denna förmateriella potential till den fysiska verklighetens primära och sekundära energimanifestationer. När denna energi uppnår nivåer som reagerar för gravitationen inträder styrkeledarna på scenen med sina medarbetare från superuniversumförvaltningen och påbörjar sina ändlösa manipulationer avsedda att etablera de mångahanda styrkekretsarna och energikanalerna i tidens och rymdens universer. Sålunda uppkommer fysisk materia i rymden, och så är scenen färdig för inledandet av universumorganisering.
15:4.3 (169.3) Denna segmentering av energin är ett fenomen som aldrig har blivit klarlagt av Nebadons fysiker. Deras huvudsakliga svårighet ligger i att Paradisets kraftorganisatörer är relativt otillgängliga, ty fastän de levande styrkeledarna är kompetenta att behandla rymdenergi, har de inte den minsta uppfattning om ursprunget till de energier de så skickligt och intelligent manipulerar.
15:4.4 (169.4) Paradisets kraftorganisatörer är nebulosornas upphovspersoner; de kan kring sin rymdnärvaro sätta igång de väldiga kraftcykloner som, då de en gång har startats, aldrig kan stoppas eller begränsas förrän de allt genomströmmande krafterna har mobiliserats för den slutliga uppkomsten av universummateriens ultimatoniska enheter. Sålunda får spiral- och andra nebulosor sin tillvaro, moderhjulen för solarna med direkt ursprung samt deras olika system. I yttre rymden kan man se tio olika former av nebulosor, faser av primär universumevolution, och dessa vidsträckta energihjul hade samma ursprung som dem i de sju superuniverserna.
15:4.5 (169.5) Nebulosor varierar mycket is storlek vilket resulterar i att deras stjärn- och planetavkomlingars antal och totalmassa också varierar. En solformande nebulosa strax norr om Orvontons gränser, men inom superuniversernas rymdnivå, har redan gett upphov till ungefär fyrtiotusen solar, och moderhjulet kastar ännu av sig solar av vilka majoriteten är till storleken många gånger er sol. Några av de större nebulosorna i yttre rymden ger upphov till så många som hundra miljoner solar.
15:4.6 (169.6) Nebulosorna hör inte direkt till någon av de administrativa enheterna, såsom mindre sektorer eller lokala universer, fastän några lokala universer har organiserats av beståndsdelarna i en enskild nebulosa. Varje lokalt universum omfattar, oberoende av sitt nebulosaförhållande, exakt en hundratusendedel av ett superuniversums totala energiladdning, ty energin är inte organiserad enligt nebulosor — den är universellt fördelad.
15:4.7 (170.1) Inte alla spiralnebulosor deltar i solalstring. En del har bibehållit kontrollen över många av sina åtskilda stjärnavkommor, och deras spiralformade utseende förorsakas av att deras solar passerar ut ur nebulosaarmen i tät formation men återkommer längs skilda vägar, vilket gör det lätt att observera dem på ett ställe men svårare att se dem när de är vitt utspridda på sina återvägar längre ut och borta från nebulosans arm. Det finns inte många solbildande nebulosor som är aktiva i Orvonton för närvarande, fastän Andromeda som ligger utanför det bebodda superuniversumet är mycket aktiv. Denna långt avlägsna nebulosa är synlig för blotta ögat, och då ni betraktar den, stanna upp och betänk att ljuset ni ser lämnade dessa avlägsna solar för nästan en miljon år sedan.
15:4.8 (170.2) Vintergatans galax består av ett väldigt stort antal före detta spiral- och andra nebulosor, och många av dem har fortfarande kvar sin ursprungliga form. Men som resultat av inre katastrofer och yttre dragningskrafter har mången undergått en sådan deformering och omgruppering att dessa enorma anhopningar har börjat se ut som jättelika lysande massor av blossande solar, såsom det Magellanska molnet. Den sfäriska typen av stjärnsvärmar är förhärskande nära Orvontons yttre gränser.
15:4.9 (170.3) De vidsträckta stjärnmolnen i Orvonton borde ses som enskilda anhopningar av materia jämförbara med de separata nebulosor som kan observeras i rymdregionerna utanför Vintergatans galax. Många av de så kallade stjärnmolnen i rymden består emellertid endast av gasformigt material. Energipotentialen i dessa stjärnvärldens gasmoln är otroligt stor, och en del av den tas upp av närbelägna solar och återsänds till rymden som solutsrömningar.
5. Rymdkropparnas ursprung
15:5.1 (170.4) Huvuddelen av den massa som solarna och planeterna i ett superuniversum består av härstammar från nebulosahjulen; en mycket liten del av superuniversernas massa är organiserad genom styrkeledarnas direkta verksamhet (så som vid konstruktionen av de arkitektoniska sfärerna), fastän en ständigt varierande mängd materia får sin början i den öppna rymden.
15:5.2 (170.5) Beträffande sitt ursprung kan majoriteten av solarna, planeterna och de övriga sfärerna klassificeras i en av följande tio grupper:
15:5.3 (170.6) 1. Koncentriska kontraktionsringar. Inte alla nebulosor är spriralformade. Mången väldig nebulosa undergår förtätning genom bildandet av mångfaldiga ringar, i stället för att klyvas till ett dubbelstjärnsystem eller utvecklas som en spiral. Under långa perioder uppträder en sådan nebulosa som en enorm centralsol omgiven av talrika jättelika moln av materiaformationer som kretsar runt den och ser ut som ringar.
15:5.4 (170.7) 2. Utkastade stjärnor omfattar de solar som har slungats ut från de stora moderhjulen av högt upphettade gaser. De är inte utslungade som ringar utan i höger- och vänstervridna processioner. Det finns också utkastade stjärnor av annat ursprung än från spiralnebulosor.
15:5.5 (170.8) 3. Planeter uppkomna av gravitationsexplosioner. När en sol föds av en spiralformad eller strimlad nebulosa slungas den inte sällan ut på ett avsevärt avstånd. En sådan sol är i hög grad gasformig, och senare efter att den har kallnat och förtätats något kan det hända att den kretsar nära någon enorm materiamassa, en jättelik sol eller en mörk ö i rymden. Ett sådant närmande är kanske inte tillräckligt nära för att medföra en kollision, men dock tillräckligt nära för att dragningskraften från den större kroppen skall sätta igång flodvågsliknande konvulsioner i den mindre, och sålunda påbörja en serie av flodvågsliknande omvälvningar som sker samtidigt på motsatta sidor av solen med konvulsioner. Då de är som störst producerar dessa exploderande utbrott en serie olika stora anhopningar av materia som kan slungas bortom gränser för den erupterande solens gravitationsfälts förmåga att återuppta dem, och de blir sålunda stabiliserade i sina egna banor kring en av de två kroppar som berörs av denna händelse. Senare förenar sig de större ansamlingarna av materia och drar så småningom till sig de mindre kropparna. På detta
