börjar, om deras rotationshastigheter storligen accelererar, slunga av sig stora mängder materia som senare kan samlas för att bilda små världar som fortsätter att kretsa kring sin modersol.
15:5.7 (171.2) 5. Sfärer uppkomna av gravitationsunderskott. Det finns en kritisk gräns för storleken av enskilda stjärnor. När en sol uppnår denna gräns, såvida inte rotationshastigheten avatar, är den dömd att splittras; då inträffar en solfission och en ny dubbelstjärna av detta slag föds. Talrika nya planeter kan senare bildas som en biprodukt till denna gigantiska splittring.
15:5.8 (171.3) 6. Kontraktionsstjärnor. I de mindre systemen drar den största yttre planeten ibland till sig sina grannplaneter, medan de planeter som är nära solen börjar sin terminala dykning. I ert solsystem skulle ett sådant slut betyda att de fyra inre planeterna skulle slukas av solen, medan den största planeten Jupiter skulle bli mycket förstorad efter att ha fångat in de återstående världarna. Ett sådant slut för ett solsystem skulle resultera i uppkomsten av två närbelägna men olika solar, som är ett sätt på vilket dubbelstjärnor bildas. Sådana katastrofer är ovanliga med undantag för utkanterna av superuniversernas stjärnanhopningar.
15:5.9 (171.4) 7. Kumulativa sfärer. Från de stora mängder materia som kretsar i rymden kan små planeter så småningom hopa sig. De växer genom tillskott av meteorer och genom mindre kollisioner. I vissa av rymdens sektorer gynnar förhållandena sådana former av planetuppkomst. Mången bebodd värld har haft en sådan födelsehistoria.
15:5.10 (171.5) En del av de kompakta mörka öarna är ett direkt resultat av tillskott på energi som undergår omvandling i rymden. En annan grupp av dessa mörka öar har kommit till genom anhopningen av enorma mängder kall materia, endast fragment och meteorer, som cirkulerar i rymden. Sådana ansamlingar av materia har aldrig varit heta, och med undantag för tätheten är de till sammansättningen mycket lika Urantia.
15:5.11 (171.6) 8. Utbrunna solar. En del av de mörka öarna i rymden är utbrunna isolerade solar; de har utstrålat all tillgänglig rymdenergi. De organiserade materiaenheterna närmar sig full täthet, verkligen fullständig konsolidering; och det fordras tidsålder efter tidsålder för sådana enorma massor av högt förtätad materia att återuppladdas i rymdens strömkretsar och sålunda, som följd av en kollision eller annan lika återupplivande kosmisk händelse, förberedas för nya cykler av universumfunktion.
15:5.12 (171.7) 9. Kollisionssfärer. I de regioner där det finns tätare svärmar är kollisioner inte ovanliga. En sådan astronomisk omfördelning åtföljs av enorma energiförändringar och materiaomvandlingar. Kollisioner som involverar döda solar är egendomligt inflytelserika i skapandet av vittomfattande energifluktuationer. Stora spillror från kollisionerna utgör ofta den materiella kärnan för de planetkroppar som senare bildas och som lämpar sig för dödliga att bo på.
15:5.13 (172.1) 10. Arkitektoniska världar. Detta är de världar som har byggts enligt planer och specifikationer för något speciellt ändamål, såsom Salvington, högkvarteret i ert lokaluniversum, och Uversa, säte för regeringen i vårt superuniversum.
15:5.14 (172.2) Det finns talrika andra förfaranden för att utveckla solar och åtskilja planeter, men de föregående förfaringssätten antyder de metoder med vilka det stora flertalet av stjärnsystem och planetfamiljer har kommit till. Om man ville beskriva alla de förfaranden som förekommer vid stjärnomvandling och planetutveckling skulle detta fordra en beskrivning av närmare hundra olika sätt för solars uppkomst och planeters ursprung. När era stjärnforskare mönstrar himlarna kommer de att observera fenomen som antyder alla dessa stjärnevolutionsmetoder, men de kommer sällan att finna bevis för uppkomsten av dessa små icke-lysande ansamlingar av materia som tjänar som bebodda planeter, de viktigaste av de omfattande materiella skapelserna.
6. Sfärerna i rymden
15:6.1 (172.3) Oberoende av ursprung kan rymdens sfärer klassificeras i följande huvudgrupper:
15:6.2 (172.4) 1. Solarna — stjärnorna i rymden.
15:6.3 (172.5) 2. De mörka öarna i rymden.
15:6.4 (172.6) 3. Mindre rymdkroppar — kometer, meteorer och småplaneter.
15:6.5 (172.7) 4. Planeterna, inklusive de bebodda världarna.
15:6.6 (172.8) 5. Arkitektoniska sfärer — världar gjorda enligt beställning.
15:6.7 (172.9) Med undantag för de arkitektoniska sfärerna har alla rymdkroppar haft en evolutionär uppkomst, evolutionär i den meningen att de inte har fått sin tillvaro genom ett dekret från Gudomen, evolutionär i den meningen att Guds skapande handlingar har utvecklats av ett tid-rymd-förfarande genom verksamheten av många av Guds skapade och eventuerade intelligenser.
15:6.8 (172.10) Solarna. Dessa är rymdens stjärnor i alla sina olika stadier av tillvaro. Några är ensamma evolverande rymdsystem; andra är dubbelstjärnor, planetsystem som sammandras eller försvinner. Stjärnorna i rymden existerar i inte mindre än tusen olika tillstånd och stadier. Ni är bekanta med solar som utstrålar ljus tillsammans med värme; men det finns också solar som lyser utan värme.
15:6.9 (172.11) De biljoner och biljoner år som en vanlig sol fortsätter att ge ut värme och ljus åskådliggör väl den stora energimängd som varje enhet av materia innehåller. Den verkliga energimängden lagrad i dessa osynliga partiklar av fysisk materia är så gott som omöjlig att föreställa sig. Och denna energi blir nästan helt tillgänglig som ljus när den utsätts för det enorma värmetrycket och därmed förenade energiaktiviteter som förekommer i det inre av de blossande solarna. Ytterligare andra förhållanden gör det möjligt för dessa solar att omforma och sända vidare mycket av den rymdenergi som kommer till dem längs de etablerade strömkretsarna i rymden. Många faser av fysisk energi och alla former av materia dras till, och senare distribueras av, soldynamorna. På detta sätt tjänar solarna som lokala acceleratorer för energins cirkulation och verkar som automatiska stationer för styrkekontroll.
15:6.10 (172.12) Superuniversumet Orvonton upplyses och uppvärms av mer än tio biljoner blossande solar. Dessa solar är stjärnorna i ert observerbara astronomiska system. Mer än två biljoner är för avlägsna och för små för att någonsin kunna ses från Urantia. Men i totaluniversumet finns det lika många solar som det finns vattenglas i er världs oceaner.
15:6.11 (173.1) De mörka öarna i rymden. Detta är de döda solarna och andra stora anhopningar av materia utan ljus och värme. De mörka öarna är ibland enorma till sin massa och de inverkar kraftfullt på jämvikten i universumet och på manipulerandet av energin. Tätheten i en del av dessa väldiga massor är nära nog otrolig. Och denna stora koncentration av massa gör det möjligt för dessa mörka öar att fungera som kraftfulla balanshjul, som håller omfattande grannsystem effektivt tyglade. De upprätthåller gravitationens styrkebalans i många konstellationer; många fysiska system som annars snabbt skulle dyka till förstörelse i närbelägna solar hålls tryggt i gravitationsgreppet av dessa skyddande mörka öar. Det är på grund av denna funktion som vi kan lokalisera dem noggrant. Vi har mätt gravitationsdraget från de lysande himlakropparna, och därför kan vi kalkylera de mörka rymdkropparnas exakta storlek och läge vilka så effektivt fungerar för att hålla ett givet system stadigt på dess kurs.
15:6.12 (173.2) Mindre rymdkroppar. Meteorerna och andra små materiepartiklar som cirkulerar och evolverar i rymden utgör en enorm anhopning av energi och materiell substans.
15:6.13 (173.3) Mången komet är en oetablerad vild avkomma från solarnas moderhjul, och de kommer
