Det betydde att Savaria nu låg blottat för anfall. Och ännu värre var att nyheter nu strömmat in om Andronicus invasion, om vad som hänt i Kungsgård och Silesia. Hjärtat sjönk i hans bröst när han tänkte på det. Han ville vara bland sina vapenbröder i Silvergardet och försvara hemstäderna. Men nu var han här i Savaria, dit ödet lett honom. Och han behövdes lika mycket här: hertigens stad och folk var trots allt strategiska delar av MacGils rike, som även de behövde försvaras.
Men nyheter kom om att Andronicus sänt en av sina bataljoner hit, för ett anfall på Savaria, och Erec visste att den miljonhövdade hären snart skulle ha spridit sig till alla delar av Ringen. Andronicus skulle inte lämna någonting efter sig. I hela sitt liv hade Erec hört berättelser om Andronicus erövringar, och han visste att den mannen saknade sin like i grymhet. Ekvationen var enkel. Hertigens män var för få för att kunna försvara sig. Savaria var en dömd stad.
”Vi bör kapitulera”, sa hertigens rådgivare, en grånad gammal krigare som satt hopsjunken över en mugg öl vid ett avlångt bord och slog stridshandsken i träskivan. Alla soldater tystnade och såg på honom.
”Vad har vi för val?”, tillade han. ”Vi är några få hundra, mot miljoner.”
”Kanske kan vi försvara oss, åtminstone hålla staden”, sa en annan soldat.
”Men hur länge?”, frågade ytterligare en.
”Tillräckligt för att MacGils ska sända förstärkningar, om vi kan hålla ut tillräckligt länge.”
”MacGil är död”, svarade en annan krigare. ”Ingen kommer att hjälpa oss.”
”Men hans dotter lever”, sa ännu en. ”Och hans män. De skulle inte lämna oss i sticket!”
”Men de kan ju knappt försvara sig själva!”, protesterade någon.
Ett upprört mummel bröt ut där alla grälade med alla och försökte överrösta varandra, utan att komma någon vart.
Erec satt och såg på alltsammans och kände sig tom inombords. En budbärare hade kommit bara någon timma tidigare med det fruktansvärda budskapet om Andronicus invasion – och vad som för Erec var ännu värre och som han fått veta först nu: att MacGil hade mördats. Han hade varit så långt från Kungsgård, och så länge, att det var första gången han fått höra nyheten. Den hade stuckit som en dolk genom hjärtat på honom. Han hade älskat MacGil som en far, och förlusten lämnade efter sig en tomhet som han inte kunde sätta ord på.
Det blev tyst i rummet när hertigen harklade sig, och allas ögon vändes mot honom.
”Vi kan försvara vår stad mot ett anfall”, sa han långsamt. ”Med vår skicklighet och de här murarna kan vi hålla stånd mot en här som är fem gånger – kanske till och med tio gånger – så stor som vår egen. Och vi har tillräckligt med proviant för att klara en belägring i veckor. Mot vilken vanlig armé som helst så skulle vi segra.”
Han suckade.
”Men Imperiet har ingen vanlig armé”, fortsatte han. ”Vi kan inte försvara oss mot en miljon man. Det vore meningslöst.”
Han blev tyst en stund.
”Men det vore det också att kapitulera. Alla vet vi vad Andronicus gör med sina fångar. I mina ögon ser det ut som att vi dör vad vi än väljer. Frågan är alltså om vi dör på rygg eller med stövlarna på. Jag menar att vi ska dö med stövlarna på!”
Alla instämde med ett våldsamt hurra i salen. Erec höll fullkomligt med.
”Då har vi inget annat val”, fortsatte hertigen. ”Vi ska försvara Savaria. Vi kapitulerar aldrig. Vi kommer kanske att dö, men vi dör tillsammans.”
En tung tystnad sänkte sig över salen och man nickade till varandra. Det verkade som om man fortfarande sökte ett svar.
”Det finns ett annat alternativ”, sa Erec till sist och bröt tystnaden.
Han kände hur allas ögon vändes mot honom.
Hertigen nickade åt honom att fortsätta.
”Vi kan anfalla”, sa Erec.
”Anfalla?”, ropade en av soldaterna förvånat. ”Några hundra av oss, anfalla en miljon av dem? Att du är utan fruktan vet jag, Erec. Men är du tokig?”
Erec skakade på huvudet. Han var dödligt allvarlig.
”Vad ni glömmer att ta med i beräkningen är att Andronicus män aldrig skulle förvänta sig ett anfall. Vi skulle ha överraskningsmomentet på vår sida. Det är precis som ni säger. Om vi blir kvar här för att försvara oss så kommer vi att dö. Om vi anfaller så kan vi ge dem betydligt större förluster, och mer än så – vi kan till och med vinna.”
”Vinna?!”, ropade alla och såg på Erec, fullständigt frågande.
”Vad är det du menar?”, frågade hertigen.
”Andronicus förväntar sig att vi ska bli kvar här och försvara vår stad”, förklarade Erec. ”Hans män kommer aldrig förvänta sig att vi kommer att vara därute, vid någon slumpmässigt vald flaskhals i terrängen utanför murarna. Här i staden har vi fördelen av starka murar – men där ute, i terrängen, har vi överraskningsmomentet. Och överraskning vinner alltid över styrka. Om vi kan besätta en naturlig flaskhals och driva dem till en viss punkt, då kan vi anfalla därifrån. Det är Östra klyftan jag talar om.”
”Östra klyftan?”, frågade en soldat.
Erec nickade.
Det är en djup sänka mellan två klippor, enda passet genom Kavoniabergen, ungefär en dagsritt härifrån. Om Andronicus män är på väg så går den rakaste vägen genom klyftan. Annars måste de gå över bergen. Vägen från norr är för lerig och smal så här års – man skulle förlora flera veckor. Och om man kom söderifrån så skulle man behöva ta sig över Fjordfloden.”
Hertigen såg beundrande på Erec, gned sig om skägget och tänkte.
”Du kan ha rätt. Andronicus kan mycket väl leda sina män genom klyftan. För en annan armé vore det höjden av hybris. Men för honom, med en miljon man, så är det fullt möjligt att han gör det.”
Erec nickade.
”Om vi kan ta oss dit, om vi kan hinna först, så kan vi ta dem på sängen och ligga i bakhåll. I den typen av läge så räcker det med några man för att hålla tillbaks tusentals.”
Soldaterna såg på Erec med något som liknade nyvunnet hopp och beundran i blickarna, och det låg en tät tystnad i rummet.
”En djärv plan min vän”, sa hertigen. ”Men så är du också en djärv krigare, som du alltid har varit.” Hertigen nickade åt en tjänare. ”Hämta mig en karta!”
En pojke sprang ut ur rummet och kom tillbaks genom en annan dörr med en stor pergamentrulle i famnen. Han rullade ut den på bordet, och soldaterna närmade sig och granskade den.
Erec sträckte fram en hand, fann Savaria och drog en linje med fingret åt öster tills det kom till Östra klyftan. Det var en smal dalgång, omgiven av berg så långt ögat kunde
