och lade ner henne försiktigt. När han gjort det var det många som kom fram och såg ned på henne med oroade ansikten.
Argon drog sig undan, tog flera steg bakåt och försvann i trängseln. Hon tittade blinkande efter honom men såg honom inte längre. Han hade gått. Hon saknade den skyddande kraft som omslutit henne som en sköld. Hon kände sig kallare, mindre skyddad, nu när han inte var där.
Gwen slickade sina spruckna läppar, och ett ögonblick senare kände hon hur någon lyfte hennes huvud och lade det på en kudde och satte en kanna vatten till hennes mun. Hon drack och drack och insåg hur törstig hon var. Hon tittade upp och såg en kvinna hon kände igen.
Illepra, den kungliga helerskan. Illepra såg ned på henne med sina mjuka, hasselbruna ögon fyllda av oro. Hon gav henne vatten, torkade håret ur pannan på henne och baddade den med en varm trasa. Hon lade en hand på hennes panna, och Gwen kände hennes helande energi i kroppen. Hennes ögon blev tunga, och snart slöts de, trots att hon kämpade emot.
Gwendolyn visste inte hur lång tid som gått när hon öppnade ögonen igen. Hon kände sig fortfarande utmattad och desorienterad. I drömmarna hade hon hört en röst, och nu hördes den igen.
”Gwendolyn.” Rösten ekade i huvudet på henne och hon undrade hur många gånger den sagt hennes namn.
Hon tittade upp och såg Kendrick se ned på henne. Intill honom stod hennes bror, Godfrey, tillsammans med Srog, Brom, Kolk och flera andra. Vid hennes andra sida stod Steffen. Hon hatade hur de såg på henne nu. De tittade på henne som om hon var något man skulle tycka synd om, som om hon återvänt från de döda.
”Min syster”, sa Kendrick med ett leende. Hon hörde oron i hans röst. ”Berätta vad som hände.”
Gwen skakade på huvudet, för trött för att berätta allt.
”Andronicus”, sa hon. Rösten var hes och inte starkare än en viskning. Hon harklade sig. ”Jag försökte… ge mig själv… för staden. Jag litade på honom… Så dum…”
Hon skakade om och om igen på huvudet och en tår rullade nedför kinden.
”Nej, det var vackert gjort”, rättade Kendrick och tog hennes hand. ”Du är den modigaste av oss alla.”
”Du gjorde vad alla stora ledare hade gjort”, sa Godfrey och klev fram.
Gwen skakade på huvudet.
”Han lurade oss…”, sa hon, ”… och han gav sig på mig. Han lät McCloud ta mig.”
Gwen kunde inte hjälpa det utan började gråta när hon sa det, oförmögen att hålla tillbaka. Hon visste att det inte var vad en ledare borde göra, men hon kunde inte hjälpa det.
Kendrick höll hårdare om hennes hand.
”De skulle till att döda mig…”, sa hon, ”men Steffen räddade mig.”
Männen såg på Steffen med nyvunnen respekt där han stod vid hennes sida med böjt huvud.
”Det jag gjorde var för lite och försent”, svarade han ödmjukt. ”Jag var bara en mot många.”
”I vilket fall så räddade du vår syster, och för det ska vi alltid stå i tacksamhetsskuld till dig”, sa Kendrick.
Steffen skakade på huvudet.
”Jag är skyldig henne långt mycket mer än det”, svarade han.
Gwens ögon tårades.
”Argon räddade oss båda”, sa hon till sist.
Kendrick blev mörk i ansiktet.
”Vi ska hämnas dig”, sa han.
”Det är inte mig själv jag oroar mig för”, sa hon, ”utan staden… vårt folk… Silesia. Andronicus… han kommer att anfalla…”
Godfrey klappade henne på handen.
”Oroa dig inte för det nu”, sa han och klev fram. ”Vila. Låt oss diskutera det här. Du är trygg här nu.”
Gwen känd hur ögonen höll på att sluta sig igen. Hon visste inte om hon drömde eller var vaken.
”Hon behöver sova”, sa Illepra, och klev fram som för att skydda henne.
Gwendolyn hörde alltsammans bara vagt, och kände hur hon blev tyngre och tyngre och drev ut och in i medvetslösheten. I huvudet blixtrade bilder av Thor förbi, och sedan bilder av hennes far. Hon hade svårigheter att avgöra vad som var verkligt och vad som var dröm, och hon hörde bara bitar av samtalet som pågick i rummet.
”Hur allvarliga är hennes skador?”, hördes en röst, kanske Kendricks.
Hon kände Illepra lägga handen på hennes panna. Och de sista ord hon hörde innan ögonen helt föll igen var Illepras:
”De kroppsliga skadorna är små, min herre. Men såren i själen går djupt.”
När Gwen vaknade igen var det till ljuden av en sprakande brasa. Hon visste inte hur lång tid som gått. Hon blinkade till flera gånger och såg sig omkring i det dunkla rummet. Hon visste inte hur lång tid som passerat men såg att folksamlingen i rummet försvunnit. De enda som var kvar i rummet var Steffen, som satt på en stol intill sängen, och Illepra, som böjde sig över henne och applicerade en salva på hennes handleder. Och det fanns ännu en människa i rummet, en vänlig gammal man som såg på henne med oro tecknad i ansiktet. Hon kunde nästan känna igen honom, men hade svårt att placera ansiktet. Hon var så trött, så trött. Som om hon inte sovit på åratal.
”Min fru”, sa den gamle mannen och böjde sig fram. Han höll någonting stort i båda händer, och hon såg ned och insåg att det var en läderinbunden bok.
”Det är Aberthol”, sa han. ”Din gamle lärare. Hör du mig?”
Gwen svalde och nickade långsamt och öppnade en aning på ögonlocken.
”Jag har väntat i timmar på att få prata med dig”, sa han. ”Jag såg att du började röra på dig.”
Gwen nickade långsamt. Hon mindes honom och var tacksam över att ha honom där.
Aberthol böjde sig fram och öppnade den stora boken, och hon kände vikten av den i sitt knä. Hon hörde hur de gamla sidorna frasade när han bläddrade i den.
”Det är en av de få böcker jag räddade”, sa han, ”innan de brände Lärdomens hus. Det är den fjärde krönikan om huset MacGil. Du har läst den. Där hittar man berättelser om erövringar, triumfer och nederlag förstås – men där finns också andra berättelser. Berättelser om stora ledare som sårats. Om skador i kroppen, men också i själen. Alla tänkbara typer av sår, min fru. Och det är det jag har kommit hit för att säga: de bästa av alla män och kvinnor har utstått de mest onämnbara behandlingar, skador och tortyr. Du är inte ensam. Du är inte mer än en fläck på tidens hjul. Det är många som lidit betydligt mer än du – och många som överlevt och gått vidare till att bli stora ledare.
”Känn ingen skam”, sa han och höll henne om handleden. ”Det är det jag vill säga till dig. Känn
