style="font-size:15px;"> ”Det där är en gammal amsaga”, svarade ännu en soldat cyniskt. ”Visst, vi kommer att ha överraskningsmomentet. Men vad mer? Och vi kommer inte ha skyddet från våra murar.”
”Men vi kommer att ha skydd av naturens egna murar”, sa en annan. ”De där bergen, det innebär skyhöga solida klippväggar.”
”Inget är säkert”, tillade Erec. ”Det är som hertigen sa, att antingen dör vi här eller så dör vi därute. Jag röstar på att vi dör därute. Segern gynnar den djärve.”
Efter att ha gnidit sitt skägg en lång stund nickade hertigen till sist och lutade sig tillbaks och rullade ihop kartan.
”Förbered vapnen!”, ropade han. ”Vi rider i natt!”
Erec var återigen klädd i rustning, och gick med svärdet svängande vid höften längs korridoren i hertigens slott, i motsatt riktning mot alla andra män. Han hade en sista viktig uppgift innan han gav sig av för vad som kunde bli hans sista strid.
Han måste få träffa Alistair.
Sedan de återkommit från dagens drabbning hade Alistair väntat på att han skulle komma till henne i kammaren i slottskorridoren. Hon skulle förvänta sig en lycklig återförening, och han gruvade sig när han tänkte att han skulle berätta den dåliga nyheten att han skulle ge sig av igen. Det gav honom ett visst mått av lugn att hon skulle vara i trygghet här, säker innanför slottsmurarna, och han kände sig allt fastare besluten att hålla stånd mot Imperiet så att hon fick fortsätta vara trygg. Det gjorde ont i hjärtat vid tanken att lämna henne – ända sedan de svurit att gifta sig hade han inte önskat något hellre än att få tillbringa tid med henne. Men det tycktes inte vara meningen att det skulle bli så.
Erec kom runt ett hörn med klirrande sporrar och ekande stövlar i de tomma slottskorridorerna, och han stålsatte sig inför avskedet som han visste skulle bli smärtsamt. Till sist nådde han den gamla, bågformiga trädörren, och knackade försiktigt med stridshandsken.
Fotsteg hördes inifrån rummet, och ett ögonblick senare öppnades dörren. Erecs hjärta sjöng, som alltid när han fick se Alistair. Där stod hon som en uppenbarelse i dörren, med sitt böljande, långa, blonda hår och stora, kristallblå ögon och såg på honom. Hon tycktes bli allt vackrare för varje gång han såg henne.
Erec steg in och omfamnade henne, och hon kramade tillbaks. Hon höll honom hårt och länge, som om hon inte ville att han skulle gå. Det ville han inte heller. Mer än något annat önskade han att han bara fick stänga till dörren bakom sig och stanna här med henne så länge det bara var möjligt. Men det var inte menat att det skulle bli så.
Känslan av hennes värme fick allt att kännas bra i världen, och han ville inte släppa taget om henne. Till sist drog han sig undan och såg in i hennes glittrande ögon. Hon såg ned på hans rustning och vapen och drabbades av insikten att han inte var där för att stanna.
”Ska ni gå igen min herre?”, frågade hon.
Erec sänkte huvudet.
”Det är inte min önskan, min fru”, svarade han. ”Imperiet närmar sig. Om jag stannar kommer vi alla att dö.”
”Och om du inte stannar?”, frågade hon.
”Jag dör förmodligen i vilket fall”, erkände han. ”Men det ger oss i alla fall en chans. En liten chans bara, men ändå en chans.”
Alistair vände sig bort och gick bort till fönstret och såg ut över hertigens borggård i kvällssolen, vars mjuka ljus också spelade i hennes ansikte. Erec såg sorgen teckna sig i det, och han gick fram och strök håret från hennes nacke och smekte henne.
”Var inte sorgsen, min fru”, sa han. ”Om jag överlever det här så återvänder jag till dig. Och då ska vi vara tillsammans för alltid, fria från alla faror och hot. Fria att äntligen leva tillsammans.”
Sorgset skakade hon på huvudet.
”Jag är rädd”, sa hon.
”För den annalkande hären?”, frågade han.
”Nej”, sa hon och vände sig mot honom. ”För dig.”
Erec såg frågande på henne.
”Jag är rädd att du kommer att se annorlunda på mig nu”, sa hon, ”efter vad du såg därute på slagfältet.”
Erec skakade på huvudet.
”Det får mig inte alls att se annorlunda på dig”, sa han. ”Du räddade mitt liv, och för det är jag tacksam.”
”Men du fick också se en annan sida av mig”, sa hon. ”Du såg att jag inte är normal. Jag är inte som alla andra. Jag har krafter inom mig som jag inte förstår. Och nu är jag rädd att du ska se på mig som något sorts monster, som en kvinna du inte längre vill ha till fru.”
Erecs hjärta nästan brast när han hörde henne, och han klev fram och tog hennes händer i sina och såg in i hennes ögon med allt allvar han kunde uppamma.
”Alistair”, sa han. ”Jag älskar dig av hela mitt väsen. Det har aldrig funnits en kvinna som jag älskat mer, och det kommer det aldrig att finnas. Jag älskar allt vad du är. Jag ser dig inte som annorlunda. Oavsett vilka krafter du har, oavsett vem du nu är – även om jag inte förstår det, så accepterar jag det. Jag är tacksam för alltsammans. Jag svor att jag inte skulle snoka, och det är ett löfte jag ska hålla. Vad du än är så accepterar jag dig.”
Hon såg långe på honom, och så långsamt bröt hon ut i ett leende och hennes ögon blinkade av tårar av lättnad och glädje. Hon vände sig om och omfamnade honom, höll honom hårt av alla krafter.
Hon viskade i hans öra: ”Kom tillbaks till mig.”
KAPITEL FYRA
Gareth stod vid mynningen av grottan, såg solen gå ned, och väntade. Han slickade sina torra läppar och försökte fokusera nu när opiumets effekter till sist höll på att sjunka undan. Han var yr i huvudet och hade varken ätit eller druckit på dagar. Han tänkte tillbaks på sin våghalsiga flykt från slottet, hur han smitit ut genom lönngången bakom eldstaden alldeles innan Kultin försökt med sitt bakhåll. Det fick honom att le. Kultin hade varit listig – men han, Gareth, hade varit listigare. Precis som alla andra så hade Kultin underskattat Gareth, inte insett att Gareths spioner fanns överallt och att han omedelbart fått reda på planen.
Gareth hade flytt precis i det ögonblick när Kultin försökt mörda honom och Andronicus samtidigt invaderat Kungsgård och jämnat staden med marken. Kultin hade gjort honom en tjänst.
Gareth hade följt den urgamla, hemliga gång som ledde från slottet i vindlande underjordiska vägar och till sist fört honom ut på landsbygden och upp till marken igen vid en avlägsen by, långt från Kungsgård. Han hade kommit upp i närheten av den här grottan och kollapsat när han nått fram och sovit sig genom dagen, skakande i den obarmhärtiga vinterkölden. Han önskade att han tagit med sig några tjockare kläder.
Men Gareth var vaken nu, och han hukade sig och spejade från avstånd mot den lilla bondbyn. Det var en handfull hus där röken steg från skorstenarna. Överallt syntes Andronicus soldater på marsch genom byn och över landsbygden. Gareth
