ett skri, blickade upp och såg Estopheles cirkla högt där ovan och se ned på dem. Thor kände sig helt stum. Han kunde knappt tro allt som hänt de senaste dagarna, eller att han stod här nu, mitt i kungafamiljen och såg den man som han så snabbt lärt sig älska sänkas i jorden. Det verkade omöjligt. Han hade just börjat lära känna honom, den förste man som någonsin varit som en riktig far för honom, och nu hade han ryckts bort. Mer än något annat kunde Thor inte sluta tänka på kungens sista ord:
Du är inte som andra. Det är någonting särskilt med dig. Innan du förstår vem du är kommer vårt rike inte få frid.
Vad hade kungen menat med det? Vem var han egentligen? På vilket sätt var han speciell? Hur visste kungen det? Vad hade han, Thor, med rikets öde att göra? Hade kungen bara yrat?
Det finns ett stort land, långt härifrån. Bortom Imperiet. Till och med bortom drakarnas land. Det är druidernas land. Där din mor kommer ifrån. Du måste dit för att söka svaren.
Hur hade MacGil vetat något om hans mor? Hur hade han vetat var hon kom ifrån? Och vilken typ av svar kunde hon ge? Thor hade alltid tagit för givet att hon var död – tanken att hon kunde vara i livet hade sänt en stöt genom kroppen. Han var besluten, mer än någonsin, att söka upp henne, finna henne – att finna svaren, upptäcka vem han var och varför han var annorlunda.
När klockan klämtade och MacGils kropp sänktes tänkte Thor på ödets alla nycker. Varför hade han fått se in i framtiden, se denne fantastiske man dödas, men ändå inte fått kraft att göra något åt det? På ett sätt önskade han att han aldrig sett något av det och inte vetat vad som skulle hända. Han önskade att han bara varit en oskyldig åskådare som alla andra, som bara vaknat på morgonen till budet att kungen var död. Nu kände han det som om han var medskyldig. Han kände sig på något vis skyldig, som om han borde ha gjort mer.
Thor undrade vad det nu skulle bli av riket. Det var ett rike utan kung. Vem skulle styra? Skulle det bli, som alla antog, Gareth? Thor kunde inte tänka sig något värre.
Thor såg ut över folkmassan och adelns och herremännens stränga ansikten, män som kommit hit från Ringens alla delar. Han visste, som Reece berättat, att de var mäktiga män i ett oroligt rike. Han kunde inte annat än undra vem som var mördaren. Alla tycktes misstänkta bland dessa ansikten. Alla skulle de kämpa om makten. Skulle riket splittras? Skulle deras styrkor ställas mot varandra? Vilket skulle bli hans eget öde? Och vad skulle hända med Legionen? Skulle den upplösas? Skulle hela armén upplösas? Och skulle Silvergardet göra uppror om Gareth blev kung?
Och efter allt som hänt, skulle man verkligen tro att Thor var oskyldig? Skulle han tvingas återvända till sin by? Han hoppades inte det. Han älskade allt han hade nu. Mer än något annat ville han stanna här, på den här platsen och i Legionen. Han ville att allt skulle förbli som det var och att inget skulle ändras. För bara någon dag sedan hade riket verkat så stabilt och beständigt: MacGil såg ut att regera för evigt. Om något så tryggt och stadigt kunde plötsligt kollapsa – fanns det verkligen något hopp för dem? Thor kände att nu var ingenting längre beständigt.
Thors hjärta brast när han såg Gwendolyn kasta sig mot faderns grav. När Reece höll henne tillbaka steg tjänare fram och började skyffla en hög av jord ned i graven medan Argon fortsatte mässandet. Ett moln flög över himlen och skymde morgonsolen för ett ögonblick, och Thor kände en kall vind dra genom den annars allt varmare sommardagen. Han hörde ett gnällande läte och såg ned och såg Krohn titta upp vid hans fötter.
Thor visste inte längre vad det skulle bli av något. Men ett visste han säkert: han var tvungen att tala med Gwen. Han måste få tala om för henne hur ledsen han var, att han också var förkrossad över hennes fars död, säga att hon inte var ensam. Även om hon beslöt att aldrig träffa honom igen så måste han berätta att han blivit falskt anklagad, att han inte gjort något på den där bordellen. Han måste få en chans, bara en chans, att få förklara alltsammans, innan hon avvisade honom för gott.
När den sista spaden jord lagts över kungen och klockorna klämtade igen och igen började folkmassan röra sig: folk stod i rader som sträckte sig så långt Thor såg längs klippan, och var och en höll de en svart ros, i kö för att passera högen med ny jord som nu markerade graven. Thor steg fram, föll på knä och lade sin egen ros på den redan växande högen. Krohn gnällde.
När folkmassan började upplösas och människor gå åt olika håll såg Thor Gwendolyn slita sig loss från Reeces grepp och springa, hysteriskt, bort från graven.
”Gwen!”, ropade Reece efter henne.
Men hon var otröstlig. Hon sprang genom den täta folkmassan och bort efter en stig längs med klippkanten. Thor stod inte ut med att se henne i det tillståndet. Han måste försöka tala med henne.
Thor rusade nu själv genom folkmassan, med Krohn i hälarna, fram och åter i den allt tätare folksamlingen och försökte följa i hennes spår och hinna ikapp henne. Till sist kom han loss från alla människor och såg henne springa, långt bort från de andra.
”Gwendolyn!”, ropade han.
Hon fortsatte springa, och Thor sprang efter, dubbelt så fort och med Krohn gläfsande vid sidan. Thor sprang fortare och fortare, tills det brände i lungorna, och slutligen lyckades han minska avståndet mellan dem.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.
