mördaren. Ingen tänker särskilt klart för tillfället.”
Thor skakade på huvudet.
”Jag kan inte ge mig av”, sa han. ”Det skulle få mig att se skyldig ut. Jag måste få andra att förstå att jag inte är skyldig. Jag kan inte bara springa iväg från mina bekymmer. Jag måste rentvå mitt namn.”
Reece skakade på huvudet.
”Om du blir kvar här så kommer de att hitta dig. Du hamnar i fängelse igen – och sedan blir du avrättad. Om du nu inte dödas först av en folkmassa.”
”Det är en risk jag måste ta”, sa Thor.
Reece gav honom en lång, intensiv blick, och hans uppsyn ändrades från bekymrad till en min av beundran. Slutligen, mycket långsamt, nickade han till svar.
”Du är stolt. Och korkad. Otroligt korkad. Det är därför jag gillar dig.”
Reece log. Thor log tillbaka.
”Jag måste få träffa din far”, sa Thor. ”Jag måste få en chans att förklara för honom, ansikte mot ansikte, att det inte var jag, att jag inte haft något med det att göra. Om han beslutar att döma mig, då får det bli så. Men jag måste få chansen. Jag vill att han skall veta. Och det är allt jag ber dig om.”
Reece såg allvarligt på sin vän och mätte honom med blicken. Till sist, efter vad som kändes som en evighet, nickade han.
”Jag kan ta dig till honom. Jag känner till en bakväg. Den leder till hans kammare. Det är riskabelt – och så snart du är där så är du ensam. Det finns ingen väg ut. Och då finns det inget jag kan göra för dig. Det kan betyda döden. Är du säker på att du vill ta den risken?”
Thor nickade tillbaks, med dödligt allvar.
”Då så”, sa Reece och slängde plötsligt fram en kappa med huva åt Thor.
Thor fångade den och tittade ned förvånat. Han insåg att Reece hela tiden planerat för det här.
Reece log när Thor såg upp.
”Jag visste att du var dum nog att vilja stanna. Jag hade inte förväntat mig något mindre av min bäste vän.”
Kapitel fyra
Gareth stegade rastlöst runt i sin kammare och tänkte nervöst på kvällens händelser. Han kunde inte tro vad som hänt på festen, hur allt kunnat gå så fel. Han kunde inte begripa hur den där korkade ungen, den där utbölingen Thor, lyckats få nys om hans plan med giftet – och ännu värre, till och med lyckats stoppa bägaren från att nå fram. Gareth tänkte tillbaka till det ögonblick han sett Thor kasta sig fram och slå bägaren åt sidan, när han hörde den klinga mot stengolvet, såg vinet rinna ut, tillsammans med alla hans drömmar och ambitioner.
I det ögonblicket hade Gareths liv lagts i spillror. Allt han strävat efter hade krossats. Och när den där hunden lapade upp vinet och föll död ned – då visste han med säkerhet att det var slut också med honom. Han såg hela sitt liv passera i revy, såg sig själv bli påkommen och dömd till ett liv i fängelsehålan för att ha försökt mörda sin far. Eller ännu värre, bli avrättad. Det var så otroligt dumt. Han skulle aldrig ha satt planen i verket, aldrig besökt den där häxan.
Gareth hade åtminstone agerat snabbt. Han hade varit först på fötter och lagt skulden på Thor. När han tänkte tillbaka på det så var han stolt över sig själv, över hur snabbt han reagerat. Det hade varit ett ögonblicks inspiration, och till hans stora förvåning så tycktes det ha fungerat. De hade släpat iväg med Thor, och efter det hade festen nästan återgått till det vanliga igen. Naturligtvis var ingenting detsamma igen efter det där, men åtminstone hade alla misstankar fallit på pojken.
Gareth kunde bara be att det skulle fortsätta på det sättet. Ingen hade försökt lönnmörda en MacGil på årtionden, och Gareth fruktade att det skulle bli en utredning, att de skulle granska dådet närmare. I eftertanken insåg han att det hade varit dåraktigt att försöka med gift. Hans far var oslagbar. Gareth borde ha vetat det. Han hade gapat efter för mycket. Och nu kunde han inte annat än tro att det bara var en tidsfråga innan misstankarna föll på honom. Han var tvungen att göra vad som helst nu för att bevisa Thors skuld och få honom avrättad, innan det var för sent.
Han hade åtminstone kommit på nya tankar: efter misslyckandet hade han lagt ned tanken på lönnmord. Nu kände sig Gareth lättad. Efter att ha sett sin plan misslyckas så hade han insett att en del av honom, långt där inne, inte alls ville döda fadern och få hans blod på sina händer. Han skulle inte bli kung. Han skulle kanske aldrig bli kung. Men efter kvällens händelser kunde han förlika sig med tanken. Han skulle i alla fall vara fri. Aldrig att han kunde uthärda all den stress som ett nytt försök skulle medföra: alla hemligheter, försök att dölja alla spår och ständig ängslan över att upptäckas. Det var mer än han klarade av.
Han gick där fram och tillbaka tills natten blev sen och han började lugna ned sig. Just som han började känna sig som sig själv igen och förbereda sig för att slå sig till ro för natten hördes en plötslig krasch, och han vände sig om och såg dörren slås upp på vid gavel. In rusade Firth, vildögd och i panik som ett jagat byte.
”Han är död!”, skrek Firth. ”Han är död! Jag dödade honom. Han är död!”
Firth ylade hysteriskt och Gareth hade ingen aning om vad han pratade om. Var han berusad?
Firth rusade genom rummet, skrikande och gråtande och med uppsträckta händer – och det var då Gareth såg handflatorna, täckta i blod, och hans gula tunika, blodfläckad.
Gareths hjärta hoppade över ett slag. Firth hade just dödat någon. Men vem?
”Vem är död?”, fordrade Gareth. ”Vem pratar du om?”
Men Firth var helt hysterisk och kunde inte fokusera. Gareth sprang fram till honom, tog ett fast grepp om hans axlar och skakade.
”Svara!”
Firth öppnade ögonen och stirrade, med en vild hästs skrämda ögon.
”Din far! Kungen! Han är död! För min hand!”
Vid de orden kände Gareth det som om en kniv just stuckits i hans hjärta.
Han stirrade tillbaka, vildögd, stelfrusen, och kunde känna hela kroppen domna bort. Han släppte greppet, tog ett steg tillbaka och försökte hämta andan. Han förstod av allt blod att Firth talade sanning. Han kunde omöjligen begripa det. Firth? Stallpojken? Den mest svagsinte av alla hans vänner. Och han hade dödat hans far?
”Men… hur är det möjligt?”, flämtade Gareth. ”När?”
”I hans kammare”, sa Firth. ”Alldeles nyss. Jag stack ned honom.”
Det gick upp för honom allt tydligare, att det verkligen hänt, och Gareth började återfå sin fattningsförmåga. Han fick syn på sin öppna dörr och sprang fram och slog igen den, men såg först till att ingen vakt varit vittne. Lyckligtvis var korridoren tom. Han låste med dörrens tunga järnregel.
Han sprang tillbaks in i rummet. Firth var ännu hysterisk, och Gareth behövde få honom att lugna ned sig. Han behövde få svar.
Han
