ropade han.
Han hörde fotsteg långsamt närma sig i en avlägsen korridor. Han hörde en avlägsen dörr öppnas och kände att någon steg närmare. Men rummet snurrade igen, och denna gång var det inte av vinet.
Det sista han såg var golvets kalla sten närma sig ansiktet.
Kapitel två
Thor grep tag i järnportklappen på den väldiga dörren framför sig och drog av alla krafter. Den öppnades långsamt och knarrande och ledde in i kungens kammare. Han tog ett steg fram och kände håren resa sig på armarna när han klev över tröskeln. Han kände ett stort mörker härinne, hängande som en dimma i luften.
Thor tog fler steg in i kammaren. Han hörde väggens facklor knastra och gick fram mot kroppen som låg i en hög på golvet. Han anade redan att det var kungen, att han blivit mördad – att han själv, Thor, kommit försent. Han kunde inte annat än undra var alla vakter höll till, varför ingen var här för att rädda honom.
Thor blev svag i knäna de sista stegen fram emot kroppen. Han knäföll på stengolvet, grep om en axel som redan blivit kall och vältrade kungen på rygg.
Där låg MacGil, hans förre kung, med vidöppna ögon, död…
Thor blickade upp och såg plötsligt kungens betjänt stå över dem. Han höll en stor juvelbesatt bägare, den som Thor kände igen från festen, av guld och klädd med rader av rubin och safir. Samtidigt som han stirrade på Thor hällde tjänaren vinet från bägaren över kungens bröst. Det skvätte upp över Thors ansikte.
Thor hörde ett skri och vände sig och såg sin falk, Estopheles, sitta på kungens skuldra och slicka upp vinet från kinden.
Thor hörde ett ljud och vände sig och såg Argon stå över honom och blicka ned med en sträng blick. I ena handen höll han den glänsande kungakronan. I den andra höll han sin stav.
Argon klev fram och tryckte bestämt kronan på Thors huvud. Thor kunde känna den, tyngden som vilade och passade precis, och metallen som slöt tätt kring hans tinningar. Han såg förundrad upp på Argon.
”Nu är du kung”, förkunnade Argon.
Thor blinkade till, och när han öppnade ögonen stod alla Legionens medlemmar framför honom, och Silvergardet – hundratals män och pojkar som trängdes i kammaren och vände sig mot honom. Som en man föll de på knä och bugade sig för honom, med ansiktena långt ned mot golvet.
”Vår kung”, hördes en kör av röster.
Thor vaknade med ett ryck. Han satte sig upp med flämtande andhämtning och såg sig vilt omkring. Det var mörkt härinne, och fuktigt, och han insåg att han satt på ett stengolv med ryggen mot väggen. Han kisade i mörkret, såg konturerna av ett avlägset järngaller och bortom det en facklas fladdrande låga. Och så kom minnet tillbaka: fängelsehålan. De hade släpat honom hit ned, efter festen.
Han mindes att vakten slagit honom i ansiktet och insåg att han varit medvetslös, men visste inte hur länge. Han satte sig upp och andades snabbare och försökte skaka av sig den obehagliga drömmen. Det hade känts så verkligt, och han bad att det inte var sant – att kungen inte var död. Bilden av den döde kungen hade etsat sig fast i sinnet. Hade han verkligen sett något? Eller var alltsammans bara inbillning?
Thor kände någon sparka honom på fotsulan och tittade upp och såg en figur torna upp sig över honom.
”Hög tid att vakna nu”, hördes en röst. ”Jag har väntat i timmar.”
I det svaga ljuset urskilde Thor en tonårspojkes ansikte, någon ungefär i hans egen ålder. Han var kort, smal och med insjunkna kinder och koppärr i ansiktet – men ändå såg det ut att finnas både intelligens och vänlighet i de gröna ögonen.
”Jag heter Merek”, sa han. ”Din cellkamrat. Vad har du åkt in för?”
Thor satte sig upprätt och försökte samla tankarna. Han lutade sig mot väggen, drog händerna genom håret och försökte minnas, få någon ordning på det.
”De säger att du försökte döda kungen”, fortsatte Merek.
”Det var just vad han gjorde, och om han någonsin kommer ut på den här sidan gallret igen så ska vi slita honom i stycken”, snäste en röst.
Det utbröt en kakafoni av klonkande tennmuggar som slogs mot järngaller, och Thor tittade upp och såg att hela korridoren kantades av celler där fångar med groteska utseenden tryckte sina ansikten mot gallren och grinade mot honom i det fladdrande fackelskenet. De flesta var orakade och saknade tänder, och vissa såg ut att ha varit där nere i åratal. Det var en ohygglig syn och Thor tvingade sig att se bort. Var han verkligen här nere? Skulle han bli fast här för evigt, fångad med dessa människor?
”Bry dig inte om dem”, sa Merek. ”Det är bara du och jag i den här cellen. Hit kommer de inte. Och jag bryr mig inte ett skit om du förgiftat kungen. Det skulle jag gärna göra själv.”
”Jag förgiftade inte kungen”, sa Thor irriterat. ”Jag har inte förgiftat någon. Jag försökte rädda honom. Allt jag gjorde var att slå bägaren ur hans händer.”
”Och hur kunde du veta att bägaren förgiftats?”, skrek en röst från någon som tjuvlyssnat längre ned i korridoren. ”Magi förmodar jag?”
En kör av hånskratt svarade från andra celler längs korridoren.
”Han är tankeläsare!”, skrek någon annan med hånfull ton.
De andra skrattade.
”Nej, bara en tursam gissning!”, brölade ytterligare en, till allas förtjusning.
Thor stirrade ilsket, harmsen över anklagelserna och med god lust att sätta alla på plats. Men han visste att det var slöseri med tid. Och dessutom hade han inget behov av att försvara sig inför dessa brottslingar.
Merek såg på honom med en blick som inte var lika skeptisk som de övrigas. Han såg ut att tänka på saken.
”Jag tror dig”, sa han tyst.
”Gör du?”, frågade Thor.
Merek ryckte på axlarna.
”När all kommer omkring, om du nu fått för dig att förgifta kungen, skulle du verkligen vara så dum att du talade om det för honom?”
Merek vände sig om och gick några steg och satte sig på sin sida av cellen, med ryggen lutad mot väggen och ansiktet mot Thor.
Nu var det Thors tur att vara nyfiken.
”Varför är du här?”, frågade han.
”Jag är en tjuv”, svarade Merek, med viss stolthet i rösten.
Thor häpnade. Han hade aldrig träffat någon tjuv, ingen riktig tjuv. Själv hade han aldrig kommit på tanken att stjäla och alltid förundrats över att vissa människor faktiskt gjorde det.
”Men varför det?”, frågade Thor.
Merek ryckte på axlarna.
”Min
