Firth förvirrat. ”Du ville ta död på honom. Ditt gift fungerade inte. Jag trodde att jag kunde hjälpa dig. Jag trodde att det var vad du önskade.”
Gareth skakade på huvudet. Han grabbade tag i Firths skjorta och ruskade honom, om och om igen.
”Varför gjorde du det!?”, skrek Gareth.
Han kände hela sin värld falla samman. Han chockades av känslan av samvetskval för fadern. Han kunde inte begripa det. Bara några timmar tidigare fanns det ingenting han önskat högre än att se honom förgiftad och död vid sitt eget bord. Nu slog honom tanken att han dödats som om det gällt hans bäste vän. Han kände hur han drunknade i samvetskval. En del av honom önskade trots allt inte hans död – och särskilt inte så här. Inte för Firths hand. Och inte med en dolk.
”Jag förstår inte”, gnällde Firth. ”För bara några timmar sedan försökte du ju själv döda honom. Det var din plan, med bägaren. Jag trodde du skulle bli tacksam!”
Till sin egen förvåning tog Gareth sats och gav Firth ett slag över ansiktet.
”Jag sa inte åt dig att göra det här”, spottade Gareth fram. ”Jag sa aldrig åt dig att göra det här. Varför dödade du honom? Se på dig. Du är helt täckt i blod. Nu är det slut med oss båda. Det är bara en tidsfråga innan vakterna tar oss.”
”Ingen såg”, bönade Firth. ”Jag smög in mellan vaktskiften. Ingen såg mig.”
”Och var är vapnet?”
”Jag lämnade det inte”, sa Firth stolt. ”Jag är inte korkad. Jag gjorde mig av med det.”
”Och vad var det för klinga?”, frågade Gareth, yr i huvudet av alla tankar på konsekvenserna. Han gick från att känna skuld till att känna oro nu – i tankarna stockades varje möjlig detalj längs det spår som den där klantskallen kunde ha lämnat efter sig, varje detalj som kunde tänkas leda tillbaka till honom.
”Jag använde en som inte kan spåras”, sa Firth, stolt över sig själv. ”Det var en slö, anonym kniv. Jag hittade den i stallet. Det fanns fyra andra likadana. Den kan inte spåras”, upprepade han.
Gareth kände hjärtat sjunka i bröstet.
”Var det en kort kniv, med rött skaft och böjt blad? Från väggen bredvid min häst?”
Firth nickade till svar och såg tveksam ut.
Gareth blängde.
”Idiot. Självklart går den kniven att spåra!”
”Men det fanns ju inga märken på den!”, protesterade Firth med skrämd, darrande röst.
”På bladet finns inga märken – men på skaftet!”, skrek Gareth.
”På undersidan! Du såg inte tillräckligt noga efter. Idiot.” Gareth tog ett steg fram, röd i ansiktet. ”Min hästs emblem är inristat på undersidan. Vem som helst som känner till kungafamiljen kan spåra det där bladet tillbaks till mig.”
Han stirrade på Firth, som nu tycktes helt svarslös. Han hade god lust att döda honom.
”Var gjorde du av den?”, frågade Gareth uppfordrande. ”Säg att du har den på dig. Säg att du tog den med dig hit. Snälla.”
Firth svalde.
”Jag gjorde mig av med den, noggrant. Ingen kommer någonsin hitta den.”
Gareth grimaserade.
”Vart, mer exakt?”
”Jag slängde den ner i sopnedkastet, rakt ner i slottets latrin. De tömmer den var timma, ner i floden. Oroa dig inte, herre. Den är redan djupt i floden vid det här laget.”
Plötsligt hördes klangen av slottsklockorna och Gareth vände sig och sprang fram till det öppna fönstret, med hjärtat fyllt till brädden av panik. Han tittade ut och såg allt kaos och rörelse där nere, alla folksamlingar som omringade slottet. De där klockorna kunde bara betyda en sak: Firth ljög inte. Han hade dödat kungen.
Gareth kände kroppen bli kall som is. Han kunde knappt föreställa sig att han satt en sådan ohygglig ondska i rörelse. Och att Firth, av alla människor, var den som utfört dådet.
Det hördes plötsligt bultande på dörren, och den slogs upp och flera män ur kungsvakten rusade in. För ett ögonblick var Gareth säker på att de kommit för att arrestera honom.
Men till hans förvåning stannade de och stod i givakt.
”Herre, er far har knivhuggits. Det kan finnas en lönnmördare på flykt i slottet. Se till att bli kvar i er kammare. Han är allvarligt sårad.”
Håret reste sig i Gareths nacke när han hörde det sista av orden.
”Sårad?”, upprepade Gareth – ordet nästan fastnade i halsen. ”Så då lever han?”
”Han lever, herre. Och Gud vare med honom, så att han överlever och kan berätta vem som utfört en sådan avskyvärd handling.”
Med en kort bugning skyndade vakten från rummet och smällde igen dörren bakom sig.
Gareth övermannades av raseri och greppade Firth om axlarna, tryckte honom genom rummet och slängde honom mot stenväggen.
Firth stirrade tillbaka, med vidöppna, uppskrämda ögon och mållös.
”Vad har du gjort?”, skrek Gareth. ”Nu är det slut med oss båda!”
”Men… men…”, stammade Firth, ”… jag var säker på att han var död!”
”Det är mycket du är säker på”, sa Gareth, ”och det är fel alltsammans!”
En tanke gick upp för Gareth.
Den där dolken”, sa han. ”Vi måste leta upp den, innan det är för sent.”
”Men jag slängde ju bort den, herre”, sa Firth. ”Den har ju spolats bort av floden!”
”Du slängde den i latrinen. Det betyder inte att den redan hamnat i floden.”
”Men förmodligen har den det!”, sa Firth.
Gareth stod inte ut med idiotens klantigheter längre. Han tryckte sig förbi honom och sprang ut genom dörren, med Firth i hälarna.
”Jag följer med dig. Jag skall visa exakt var jag kastade den”, sa Firth.
Gareth tvärstannade i korridoren, vände sig och stirrade på Firth. Han var täckt av blod, och Gareth var förundrad över att vakterna inte lagt märke till det. Det var rena turen. Firth var mer av en belastning än någonsin.
”Jag säger det bara en gång”, morrade Gareth. ”Gå genast tillbaks till mitt rum. Byt dina kläder, och bränn dem. Se till att bli av med alla spår av blod. Och försvinn från slottet. Håll dig långt borta från mig den här natten. Begriper du?”
Gareth gav honom en knuff, vände om och sprang. Han rusade längs korridoren, ned längs en spiraltrappa, våning
