värsta.”
”Varför det?”, undrade Thor.
Merek blev tyst och skakade sedan långsamt på huvudet. Thor såg hur hans ögon tårades.
”Kungens lag är sträng. Den ger inga undantag. Tredje gången tar de din hand.”
Thor blev alldeles förskräckt. Han såg ned på Mereks händer. De var båda kvar ännu.
”De har inte hämtat mig än”, sa Merek. ”Men de kommer.”
Thor mådde illa vid tanken. Merek såg bort, som om han skämdes, och det gjorde Thor också. Han ville inte tänka på det.
Thor vilade huvudet i händerna. Huvudvärken var fruktansvärd och han försökte samla tankarna. De senaste dagarna var som en virvelvind. Så mycket hade hänt, så snabbt. Å ena sidan hade han en känsla av triumf: han hade sett framtiden, förutsagt att MacGil skulle förgiftas och räddat honom. Kanske kunde trots allt ödet ändras. Thor kände en viss stolthet – han hade räddat kungen.
Å andra sidan så befann han sig här nu, i fängelsehålan och utan möjlighet att rentvå sitt namn. Alla hans hopp och drömmar hade grusats, alla möjligheter att bli en i Legionen försvunnit. Nu fick han skatta sig lycklig om han inte blev kvar här resten av livet. Och det plågade honom att tänka att MacGil, som tagit emot honom som en del av familjen, trott att Thor verkligen tänkt mörda honom. Och det plågade honom att Reece, hans bäste vän, också han kunde tro att han försökt döda fadern. Och ännu värre, Gwendolyn. Han tänkte på deras sista möte – hur hon trott att han besökt horhus – och han kände att allt som var gott i livet plötsligt tagits ifrån honom. Han undrade varför han drabbades av allt detta. Han hade, trots allt, bara försökt göra gott.
Thor visse inte vad det skulle bli av honom, och brydde sig inte heller. Det enda han önskade var att få rentvå sitt namn, att folk skulle få veta att han inte försökt skada kungen och att han verkligen hade de där krafterna – att han skådat in i framtiden. Han visste inte vad det skulle bli av honom. Men en sak var säker: han var tvungen att ta sig ut därifrån. På något sätt.
Innan Thor hann avsluta tanken hördes ljudet av fotsteg, tunga stövlar som trampade längs stenkorridorerna. Han hörde rasslet av nycklar, och ett ögonblick senare skymtades en bred fångvaktare, den man som släpat Thor hit och slagit honom i ansiktet. Vid synen av honom kände Thor smärtan över kinden. Först nu blev han medveten om den och kände en rent fysisk avsky.
”Men är det inte den lilla idioten som försökte sig på att mörda kungen.” Fångvaktaren blängde mot honom när han vred om nyckeln i låset. Efter att flera klackande ljud ekat från låset sträckte han sig fram och sköt celldörren åt sidan. Han höll handfängsel i ena handen och en liten yxa hängde vid hans sida.
”Du får ditt tids nog”, snäste han åt Thors håll, och vände sig sedan mot Merek. ”Men nu gäller det dig, lilla tjuvunge. Tredje gången gillt”, sa han med ett hånflin, ”och inga undantag.”
Han kastade sig fram mot Merek, grep honom hårt, vred en arm bakom hans rygg, fäste handfängslet och länkade sedan dess andra ände till en krok i väggen. Merek skrek, ryckte vilt i kedjan och försök att komma loss – men det var hopplöst. Fångvaktaren klev upp bakom, greppade honom med en björnkram och tryckte hans andra hand ned mot en stenbänk.
”Det här skall väl lära dig att inte stjäla”, fräste han.
Han lossade yxan från bältet och lyfte den högt över huvudet, med sitt vidöppna gap i ett grin där hans fula tänder stack fram.
”NEJ!”, skrek Merek.
Thor satt där, helt stel av fasa, och såg fångvaktaren ta sikte mot Mereks handled och hugga. Han insåg att om bara några sekunder skulle den där pojken inte längre ha någon hand. Den skulle vara avskuren, för alltid, och det av inga andra skäl än småstölder av mat för att hjälpa till att föda sin familj. Orättvisan i alltsammans brände i honom och han visste att han inte kunde tillåta det. Det var inte rätt.
Thor kände en hetta i kroppen, och sedan en känsla av lågor inom sig, som steg upp från fötterna och flödade ut i hans handflator. Han kände tiden sakta ned, hur han själv rörde sig snabbare än mannen – hur yxan hängde där mitt i luften. Han kände ett brinnande klot av kraft i handen, och slungade det mot vakten.
Han såg häpet hur en gul sfär sköt fram från hans handflata, for genom luften och lyste upp den mörka cellen på vägen – och rakt mot fångvaktens ansikte. Den träffade huvudet, och i samma ögonblick tappade mannen yxan, flög med ett brak in i väggen och tuppade av. Thor hade räddat Merek, bara ett ögonblick innan eggen nått hans handled.
Merek såg mot Thor, med ögonen vidöppna.
Fångvakten ruskade på huvudet och började resa sig för att gripa tag i Thor. Men Thor kände kraften brinna i kroppen, och när vakten kommit på fötter och vänt sig mot honom sprang han fram, hoppade upp i luften och gav honom en spark i bröstet. Thor kände en styrka han aldrig känt förr rusa genom musklerna och hörde ett sprakande ljud när sparken träffade och slungade den tungsatte mannen, bakåt genom luften och med en duns in i väggen, där han segnade ned i en hög på golvet, ordentligt medvetslös den här gången.
Merek stod där, chockad, och Thor visste precis vad han måste göra. Han grep tag i yxan och skyndade fram, höll kedjan mot stenen och högg till. En gnista sköt genom luften och en av kedjans länkar bröts. Merek ryckte till och lyfte sedan huvudet, såg kedjan ligga där vid sina fötter, och han insåg att han var fri.
Han stirrade mot Thor med öppen mun.
”Jag vet inte hur jag skall tacka dig”, sa Merek. ”Jag vet inte hur du gjorde det där, vad det nu var, eller vem du är – eller vad du är – men du räddade livet på mig. Jag står i skuld till dig. Och det är inget jag tar lätt på.”
”Du är inte skyldig mig något”, sa Thor.
”Fel”, sa Merek, och sträckte sig fram och grep honom om armen. ”Du är min bror nu. Och jag skall återgälda dig. På något sätt. En dag.”
Med det vände sig Merek och skyndade ut genom den öppna celldörren och ned längs korridoren, åtföljd av skränet från de andra fångarna.
Thor tittade bort och såg den medvetslösa vakten och den öppna celldörren och förstod att han också måste göra något. Fångarnas skrin blev allt högre.
Thor steg ut, såg åt båda håll, och beslöt att springa i motsatt riktning från Merek. De kunde trots att inte fånga dem båda på samma gång.
Kapitel tre
Thor sprang genom natten, genom kaoset på Kungsgårds gator och chockades av förvirringen runtom. Det var trängsel på gatorna och packat av folk som skyndande fram och åter i upphetsningen. Många bar facklor som lyste upp natten och kastade mörka skuggor över alla ansikten – samtidigt ringde klockan från slottet oupphörligt. Det var en dov klang och den ljöd en gång i minuten. Thor visste vad den betydde: död. Det var en dödsringning. Och det fanns bara en i riket för vilket klockorna kunde ringa den natten: kungen.
Thors hjärta bultade där han gick. Dolken från drömmen glimmade framför hans ögon. Hade det hänt?
Han måste få veta. Han sträckte sig fram och grep tag i en pojke som sprang åt andra
