så högt öfver andra vanliga människor.
– Nu får du föra bort Lilli, hörde hon frun säga.
Emmis händer hade plötsligt blifvit så slappa, att hon fruktade att fälla barnet, om hon nu tog det i famnen.
– Hör du?
– Där ser ni nu hurudan hon är, sade frun åter på svenska.
Emmi kunde med möda taga de få stegen till fruns stol. Endast hoppet att åter komma ur deras åsyn bort till barnkammaren gaf henne krafter härtill. Eller kanske var det af gammal vana som armarna åter lydde och fullgjorde sin skyldighet likasom förr.
Hon lade Lilli i vaggan, satte sig själf på pallen bredvid och visade henne leksaker. Men Lilli lyfte upp bägge benen och fattade i fötterna med sina händer. Detta tykte hon var en så rolig lek, att hon skrattade högt. Emmi skulle också skrattat, om hon icke varit så sorgsen och haft en sådan kväfvande känsla i strupen.
Hon förundrade sig där hon satt öfver att hon i morse icke påmint sig ett medel mot sömnen, som hon ofta begagnat sig af, nämligen att med en nål sticka och skrapa sina armar. Däraf hade nu uppstått hela denna stora, ohjälpliga olycka, som skulle ödelägga hela hennes lif.
Sent om aftonen, då alla andra redan lagt sig till hvila, gick Emmi ut på gården. Det var mörkt och tyst, men himmeln ofvanför var stjärnklar. Hon satte sig på nedersta trappsteget för att tänka öfver sin nuvarande belägenhet och sin framtid. Inte blef den ljusare af att hon tänkte därpå, tvärtom syntes den henne endast mörkare, och hvart hon än såg omkring sig, var det skumt och svart som natten.
Hon lämnade sina egna bekymmer och såg upp mot det höga blå, där himlaljusen brunno så klart. Hvilka voro väl de lyckliga, som fingo vistas däruppe bland dem? Och hvilka af alla dem som nu lefde skulle få komma dit? Månne någon enda piga? Men helt säkert alt herrskap. Naturligtvis, de voro ju redan här nere så mycket bättre än andra. Hon undrade om det var människorna eller änglarna, som brukade tända de där ljusen om kvällarna. Eller blefvo människorna änglar, då de kommo dit upp? Och små barn, som dogo tidigt, hvem månne vaggade och skötte dem? Eller kanske behöfde de ingen vård i himmeln?
Silja öppnade dörren och ropade henne in.
– Hvad i världen sitter du därute i kölden för?
– Hör på, Silja, sade Emmi, då hon klädde af sig, hvarför äro vi pigor så dåliga?
– Vet du inte det?
– Nej.
– Därför att vi måste vaka så mycket. Vi hinna synda dubbelt mera än andra. Ser du, för herrskapet, som sofver ända till klockan åtta eller tio, blir mången synd ogjord.
Kanske var det så. Om hon till exempel fått sofva längre på morgonen, hade Lilli icke genom hennes förvållande fallit ur vaggan.
Tredje legodagen inträffade följande söndag. Emmi fick sin orlofssedel med tillsägelse att gå till kyrkbacken.
Där var ofantligt mycket folk, både sådana som ville städsla tjänare och sådana som sökte tjänst. De stodo i stora flockar och tyktes alla ha vänner och bekanta, med hvilka de likasom slutit förbund.
Emmi kände sig så öfvergifven och ensam. Hvem skulle vilja ha henne i sin tjänst, liten och oansenlig som hon var?
Hon stod vid kyrkväggen med sin orlofssedel och väntade. Husbönder och värdinnor gingo i kors och tvärs förbi, men ingen såg ens på henne.
Icke långt ifrån henne sutto några unga karlar på kyrktrappan.
– Hör du flicka, kom hit, ropade en af dem till henne.
De andra skrattade och hviskade sins emellan.
– Kom nu bara, seså, hvad funderar du på? Kom och sätt dig här med oss.
Emmi rodnade och gick litet längre bort. I detsamma mötte hon en herre och en fru. Kanske var det ändå inte riktigt herrskap, eftersom frun hade duk på hufvudet och herrns kläder voro mycket slitna.
– Men den där, sade herrn, pekande med sin käpp på Emmi. Hon kan väl inte ha stora anspråk. Eller huru?
– Jag är nöjd med hvad herrskapet vill ge, svarade Emmi sakta.
Ett svagt hopp vaknade inom henne.
– Hvad gör man med en sådan? Månne hon ens orkar bära en vattenså?
– Det kan jag nog.
– Och kan du tvätta byke?
– Nog har jag gjort det också.
– Vi taga henne; hon ser hygglig och stillsam ut, sade herrn.
Men frun tvekade ännu.
– Kanske är hon sjuklig, eftersom hon är så mager.
Emmi tänkte på sina fötter, men vågade ingenting säga af fruktan att herrskapet då genast skulle kassera henne.
– Är du sjuklig? frågade herrn, betraktande orlofssedeln, som han tagit ur Emmis hand.
– Nej, hviskade Emmi.
Hon beslöt inom sig att aldrig beklaga sig, om än hennes fötter värkte huru mycket som hälst.
Herrn stoppade orlofssedeln i sin ficka, gaf henne två mark i städsel, och därmed var saken uppgjord.
– Du kommer allhälgonakväll till Karvonens gård och frågar efter herrskapet Hartonen, sade frun. Men redan allhälgonakväll.
Emmi gick hem.
– Till ett dåligt ställe kom du, sade Silja, som kände detta herrskap. Ett fattigt och tarfligt hus, och frun är ett sådant utskott, att en tjänare aldrig stannar hos henne ett helt år. Hon mäter ut maten med mått och det mycket knapt till.
Emmi rodnade häftigt, men fann sig i detsamma och svarade:
– Huru skulle de goda ställena förslå åt alla? Några få nöja sig med de sämre och tacka sin lycka att de ej behöfva gå ut och tigga.
Hon tog Lilli i famnen och trykte sitt ansikte mot barnets mjuka kropp.
Lilli fattade med båda händerna i hennes hår och jollrade »tä tä tä tä».
BORT FRÅN HEMMET
Fanny kom hem från fortbildningslärovärket. Hon lade böckerna och ett par häften ifrån sig på bordet i tamburen och tog af sig ytterplaggen.
Man höll på att städa i salen. Modern stökade där tillsammans med tjänsteflickan. Genom den öppna dörren tittade Fanny ett ögonblick in och undrade för sig själf, hvarför man just så här vid middagstiden hade tagit itu med ett dylikt arbete. Det var väl af någon särskild orsak.
Hon brydde sig ej om att fråga, utan tog sina böcker och ämnade just gå in i sitt eget lilla rum till vänster om tamburen, då modern i detsamma upptäkte henne.
– Hör
