och en af hennes bekanta ägde. Dessutom kunde hon på pennin säga huru mycket de kostat, när de voro gjorda, hvilken sömmerska som sytt dem, från hvilken bod tyget var köpt och dussintals andra omständigheter, hvilka stodo i någon som hälst gemenskap med denna viktiga sak.
Med lika skarp iakttagelseförmåga utletade hon äfven människornas minsta svagheter, drog fram dem, förstorade och färglade dem med sådan konstfärdighet, att af den stackare, hvilken råkade vara föremål därför, slutligen ej syntes något annat än dessa hans dåliga sidor.
Och ingen kände så väl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman, hvilken riktigt njöt, när hon fick berätta dem. Och åhörarena njöto välförståendes också. Hvad är för oss, låga, jordiska varelser angenämare, än att höra andra klandras och smädas!
Fru Ahlholm hade kort före Fannys inträde skrutit med sin son, Alfred, hvilken med stort besvär, sedan han suttit två år på hvarje klass, klättrat upp ända till fjärde klassen i lyceet.
– Guvernörens son och han äro nu så ovanligt goda vänner. Hvarenda dag går han hos Alfred.
– Har ni hört hvad guvernörskan sagt? – försökte fru Lindeman inflicka.
Men fru Ahlholm höjde rösten:
– Och här om sistens, då han var sjuk, så skickade han genast efter Alfred för att komma och leka med sig – Plewna, eller hvad de må ha spelat.
– Hvad guvernörskan sagt – bjöd fru Lindeman åter till att kila in.
Fru Ahlholm höjde rösten ännu mera.
– Och där måste gossen sedan bli hela dagen, ända till kvällen. Han fick till och med äta vid samma bord som guvernören själf; guvernörskan hade presenterat honom, och så hade de placerat honom vid guvernörens sida.
Fru Lindeman drog häftigt sin stol åt sidan, närmare de andra fruarna, och började hviska till dem:
– Den låter då aldrig någon annan säga ett ord. – Om Fellmans bjudning, vet ni, hade guvernörskan sagt att det inte var fint alls, rysligt mycket mat, men alt illa tillredt. Husan var hos oss och berättade om det. – Se, där kommer ju Fanny. – Hon sänkte rösten. – Nå, nog är hon nu pyntad och utstyrd. Gubben Penttinen lär ha bjudit hit doktor Broberg – eller Sprooper som värdinnan i det här huset säger, hi, hi, hi, – han hoppas nämligen få honom till måg. Men jag tror att det är fåfängt. – God afton, god afton, fröken Fanny! Ni blir bara vackrare dag för dag.
– Jag har ej sett Fanny på lång tid, sade fru Ahlholm, nog skulle det ju passa att någon gång sticka sig in äfven hos oss, fast vi inte ha några döttrar. Men det fins ju i stället söner, och gossarna äro i alla fall salt i gröten, inte sant? Nå, medge du bara, äro de kanhända inte salt i gröten?
Hon skrattade bredt, de andra fnissade också, och slutligen uppstod en formlig skrattkör, i hvilken pappa och mamma äfven instämde.
Fanny drog sig förlägen till en knut.
– Inte kan hon kurtisera alls, den där Vanny, började fru Penttinen utan att fästa afseende vid Fannys bedjande ögonkast, nog blir hon ännu gammalpiga.
– Gammalpiga! ropade gästerna med en mun. Inte låta herrarna en sådan flicka bli gammalpiga.
Modern myste förnöjd; denna motsägelse hade hon just sökt få fram. Men Fanny varseblef huru fru Lindeman med armbågen knykte i sin granne och lutade sig för att hviska något till henne. Grannen skrattade åt detta, berättade samma sak åt sin sidokamrat, och andra, som sutto i närheten, böjde sig äfven fram för att höra. Alla fnissade, och af de förstulna ögonkast, hvilka de alt emellanåt riktade på modern, märkte Fanny mycket väl att de hade roligt på dennas bekostnad.
Dessvärre märkte modern ingenting.
– Besynnerligt att inte Vellmans herrskap ännu kommer och doktor Sprooper inte häller.
Munterheten steg rundtomkring fru Lindeman. Men modern såg blott på dem helt oskyldigt och fortsatte:
– Här få vi nu sitta och sitta med torra munnar.
– Bry er för all del inte om det, fru Penttinen. Nog orka vi alltid vänta så länge tils doktor Sprooper kommer.
Fru Lindeman sade det mycket allvarsamt, men de andra hade svårt att hålla sig för skratt.
På klaffen varseblef Fanny till sin förskräkkelse brännvinskarafinen och två glas. Ämnade de åter börja tillställningen med att bjuda omkring brännvinssupar?
Hon ämnade gå till fadern, taga honom afsides och tala med honom därom, men just i detsamma inträdde såväl herrskapet Fellman som doktor Broberg i tamburen, och föräldrarna skyndade hvardera att taga emot dem.
Med hjärtat i halsgropen väntade Fanny tils de nyanlända välkomnats.
Därefter skyndade hon till fadern och tog honom i armen.
– Pappa, snälla pappa, inte brännvin. Ingenstans bjuder man sådant, aldrig hos herrskap. Pappa skall inte göra det, hviskade hon helt sakta på finska, hvilket språk fadern tålte bättre än modern, på grund af att han ej begrep ett ord svenska.
Hon hade tårar i ögonen, och händerna darrade.
Men Penttinen såg med välbehag på sin dotter, hvilken stod vid hans sida, skär och fager som en ros.
– Var tyst, liksom jag inte skulle begripa den saken.
– Tro mig, pappa…
– Nåja, naturligtvis bjuds det inte åt dig eller andra unga flickor, det förstås.
– Och inte åt herrarna häller, snälla, gulle pappa – bjud inte —
– Gå nu din väg och låt mig sköta den här saken själf.
Penttinen tog brickan och slog båda glasen fulla.
Fanny gick tillbaka till sin stol.
Från en vrå såg hon sedan huru fadern gick till hvar och en med sin bricka, trugade och tvang dem att smaka och om möjligt dricka till botten.
– Ingen får komma och säga att det hos oss är långt emellan suparna, demonstrerade han, eller att vi inte traktera våra gäster, då vi engång bjudit dem på kalas.
Nu närmade han sig doktor Broberg. Fanny vågade knappast följa honom längre. Hon gjorde det dock, hörde och betraktade andlöst hvad där sades och gjordes.
Broberg smålog, drog i sina mustascher och skakade på hufvudet.
– Seså, ta på nu bara, inte ser Fanny det, och om hon också ser, så är det ju inte desto farligare. Vi ska supa tillsammans, jag tar det andra glaset. Nå kippis nu, vi ska dricka svärsonens skål.
– Nej, nej, tackar så mycket, jag dricker inte brännvin, afvärjde Broberg och drog sig tillbaka.
– Nå hvad krusar ni nu där onödigtvis.
– Nej tack, värkligen inte.
Och
