style="font-size:15px;"> – Försök, försök!
– Det kommer en fästman åt er, sade Rika skrattande.
Fanny såg på henne med besvärad min.
– Ja, ja, det är sant.
Moderns ögon lyste af stolthet.
– Ja visst, hvad är det du ser ynklig ut för; friare kommer det i kväll och riktiga doktorer på köpet. Gissar du inte ens nu? Nå du är då en – ! Doktor Sprooper kommer hit. Ja hvad säger du till det? Det var fasligt hvad hon ser bortkommen ut. Jo, jo – våran Vanny blir doktorinna, hon. Doktorinna Sprooper.
– Doktor Broberg! utropade Fanny förvånad. Kommer doktor Broberg hit?
Huru vet mor det? frågade Fanny på finska.
– Alltid går du på med din finska och kallar mig »äiti», fast jag tusen gånger sagt dig att vi äro bättre folk och inte pigor och drängar. – Huru jag vet? – hon afbröt sig och steg litet bakåt för att se om det hade lyckats henne att få gardinerna lagda i likadana veck som de, hvilka syntes i kommerserådets fönster på andra sidan gatan.
– Ja, huru jag vet. Doktorn sade det själf åt pappa, när pappa träffade honom hos Vellmans herrskap.
Fannys hjärta krympte ihop.
– Bad pappa honom komma?
– Jo, så brukar man.
– Men hvarför? Ack hvarför?
– Så du bråkar! Pappa, skall jag säga dig, är handelsman och inte någon hökare bakom disken och kan be en doktor till sig precis lika bra som Vellmans.
– Men han är ju inte alls bekant och har aldrig varit hos oss.
– Hvad gör det. Han kommer nu första gången. Du säger att han inte är bekant. Nå pappa har ju sett honom hos Vellmans i går. Hörde du inte?
– Första gången hade han bort komma själf, objuden.
– Prata inte råsk. Om pappa inte ber honom, kommer han naturligtvis inte. Där ser du nu Rika, sade modern på finska, vänd till pigan, hvad sade jag? Inte är det häller henne i smaken. En märkvärdig flicka, hon förstår inte sitt eget bästa.
– Ni är ju riktigt fjollig, fröken Vanny, sade Rika och skrattade, där hon låg på alla fyra vid kakelugnen och torkade golfvet. Er pappa skaffar er friare, och ni – Fanny hörde inte mera, ty hon skyndade bort i sitt rum.
Det ville alls inte gå att läsa den dagen. Tre, fyra gånger gick hon igenom samma sida utan att förstå hvad den innehöll.
Slutligen fälde hon boken i sin famn och lät blicken glida ut genom fönstret. Man forslade varor till gården, fadern stod i magasinsdörren och tog emot dem. Karlarna krökte sig djupt under de tunga mjölsäckarna.
Fanny kände en svidande smärta i bröstet, samma känsla, hvilken redan i barndomen kommit henne att vrida sig likt en mask på metkroken. Redan på första klassen, då hon observerade att kamraterna i hemlighet fnittrade åt moderns fasliga svenska eller gjorde narr af hennes löjligt utstofferade klädningar.
Modern kom in, svettig af det myckna bråket.
– Klockan är sju. Skall du inte börja laga dig i ordning? Tag den vackra ljusröda klädningen.
– Inte så här hemma, mamma.
– Visst skall du sätta den på dig.
– En sådan dräkt bär man blott på danser eller andra större tillställningar.
– Alltid är du sådan. Om jag säger något, så visst är du alltid färdig att gräla emot.
– Snälla mamma —
– Hit kommer mycket främmande, fabrikör Vellmans herrskap och handelsman Ahlholms och målar Saxmans och guldsmed Lindemans. Det blir tillräckligt stor tillställning skall jag tala om. Så kommer det ännu många andra.
– Ja, mamma räknade upp dem vid bordet, afbröt Fanny. Men min gråa klädning vore ändå lämpligare; den är inte så utstyrd och garnerad.
– Det gör ingenting. Rimsorna och grannlåterna göra den bara fin. När pappa vill visa sin dotter åt en doktor, så måste hon göra sig vacker, det hjälper inte. Och din nya brosch och guldkeden skall du också taga på dig. – Seså, skynda dig nu, de komma strax.
Hon slöt dörren och gick bort lika snabt som hon kommit.
En djup suck bröt sig väg ur Fannys bröst. Hon lutade sig öfver bordet, stödde hufvudet mot armen och brast i gråt.
Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke därigenom bättre, ögonen blefvo endast svullna och röda. I detsamma hörde hon också till sin förskräckelse främmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till tvättfatet, sköljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om dräkt, såsom modern bestämt.
I salen voro redan en hel mängd gäster församlade, då hon steg in. Fru Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på hufvudet en hvit mössa, från hvilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen guldringar med långa hängen, hvilka prydligt svängde och dinglade på halsen hvar gång hon vände på hufvudet. För öfrigt skedde detta idkeligen, antagligen af den orsak, att hon ville hålla dem i jämn rörelse, ty de hade måhända eljes icke blifvit tillräckligt observerade.
Fru Ahlholm var utan tvifvel den mest framstående personen i sällskapet, det såg man genast vid första ögonkastet af hennes pretentiösa min och den belåtna själfmedvetenhet, hvarmed hon blickade omkring sig. Och lika anspråksfullt var alt, som tillhörde henne. Till exempel den grå, af silkesblandadt ylletyg gjorda klädningen och den svarta spetssjalen på hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de velat säga: se på oss! – hvad äro ni andra i bredd med oss!
Hon var ett fetlagdt, undersätsigt fruntimmer, på några och fyratio år, mängden lik, hvarken ful eller vacker. Nu, då hon blifvit gammal, var hyn brunrasmig, men såsom ung hade hon kanske varit hvithylt, då håret ännu var linfärgadt. Af samma färg tyktes äfven den glesa, rakt utskjutande ögonhårsstubben vara, så mycket man kunde urskilja af densamma. De utstående, runda, blekblå ögonen lyste af själfmedvetenhet, och munnen var beständigt dragen till ett belåtet leende, så att de små tänderna blänkte fram, och till och med tandköttet syntes, isynnerhet på sidorna. På ena kinden satt ett födelsemärke eller en vårta, med några långa hårstrån ytterst, och just på det ställe, hvilket sköt ut i en rundel, då munnen drogs till skratt. Annars, som sagdt, var hon mängden lik, hvarken ful eller vacker.
Fru Saxman, målarens hustru, satt blek och mager närmast henne; hon petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina läppar och hörde kutryggig och aktningsfullt uppmärksam på fru Ahlholms prat, hvilket hon alt emellanåt interfolierade med små bifallande ljud. Någon motsatt åsikt uttrykte hon aldrig ens för unders skull, och många ord var det för öfrigt inte häller som hon i en följd vågade komma fram med.
I stället försökte ett yngre fruntimmer, som satt på andra sidan, midtemot soffan, att alt emellanåt få ordet, fastän fru Ahlholm omintetgjorde alla dylika ansträngningar,
