ni bara bort och sätt er bredvid Fanny, det går nog an.
Fanny hörde detta. Hon härdade icke längre ut, steg upp och ämnade bege sig till sitt rum.
– Fanny, Fanny, hvart går du? ropade Penttinen. Kom hit först.
Fanny måste stanna.
– Hit, hit – Fadern tog henne vid handen och drog henne närmare.
– Kom hit och språka med doktor Broberg.
Fanny måste lyda. Hon skulle hälst flytt bort, ut på gatan och sedan längs landsvägen ut från staden, så långt hemifrån som möjligt, för att icke mera på hela kvällen behöfva visa sitt ansikte för någon människa. Men hon förmådde ej. Hon var alldeles afdomnad, såsom en dödsdömd, hvilken icke mera hoppas på räddning. Döden hade dock varit lätt i jämförelse med denna skam.
– Se nu, huru hon är blyg, forsatte Penttinen. Alldeles som om det kantänka inte vore i smaken. Men sådana äro de flickorna.
Han skrattade spetsfundigt, lämnade dem på tumanhand och vände sig till andra.
Viljelöst och utan att veta hvad hon gjorde hade Fanny sjunkit ned på en stol. Broberg stod framför henne, smålog förläget och strök sina mustascher. Fanny vågade icke lyfta sina ögon från golfvet. Hennes blick fäste sig vid Brobergs stöfvelspets och stannade där som fastnitad, oaktadt föremålet icke egentligen erbjöd någonting särskildt betraktansvärdt. Det var en alldeles vanlig, blankad stöfvelspets, kanske något spetsigare än faderns, och kanske blankare också.
– Fröken Penttinen går i fortbildningslärovärket, eller huru? yttrade Broberg för att börja ett samtal.
– Ja, hviskade Fanny så sakta att det knappast hördes och lutade hufvudet ännu djupare ned.
– Där lär finnas många elever.
– Ja.
– Slutar ni kanske redan i vår?
– Ja.
– Just när jag kommer dit såsom lärare.
Fanny glömde sig och såg hastigt upp. Skulle doktor Broberg komma till fortbildningslärovärket nästa år? Det hade hon ej ens hört om.
– Nämligen i historie och geografi.
I hennes ämnen! Fannys hufvud sjönk åter ned, och ögonen fästes ånyo vid stöfvelspetsen.
Hvarför hade de honom icke redan i år. Då skulle han säkert fått andra tankar om henne än nu. Fanny viste att lärarena tykte om henne. Genom flit och förmåga hade hon vunnit allas bevågenhet. Och där var hon alltid fri och liflig, då hon icke, liksom hemma, behöfde skämmas för någonting eller beständigt darra för sådant, som hon icke rådde för och hvilket hon icke kunde hjälpa med bästa vilja i världen.
– Ni spelar säkert, fröken, eftersom här finnes piano?
– Ja.
– Skulle ni inte vilja låta oss höra någonting?
Fanny steg upp och gick tvärs öfver salen till pianot.
Två ofantliga brickor cirkulerade bland gästerna. På den ena bjöds kaffe, på den andra bakvärk, åtminstone sex, sju olika sorter.
Kaffe ännu vid denna tid! hviskade fru Lindeman till sina grannar. Inte har den Penttiskan reda på seder och bruk mera än hennes man. Alla möjliga bli också nuförtiden handelsmän. Dräng var Penttinen i början, när han kom hit till staden, det kommer jag utmärkt väl ihåg, och frun var piga, fastän de nu äro så uppblåsta att de knappast rymmas i sina skinn. Men det är en gammal sanning: när katten blir björn, då är han först en riktig matador.
Hon måste afbryta sig, ty brickan kom just fram till henne. Det var göra med att få klart för sig alla de olika brödslagen, så att för all del ingen sort af misstag skulle undgå henne. Hon samlade famnen full af bakvärk med ena handen, medan hon i den andra höll den fylda kaffekoppen. Men likafullt kastade hon en lysten blick efter brickan, då den fördes bort, osäker om huruvida hon värkligen fått af alla sorter, eller om kanske någon i alla fall blifvit glömd.
– Nog skulle de pösa, om de finge Fanny gift med doktor Broberg. Men däraf blir intet, det säger jag. Det vågar jag slå vad om. Hur skulle han vilja blifva släkt med sådant obildadt folk! Öfver sin köpmansvärdighet stoltsera de och tro att ingen här är deras gelike. Pyh! en köpman, liksom det vore hela världen! Konkurs göra de förr eller senare hvarenda en. Där är sen hela den härligheten.
Hon afbröt sig, då hon stoppade en stor, i kaffekoppen blött hvetebrödsbit i munnen. Den hann hon knappast ordentligt svälja, innan hon redan fortsatte:
– Och inte tycker jag för min del att den där Fanny är något så särskildt, hon får ju knappast ordet ur munnen. Och hemma hörs hon inte uträtta det bittersta. Sitter bara med boken i handen – hyh – hvad har man för nytta af ett sådant beläte? Ingalunda vill någon, som riktigt begriper sig på saken, ha henne till hustru.
På samma sätt gick det vidare. Den andra behöfde blott höra på och bifalla.
– Jaså, Fanny ämnar börja spela? myste fru Ahlholm. Jag undrade just hvarför hon så hastigt lämnade doktor Broberg.
– Ja, hvarför pratade hon nu inte med Sprooper, sade fru Penttinen, nog skulle hon ju hunnit spela litet senare.
– Fanny, kom hit! ropade fru Ahlholm, vi ha någonting att säga dig, din mamma och jag.
Fanny kom. Fru Ahlholm böjde sig öfver bordet och hviskade så att alla hörde:
– Lämna du spelningen till litet senare och gå och tala med doktor Broberg igen. Inte vet du när du en annan gång träffar honom.
Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med ögonen. De andra fruarna logo förnöjdt, och af deras uppsyn märktes att de nog förstodo hvad fru Ahlholm åsyftade och att de af fullaste hjärta instämde.
Men Fanny rodnade och blef så förlägen, att hon icke viste hvad hon skulle göra.
– Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper vill nog gärna prata med dig.
– Han bad mig just spela! fick Fanny fram.
– Jaså, bad han? Nå det var en annan sak, nog måste du ju spela då, eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter henne.
Hon spelade utantill några mindre stycken, hvilka ingen hörde på. Doktor Broberg försökte till en början göra det, men han måste snart afstå, ty samtalet, gick så länge musiken varade, i ett enda högljudt sorl, hvilket öfverröstade den fullkomligt. Först när musiken upphörde, tystnade äfven sorlet för ett ögonblick, och alla vände sig till Fanny för att tacka henne.
Fru Ahlholm vinkade henne till sig.
– Ser du nu – herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara ha trott mig.
Fanny smålog tvunget. Detta skulle naturligtvis
