i fråga hade kanske aldrig varit utanför Kemistaden n:r 4 en gång!
Ett ögonblick föresvävade det mig, att den lille mannens uppförande måste vara framkallat av något slags hämndbegär, men jag tvangs snart överge den tanken. Av kvinnans hövliga och bagatelliserande svar förstod jag att de nyss blivit bekanta, kanske först i kväll. Och småningom anade jag hur det hängde ihop: mannen hade ingen som helst personlig orsak till vad han gjorde, hela hans obarmhärtighet förestavades av den renaste omsorg om Statens bästa. Han hade inget annat mål i sikte än att avslöja kvinnan, som gick omkring och bar på privatsentimentala och asociala känslor, ställa henne vid skampålen i ett gråtutbrott eller ett häftigt svar, så att han senare kunde peka på henne och säga: Se, vad vi ännu har och måste tåla ibland oss! – Från denna synpunkt blev mannens strävan inte bara begriplig, utan rentav aktningsvärd, och fäktningen mellan honom och den angripna fick en ny, principiell innebörd. Jag följde den uppmärksamt, och när sympatierna ändå till slut stannade på hennes sida, berodde det inte längre på vek medkänsla, utan på något som jag inte behövde skämmas över inför vem det vara månde: beundran för den nästan manliga överlägsenhet hon visade, då det gällde att avvärja hans stötar. Inte en ryckning i hennes ansikte rubbade det hövliga leendet, inte en skälvning i hennes röst trängde igenom den kyligt lätta tonen, då hon mötte hans skickliga anfall med den ena tröstegrunden ytligare än den andra. Ungdom har ju lätt för att lära, ett nordligt klimat är många gånger hälsosammare än ett sydligt, i Världsstaten behöver ingen medsoldat känna sig ensam, och varför beklagar ni att hon glömmer de sina? Ingenting är ju mer önskvärt vid en förflyttning.
Jag blev riktigt besviken, då den eleganta fäktningen avbröts av en grov rödhårig man i närheten:
– Vad är det där för sentimentalt pjosk! Hör nu, medsoldat där, vad ni heter, sitter ni och svartmålar Statens åtgöranden en dag som denna! Till på köpet inför en av mödrarna! Här är väl om någonsin glädje på sin plats, inte bekymmer och suckar!
Just då skulle talen börja igen, och i min hjärna föddes det olycksaliga beslutet att rikta ett hugg till mot den lille mannen. Min tjänsteplikt för kvällen var nämligen inte riktigt slut än, jag var en av de officiella talarna. Så kom det sig, att mitt tal, ganska omsorgsfullt förberett som det var, med åtbörder och allt, fick en ödesdiger improviserad avslutning:
– Och, medsoldater, deras hjältegärning blir inte mindre därför att den ibland är åtföljd av smärta. Smärta känner krigaren av sina sår, smärta känner den stupade krigarens änka över sitt dok, även om glädjen över att tjäna Staten uppväger denna smärta mångfaldigt. Smärta må väl då också vara unnat åt dem som måste skiljas åt inom arbetslivet, i de flesta fall för alltid. Och är det värt vår hyllning, när mor och dotter, kamrat och kamrat skils med glädje i ögonen och leverop på läpparna, så är det väl inte mindre värt vår beundran, om bakom glädjen och leveropen ligger en sorg, en behärskad, en förnekad sorg – snarare är detta kanske mer värt vår beundran mer, därför att det är ett större offer åt Staten.
Uppjublad och bifallsfärdig som mängden redan förut var, brast den genast lös i en storm av handklappningar och rop. Men jag såg, att här och där bland de klappande också satt sådana som trotsigt höll sina händer stilla. Tusen klappar kanske i händerna, och två håller sig stilla – och då är de två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den omjublade, när han väl är angiven – och hur skulle de för övrigt kunna göra det? Man fattar alltså lätt, att det inte var någon angenäm situation att stå där patetiskt gripen och hela tiden känna den lille fule mannens ögon som en serie pilskott. Jag kastade en snabb blick åt hans håll liksom i förbigående. Naturligtvis klappade han inte.
Vad jag nu höll i handen var den kvällens efterräkning. Vem som anmält mig var inte gott att säga, det behövde ju inte ha varit just den lille. Anmäld hade jag i alla fall tydligen blivit. På papperet stod:
„Medsoldat Leo Kall, Kemistaden n:r 4. – Sedan Propagandaministeriets sjunde byrå prövat innehållet i ert tal på Ungdomslägrets avskedsfest för utkallade arbetsanställda den 19 april detta år, har den beslutat meddela er följande:
Då en helhjärtad kämpe alltid är effektivare än en splittrad, så måste också en glad medsoldat, som varken inför sig själv eller andra medger att han offrar något, tillerkännas större värde än en nedslagen, som tynges av sitt så kallade offer, även om han döljer sin nedslagenhet; och följaktligen har vi inget skäl att upphöja medsoldater, som söker dölja splittring, missmod och personlig sentimentalitet under en behärskad mask av glädje, utan endast dem, som glada alltigenom inte har något att dölja, varemot avslöjandet av de förra är en berömvärd handling till Statens bästa.
Vi väntar av er, att ni med det snaraste framför er ursäkt inför samma församling som då åhörde er, i den mån det är görligt att åter finna den samlad, annars i lokalradio.
Propagandaministeriets sjunde byrå.“
Tredje kapitlet
Min reaktion blev så häftig, att jag senare skämdes inför Linda. Men att det skulle komma just i dag, mitt i segerglädjen! Att jag mitt i mina största förhoppningar skulle träffas av ett sådant slag! Utom mig som jag var, sade jag åtskilligt som inte var väl övertänkt och som jag ännu i dag trots mitt goda minne har svårt att påminna mig, om att jag var en förlorad man, min karriär krossad, min framtid ärelös, min stora uppfinning fjäderlätt mot detta, som skulle stå på mitt hemliga kort på alla polisavdelningar i hela Världsstaten, och så vidare. Och då Linda försökte trösta mig, trodde jag verkligen först att det var rena falskheten och att hon bara grubblade på hur hon bäst skulle lämna det sjunkande skeppet, trots att barnen ännu var i hemåldern.
– Snart kommer alla att veta, vilka statsfarliga tal jag brukar hålla, sade jag bittert. Begär du skilsmässa, gör det, bry dig inte om att barnen är små. För dem är det ju i alla fall bättre att bli faderlösa än att de bor hos en statsfarlig individ som jag …
– Så du överdriver, sade Linda lugnt. (Jag minns ännu till och med själva ordet. Det var inte lugnet, inte moderligheten i hennes tonfall, som övertygade mig om hennes uppriktighet, det var den tunga, nästan likgiltiga tröttheten.) Så du överdriver. Hur många framstående medsoldater tror du inte har haft anmärkningar på sig någon gång och sedan rentvått sig! Kommer du inte ihåg alla dem som vi har hört läsa upp sina ursäkter i radio om fredagarna mellan 20 och 21! Du måste väl förstå, att det inte är felfriheten, som gör en god medsoldat, allra minst felfriheten i sådana frågor, där den statliga etiken ännu håller på att bli till! Först och främst är det förmågan att ge upp sin egen ståndpunkt och tillägna sig den riktiga.
Äntligen lugnade jag mig och började förstå, att hon hade rätt. I mitt uppskakade tillstånd lovade jag både henne och mig själv att begagna mig av radions ursäktstimme så fort som möjligt. Jag började till och med genast göra ett utkast till mitt kommande tal.
– Nu överdriver du igen, sade Linda, som stod lutad över min axel och läste vad jag skrev. Man får inte vara för platt slagen till marken heller, och man får inte vara en kautschuksnodd, som kan tänjas ut hur som helst – då blir man misstänkt för att kunna smälla tillbaka också, i ett obevakat ögonblick. Tro mig, Leo, sådant ska man skriva när man inte är så upprörd som du nu.
Hon hade rätt, och jag var tacksam att ha henne där. Klok var hon, klok och stark. Men varför skulle hon låta så trött?
– Du är väl inte
