såg buttert på mig med sina tankfulla ögon. Jag hade ett intryck av att han knappt såg mig. Han var verkligen konstig.
– Ja, kalla in en av dem då, sade han. Det lät som om han tänkte högt, inte som om han uttalade en order. Jag tryckte på ringklockan till vänthallen. Strax därpå steg en man in med ena armen i band, stannade innanför dörren, hälsade och anmälde sig som n:r 135 av Frivilliga offertjänsten.
En smula irriterad frågade jag, om det verkligen varit alldeles omöjligt att skicka en färsk försöksperson. Under mitt arbete som assistent vid ett av de medicinska laboratorierna hade det hänt, att min dåvarande chef råkat få tag på en kvinna med hela körtelverksamheten rubbad av ett föregående försök, och jag kom mycket väl ihåg, att det höll på att förrycka hela resultatet av hans undersökningar. Något sådant ville jag inte riskera. För resten visste jag från ordningsföreskrifterna, att man strängt borde hålla på sin rätt att få färska försökspersoner: vanan att oupphörligt skicka samma och samma uppammade lätt ett slags gunstlingssystem, så att aldrig så duktiga och villiga offertjänstare kanske inte på långa tider fick tillfälle att visa sitt mod och få ut någon liten extraförtjänst. Ett kall som det i Frivilliga offertjänsten var visserligen hedervärdare än de flesta och borde anses som sin egen belöning, om man ville vara mycket sträng, men arvodet var i alla fall beräknat i underkant med hänsyn till de många extra skadeersättningar som hörde till yrket.
Mannen sträckte på sig och bad om ursäkt på sin avdelnings vägnar. De hade verkligen inte haft någon annan att skicka. Just nu arbetades det särskilt febrilt på krigsgaslaboratoriet, och Frivilliga offertjänsten var i elden dag ut och dag in till sista man. Själv mådde n:r 135 alldeles utmärkt, så när som på en krigsgasskada med komplikationer i vänstra handen, och till sin egen ursäkt ville han säga, att eftersom den för länge sedan borde varit läkt – inte ens kemisten som åstadkommit den kunde säga varför den inte faktiskt var det – så betraktade han sig i alla fall som färsk, och han hoppades den lilla gasskadan inte skulle störa.
I själva verket skulle den ju inte störa alls, så jag lugnade mig.
– Det är inte era händer vi behöver, utan ert nervsystem, sade jag. Och på förhand kan jag säga att experimentet varken kommer att vara plågsamt eller efterlämna några som helst skador, inte ens övergående.
N:r 135 sträckte på sig ytterligare, i den mån det var möjligt. Då han svarade, liknade rösten nästan en fanfar:
– Jag beklagar att Staten ännu inte kräver större offer av mig. Jag är redo till allt.
– Naturligtvis, det tvivlar jag inte på, svarade jag allvarligt.
Jag var övertygad om att han menade vad han sade. Det enda jag hade att invända var att han något för starkt betonade sitt hjältemod. Också en vetenskapsman i sitt laboratorium kan vara modig, fast han ännu inte har fått visa det, tänkte jag. För resten, det var inte för sent än: vad han sade om det febrila arbetet på krigsgaslaboratoriet var ett nytt tecken på att det blåste upp till krig. Ett annat, som jag iakttagit för mig själv men inte velat diskutera för att slippa anses som pessimist och kverulant, var att maten genomgående hade försämrats under de sista månaderna.
Så satte jag mannen i en bekväm stol, som extra flyttats in för mina experiment, vek upp hans ärm, tvättade armbågsvecket och stack in den lilla sprutan, fylld med sin blekgröna vätska. I samma stund n:r 135 kände sticket av sprutan spändes hans ansikte, så att det nästan blev vackert. Jag måste erkänna, att jag tyckte mig se en hjälte i stolen framför mig. Samtidigt sjönk hans ansiktsfärg något, vilket inte gärna kunde bero på den ljusgröna vätskan, som omöjligt hade hunnit verka så fort.
– Hur känns det? frågade jag uppmuntrande, medan innehållet i sprutan minskades. Fortfarande från ordningsföreskrifterna visste jag ju, att man gärna borde fråga försökspersonen själv så mycket som möjligt, det gav honom en känsla av likställdhet och höjde honom på visst sätt över smärtorna.
– Tack – som vanligt! svarade n:r 135, men han talade påfallande långsamt som för att dölja att läpparna darrade.
Medan han satt kvar och väntade på verkningarna, studerade vi hans kort, som han lagt ifrån sig på bordet. Födelseår, kön, rastyp, kroppstyp, temperamentstyp, blodtyp och så vidare, egendomligheter i släkten, genomgångna sjukdomar (en hel rad naturligtvis, så gott som alla ådragna genom experiment). Det nödvändiga skrev jag av i mitt eget nya och omsorgsfullt upplagda kortsystem. Det enda som förvirrade mig var födelseåret, men det hade nog sin riktighet, och jag påminde mig att jag redan under min assistenttid hade hört och konstaterat, att försökspersonerna i Frivilliga offertjänsten i regel såg tio år äldre ut än de verkligen var. – Då detta var gjort, vände jag mig på nytt till n:r 135, som började vrida sig i stolen.
– Nå?
Mannen skrattade barnsligt och häpet.
– Jag mår så bra så. Jag har aldrig mått så bra. Men vad jag är rädd …
Ögonblicket var inne. Vi lyssnade och gav akt. Mitt hjärta dunkade. Om nu mannen inte sade något alls? Om han nu inte hade något som han gick och teg med? Om det han var i färd med att säga inte var något märkvärdigt alls? Hur skulle då min kontrollchef någonsin bli övertygad? Och hur skulle jag vara säker själv? En teori, om än aldrig så välgrundad, är och förblir en teori så länge den inte är prövad. Jag kunde ha misstagit mig.
Då hände något som jag inte var beredd på. Den store grove mannen började snyfta övergivet. Han gled ner i stolen, så han hängde över armstödet som en trasa, och slängde sakta i takt fram och tillbaka med långa stönanden. Jag kan inte uttrycka hur pinsamt det var, jag visste varken hur jag skulle hålla min kropp eller mitt ansikte. Rissens behärskning, det måste jag medge, lämnade inget övrigt att önska. Var han lika obehagligt berörd som jag, så dolde han det snarast bättre.
Det där fortsatte flera minuter. Jag skämdes inför min chef, som om jag kunde ställas till ansvar för att han måste bevittna sådana scener. Och ändå kunde jag ju omöjligt veta på förhand, vad försökspersonerna skulle komma att blotta, inte heller hade jag eller ens hela vårt laboratorium någon speciell chefsställning till dem: de skickades ut från en central mitt i laboratoriekvarteret, så att de kunde vara till hands för alla kringliggande institutioner.
Äntligen lugnade han sig. Snyftningarna ebbade ut, och han rätade upp sig till en något värdigare ställning. Ivrig att göra slut på det pinsamma uppträdet riktade jag första bästa fråga jag fick tag i till honom:
– Hur är det fatt?
Han riktade blicken mot oss. Man såg mycket väl, att han var medveten om vår närvaro och våra frågor, även om han kanske inte fullt gjorde sig reda för vilka vi var. Då han svarade, vände han sig tydligt till oss, men inte som man vänder sig till sina chefer utan som man tilltalar drömda och namnlösa åhörare.
– Jag är så olycklig, sade han slött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka.
– Orka vad? frågade jag.
– Det här, alltsammans. Jag är så rädd. Jag är alltid så rädd. Inte just nu, men annars, nästan jämt.
– För experimenten?
– Ja visst – för experimenten. Just nu förstår jag inte vad jag är rädd för. Antingen gör det ont eller också gör det inte så värst ont,
