tilltalade då svarade: „Jag har endast gjort min plikt“, men inte ens en sådan formalist som jag var på den tiden hade panna att hålla alltför strängt på konvenansen, då det gällde försökspersoner efter experimentet.) Jag skriver väl ut intyget med detsamma, sade jag, så kan ni sedan ta ut gottgörelse i kassan när ni vill. Jag skriver den efter klass 8: måttligt obehag utan påföljande men. Smärtan och illamåendet är ju verkligen inget att tala om, så egentligen borde det ju varit klass 3. Men jag tycker mig förstå, att ni – hm – hur ska jag uttrycka mig – skäms en smula.
Frånvarande grep han papperet och stapplade vidare mot dörren. Där stannade han obeslutsamt ett par sekunder, vände sig plötsligt stelt om och stammade:
– Får jag kanske bara säga, att jag inte förstår vad som kom åt mig. Jag var som från mina sinnen och pratade sådant som jag inte alls menar. Ingen kan älska sin tjänst mer än jag, och det faller mig inte in att sluta, naturligtvis. Jag hoppas allvarligt, att jag får visa min goda vilja genom att lida de svåraste experiment för Statens skull.
– Åtminstone får ni väl stanna kvar tills handen är läkt, sade jag lätt. Annars torde ni få svårt att bli antagen till något annat arbete. Vad har ni för övrigt lärt er? Vad jag vet, brukar det inte slösas onödig extrautbildning på någon medsoldat, och en man vid era år torde man väl inte vilja kasta in på ett nytt område, särskilt som man ju inte kan tänka sig något slags „invaliditet“ för det yrke ni har valt …
Jag vet ännu i dag, att jag talade högdraget och överlägset. Saken var den, att jag oförhappandes fått en bestämd motvilja mot min första försöksperson. Skäl till en sådan inställning tyckte jag mig ha tillräckligt: fegheten och den själviska ansvarslösheten, som han dolde under en mask av mod och offervilja, när han var medveten om att hans chefer ville ha det så. Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått mig i blodet! Gällde det bemantlad feghet, såg jag ju själv, hur vidrig den var, även om jag inte märkt det då det gällde bemantlad sorg. Vad jag däremot inte klart såg, var en annan orsak till min avoghet, en som jag först senare har upptäckt och förstått: återigen avund. Den mannen där, mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett ögonblick … Hans korta extatiska vandring till ungdomslägrets propagandakontor den dag han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten – ja, den avundades jag honom. Skulle kanske ett enda sådant ögonblick ha stillat min osläckliga törst, som jag förgäves sökte släcka hos Linda? Fast jag inte tänkte dessa tankar färdiga, hade jag en känsla av att mannen var en benådad, men otacksam, och det gjorde mig hård.
I stället uppförde sig Rissen på ett sätt som slog mig med häpnad. Han gick rakt fram till n:r 135, lade handen på hans skuldra och sade i en ton, så varm att man knappast någonsin hörde den användas till vuxna, allra minst mellan män, utan på sin höjd då särskilt känslosamma mödrar talade till små barn:
– Var inte rädd nu. Det förstår ni väl, att här kommer inget personligt ut. Det är som om det aldrig hade varit sagt.
Mannen såg skyggt upp, vände sig hastigt om och försvann ut genom dörren. Jag tyckte mig förstå hans förlägenhet. Hade han ägt ett uns mer stolthet, tänkte jag, skulle han säkert ha spottat en chef i ansiktet, som uppförde sig så familjärt mot en underordnad. Och vidare tänkte jag: Hur kan man vörda och lyda en sådan chef! Den som ingen behöver vara rädd för kan inte fordra någon respekt heller, naturligt nog, eftersom aktning alltid innebär ett erkännande av kraft, överlägsenhet, makt – och kraft, överlägsenhet och makt alltid är farliga för omgivningen.
Vi var alltså ensamma, Rissen och jag, och en lång stillhet föll över rummet. Jag tyckte inte om Rissens pauser. De var varken vila eller arbete, de kom på ett ungefär.
– Jag anar vad ni tänker, min chef, sade jag till slut för att skjuta på. Ni tänker, att det här bevisar ingenting. Jag kan ha instruerat mannen förut. Vad han sade var visserligen personligen komprometterande, men inte straffbart. Är det inte så ni tänker?
– Nej, sade Rissen och såg ut som om han vaknade upp. Nej, det tänkte jag inte. Det var väl tydligt nog, att mannen sade åtskilligt som han verkligen menade men inte för sitt liv ville ha sagt. Man kan inte missta sig på att det var äkta, både vad han bekände och skammen efteråt.
I mitt eget intresse borde jag väl ha varit glad åt hans lättrogenhet, men faktum var att den retade mig, därför att jag tyckte den var för lättvindig. I vår Världsstat, där varenda en av medsoldaterna från tidigaste år uppfostras till sträng självbehärskning, skulle det visst inte varit omöjligt, att n:r 135 utfört en storartad skådespelarprestation, fast det nu händelsevis inte förhöll sig så. Men jag höll inne med min kritik och svarade bara:
– Är det odisciplinerat, om jag föreslår att vi fortsätter?
Den underlige mannen tycktes inte märka vad jag sade.
– En egendomlig uppfinning, sade han tankfullt. Hur kom ni på den?
– Jag byggde på föregående rön, svarade jag. En drog med likartade verkningar har funnits i bortåt fem år, men med sådana toxiska biverkningar, att försökspersonerna hamnade på sinnessjukhus så gott som utan undantag – om de så bara hade blivit använda en enda gång. Uppfinnaren förstörde en mängd folk på den och fick en så skarp varning, att hela saken fick ligga. Nu har jag lyckats neutralisera de toxiska biverkningarna. Jag medger, att jag var mycket spänd på hur det skulle gå i praktiken …
Och hastigt, liksom mer i förbigående, tillade jag:
– Jag hoppas min uppfinning får namnet kallocain efter mig själv.
– Säkert, säkert, sade Rissen likgiltigt. Anar ni själv, hur stor betydelse den kommer att få?
– Jag anar det nog. När nöden är som störst, är hjälpen som närmast, heter det. Ni vet, att de falska vittnesmålen börjar översvämma domstolarna. Knappt en rättegång förekommer, där inte de olika vittnenas utsagor går stick i stäv mot varandra, och på ett sätt som omöjligt kan bero på misstag eller slarv. Vad det beror på, kan ingen komma underfund med, men det är så.
– Är det så svårt? frågade Rissen och trummade mot bordskanten på ett sätt som irriterade mig. Är det verkligen så svårt att komma underfund med det? Tillåt mig en fråga – ja, ni behöver inte besvara den, om ni inte har lust – men anser ni mened vara av ondo under vilka omständigheter som helst?
– Naturligtvis inte, svarade jag en smula förargad. Inte om Statens väl fordrar det. Men det kan man väl inte säga om vilket litet struntmål som helst.
– Ja men tänk efter, sade Rissen knipslugt och lade huvudet på sned. Är det inte till Statens bästa, om en skurk blir fälld, må vara att han är oskyldig just till det han står anklagad för? Är det inte till Statens bästa, om min oduglige, skadlige, högst osympatiske ovän blir fälld, även om han inte precis har gjort något straffbart enligt lagen? Han kräver hänsyn förstås, men vad har den enskilde för rätt till hänsyn …
Jag visste inte riktigt vart han ville komma, och tiden led. Hastigt ringde jag själv efter nästa försöksperson, och medan jag gav henne en spruta, svarade jag:
– I alla fall har det visat sig, att det där är ett ofog och inte alls till nytta för Staten, tvärtom. Men min uppfinning kommer att lösa det problemet som en lek. Inte bara så att vittnena nu kan kontrolleras – de kommer inte ens att behövas, eftersom brottslingen bekänner, gladligen och förbehållslöst, efter en liten
