sen, sade han och slängde onyktert med huvudet, sen är man i alla fall ändå räddare för vad de säger. Du är feg, skulle de säga, och det är värre än allt annat. Du är feg. Jag är inte feg. Jag vill inte vara feg. För resten, vad skulle det göra, om jag var feg? Vad skulle det göra om de sa det, när jag verkligen är det? Men om jag mister platsen då … Så hittar jag väl något annat. Alltid kan de väl använda en någonstans. De ska minsann inte hinna kasta ut mig. Jag ska gå själv. Frivilligt, ur Frivilliga offertjänsten. Frivilligt, som jag kom.
Han mulnade igen, men inte till olycka utan till dov bitterhet.
– Jag hatar dem, fortsatte han oväntat sammanbitet. Jag hatar dem, där de går i sina laboratorier utan vank och lyte, utan att behöva vara rädda för sår och plågor och beräknade och oberäknade följder. Sen går de hem till hustru och barn. Tror ni en sådan som jag kan ha familj? Jag försökte gifta mig en gång, jag, men det gick inte, det förstår ni väl att det gick inte. Man blir för upptagen av sig själv, när man har det så här. Det står ingen kvinna ut med. Jag hatar alla kvinnor. De lockar en, förstår ni, men de står inte ut med en sen. De är falska. Jag hatar dem, utom mina kamrater i Offertjänsten förstås. Kvinnorna i Offertjänsten är inga riktiga kvinnor mer, de är inget att hata. Vi som är där, vi har det inte som andra. Vi kallas medsoldater vi med, men hur har vi det? Vi får bo på Hemmet, vi är ju som vrak …
Hans röst sjönk till ett suddigt mummel, medan han upprepade: Jag hatar …
– Min chef, sade jag, önskar ni att jag ger honom en spruta till?
Jag hoppades han skulle säga nej, ty mannen var mig djupt osympatisk. Men Rissen nickade, och jag kunde inte göra annat än lyda. Medan jag långsamt släppte in mer blekgrön vätska i blodet på n:r 135, sade jag ganska skarpt till honom:
– Ni har ju själv mycket riktigt påpekat, att det heter Frivilliga offertjänsten. Vad har ni då att klaga över? Det är motbjudande att höra en vuxen man klaga över sina egna handlingar. Ni måste en gång ha anmält er fullkomligt utan tvång, ni som alla andra.
Jag är rädd att mina ord egentligen inte var riktade till den bedövade, som just i sin bedövning borde vara rätt oemottaglig för skäl, utan snarare till Rissen, för att han åtminstone skulle veta var han hade mig.
– Visst gick jag själv, mumlade n:r 135 yrvaket och förvirrat, visst gick jag själv – men inte visste jag att det var som det var. Nog trodde jag det var att lida – men på ett annat sätt, ett högtidligare sätt – och att dö – men på en gång, och i hänförelse. Inte dag och natt tum för tum. Jag tror det vore skönt att dö. Man fick slå med armarna. Man fick rossla. Jag såg någon dö på Hemmet en gång – han slog med armarna och rosslade. Det var hemskt. Men det var inte bara hemskt. Man kan inte göra efter det. Men sedan dess har jag hela tiden tänkt, att nog vore det skönt att få bära sig åt så, en enda gång. Man måste ju, man kan inte hejda det. Om det vore frivilligt skulle det vara otillständigt. Men det är inte frivilligt: Ingen annan får lov att hejda det för en. Man bara gör det. När man dör, får man bära sig åt hur som helst, utan att någon kan hejda en.
Jag stod och vred på en glasstav.
– Mannen måste vara pervers på något sätt, sade jag lågt till Rissen. Så reagerar inte en sund medsoldat.
Rissen svarade inte.
– Kan ni verkligen vara nog oförsynt att skjuta ansvaret …, började jag ett litet häftigt tal till försökspersonen. Jag märkte att Rissen gav mig en lång blick, som på en gång var kall och road, och kände hur jag rodnade vid tanken på att nu trodde han säkert att jag gjorde mig viktig för honom. (En mycket orättvis tanke, ansåg jag.) I alla fall måste jag avsluta meningen och fortsatte i betydligt tamare röstläge: – — på andra för att ni har valt ett yrke som ni sedan inte anser passar er?
N:r 135 reagerade visst inte alls för ton och röstläge, bara för frågan själv.
– Andra? sade han. – Jag själv? Men jag vill ju inte. Fast det är sant, jag ville. Vi var tio från min avdelning som anmälde oss, fler än från någon annan i hela ungdomslägret. Det gick som en orkan över ungdomslägret – jag har ofta undrat hur det kom sig. Allting mynnade bara ut i Frivilliga offertjänsten. Föredrag, filmer, samtal: Frivilliga offertjänsten. Och de första åren tänkte jag ännu: det var värt allt detta. Vi gick och anmälde oss, förstår ni. Och då man såg på sin granne, trodde man knappt att man såg en människa längre. Ansiktena, förstår ni. Som eld. Inte som kött och blod. Heliga, gudomliga. De första åren tänkte jag: Vi har fått uppleva något annat och mer än vanliga dödliga får uppleva, nu betalar vi i efterskott, och vi kan det, efter vad vi har fått se. – — – Men vi kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte hålla fast minnet längre, det glider undan, längre och längre bort. Ibland förr kunde det glimta till när jag inte alls sökte, men var gång jag söker – och jag måste ju söka för att hitta igen meningen i mitt liv – så märker jag att det inte vill mer, det har glidit för långt bort. Jag tror jag har nött ut det med att söka efter det för mycket. Ibland kan jag ligga vaken och grubbla över hur det skulle varit, om jag hade fått ett vanligt liv – om jag då hade fått uppleva ett lika stort ögonblick en gång till kanske, eller kanske inte förrän nu – eller om allt det där stora hade legat utbrett över livet, så det hade haft mening ändå – i alla fall, om det kanske inte hade varit så ohjälpligt förbi då. Man behöver ett nu, förstår ni, inte bara ett försvunnet ögonblick som man ska leva på resten av livet. Man orkar inte med det här, fast man en gång fick vara med om – — – Men man skäms. Man skäms att förråda det enda ögonblicket i livet, som var något värt. Förråda. Varför förråder man? Jag vill ju bara få ett vanligt liv för att hitta igen meningen. Jag tog för mycket över mig. Jag orkar inte. I morgon går jag och anmäler att jag slutar.
Ett slags avslappning inträdde. Ännu en gång bröt han tystnaden:
– Tror ni att man möter ett sådant ögonblick en gång till – när man dör? Jag har tänkt mycket på det. Jag skulle gärna vilja dö. Om man inte får något annat av livet mer, så får man ändå det. När man säger: jag orkar inte, så menar man: jag orkar inte leva. Man menar inte: jag orkar inte dö – för det orkar man, dö orkar man alltid, för då får man vara som man vill …
Han teg och satt stilla, tillbakalutad mot ryggstödet. En grönaktig blekhet började breda ut sig över ansiktet. Kroppen ryckte nästan omärkligt i lätt hicka. Händerna gled trevande utefter armstödet, och hela mannen tycktes vakna till oro och kväljningar. Inte underligt för resten, när han hade fått dubbel dos. Jag räckte honom lugnande droppar i ett glas vatten.
– Han kommer sig strax, sade jag. Det är bara just då verkningarna släpper, som han mår lite illa. Sen är det över. På ett sätt har han i alla fall förmodligen sitt obehagligaste arbete framför sig: att krypa in i rädslan och skamkänslan igen. Se, min chef! Jag tror det kan vara värt att iaktta honom.
I själva verket hängde redan Rissens ögon vid n:r 135 med ett uttryck som om det var han och inte försökspersonen som skämdes. Mannen framför oss erbjöd verkligen ingen uppmuntrande syn. Ådrorna vid tinningen buktade och svällde, och musklerna vid mungiporna skälvde i en undertryckt fasa av betydligt värre art än den han dolt vid sitt inträde i rummet. Ögonen höll han krampaktigt slutna, som om han i det längsta hoppades att det skulle förvandla hans alltför klara minnesbild till en ond dröm.
– Han minns allt som har hänt? frågade Rissen lågt.
– Allt, är jag rädd. Jag vet för resten inte, om man ska betrakta det som en fördel eller en nackdel.
Med
