– ja. Kungliga högheter!
De äro väl menniskor de också!
Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.
Hvem?
Alland.
Hit? Hvad menar du?
Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka dig.
Vänliga själ!
När då?
Nu. Strax.
Jag får upp.
Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.
Inte ämnar du gå?
Som du vet afskyr jag storheter.
Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur skall jag bära mig åt?
Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig en glädje!
Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre till i morgon.
Tittar du inte in i kväll?
Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så länge. Kysser henne på pannan; till Henrik. Går du med?
Jag är så rädd.
Hvarför är du rädd? Han bits inte.
Jag talar dåligt franska – och när jag blir förlägen, är det ännu värre —
Prat! Du talar mycket bättre än jag.
Ja, det var just en tröst!
Jag skall ge dig en annan. Han talar svenska.
Du narras.
Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och har språksinne som en ryss. Han är född kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack. Och han har bott i Finland tre somrar.
Ja, men – en fransman som talar svenska – ?
Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement – småleende – han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag talar svenska än franska.
Hvarför skrattar du?
Jag tänker på din franska.
Jag tänker på, att jag skall resa, jag.
Är du ledsen för det?
Ja. Det blir så tomt.
Efter Lilly?
Efter hela lifvet härute – mest efter henne kanske – Jag vet inte.
Tack för allt hvad du gjort för mig under denhär tiden.
Åh, det är ju ingenting —
Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.
Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som kanske kunde behöfva mig ännu.
Åh, nu är jag ju rask.
Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner omkring dig.
Jag har ju Erna. Och för resten – Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.
Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre – du tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.
Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i sommar – Botilda och mig – och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni vill.
Afgjordt! Ja, farväl då.
Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna, så är du så snäll.
Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall ha med mig. Och tåget går klockan sex.
Ja, men du får inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland kommer. Jag vet inte – inte alls hvad jag skall tala med honom om.
Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var bara enkel och naturlig – det är allt hvad som behöfs.
Entréz!
Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon inte kan föra någon konversation.
Är det för min skull?
Ja. Reser sig i sittande ställning.
Nej, för all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit så sjuk, hör jag.
Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.
Fröken Strandberg kan ju konversera.
Förhasta
