hon här?
Ja. Känner ni henne?
Jag har träffat henne – någon gång – men det är längesedan nu.
Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande! Hur ömt hon vårdat mig!
Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att fröken Walldén var en sådan engel.
Hon förefaller kantig och hård; men hon har ett hjerta af guld. Hon gör intryck af någonting brustet – Jag tänker så ofta, att hon måtte ha gått igenom någon förfärlig sorg.
Så stora ögon ni har! Och när ni talar om sorgen, se de ut som när en krusning går öfver ett vatten.
Ni liknar icke er bror.
Inte? Slår ner ögonen.
Nej. – Hvarför slår ni ned ögonen?
Åh, för ingenting just.
Nu slingrar ni! Seså! Var nu ärlig.
Jag tycker ni ser på mig så underligt.
Så-å! Allvarsamt. Jag har känt en kvinna, som var mycket lik er.
Det förklarar saken.
Förklarar? Inte behöfver den saken någon förklaring! Inte gör man sig reda för, hvarför man ser på en person! För mig är det lika naturligt som att andas – och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se på, lär jag något.
Hvem var hon, som ni säger, jag liknar?
Kan det intressera er att veta? Det var en kvinna, som stått mig mycket nära.
– så nära som en kvinna kan stå en man!
Inte kan det förnärma er? Det var ingen modell – af det slagets förbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer än en enda.
Är ni målarinna?
Nej.
Har ni något annat arbete?
Arbete?
Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. – Jag menar ett arbete att egna er åt.
Nej.
Då skall ni väl gifta er?
Nej.
Visst skall ni det!
Ni sade ju, att det förstör alltid en menniska!
Ja, en man – icke en kvinna. Samhället är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det vore skada på er.
Tror ni?
Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt säkert göra en man lycklig. Leende. Ni är god – icke sant?
Tyvärr!
Se, se! Har också ni märkt, att det bara är egennytta, när menniskorna predika för hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom ihåg det! Man gör alltid klokare i att slå ihjäl en menniska än att älska henne.
Det vore visst svårt för mig att slå ihjäl någon, i synnerhet just nu.
Ni menar, att ni har intet val?
Åh – fy – ni talar så styggt. Ni tror visst inte på kärlek, ni.
Jo! Men jag tror icke på kvinnorna. Det är icke många af dem, som tåla vid att älskas.
Tåla vid?
Jag menar tåla vid det alldeles som en man – så att det blir endast en episod i deras lif.
Om så är – det länder väl vårt kön till heder!
Är ni så säker på det?
Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon lefde i två år tillsammans med en af mina vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte hvarandra med råd och dåd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid går.
Hur?
Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en blomningstid, derför är den så kort. Min vän och hans väninna bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
Också hon?
Skrämmer det er? Ja, också hon —
Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gör, då hon icke älskar längre.
Alltid?
Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert slägte. En man behåller alltid välvilja för den, han älskat; en kvinna aldrig.
Alla äro inte lika – Men hur gick det med henne – målarinnan?
Hur det gick? Det gick henne utmärkt på alla sätt!
Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans atelier. Det porträttet var ett mästerstycke – djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade henne en medalj på salongen och det inköptes af franska staten. Det var den första vindfläkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som för en konstnär är nödvändigare än allt annat: sjelftillit.
Men sedan – ?
– har hon utställt hvarje år, och om jag inte visste bättre, skulle jag svära på att en mans hand utfört hennes arbeten.
Jag tänker inte på det der yttre – jag tänker på hennes inre historia.
Den ligger ju bakom de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig,
