också en riktig konversationsreplik. Till Viggo. Skall ni gå? Är det jag, som skrämmer er?
Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte packat än.
Blir ni länge borta?
Troligen.
Det blir ju tråkigt för er – hur heter det? – uttalar ordet med svårighet – fostersyster. Leende till Louise. Icke sant? Ni är ju herr Pihls fostersyster?
Ja.
Det är ett lustigt ord! – Blir det icke tomt för er, när han rest?
Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får gå ut, så blir det bättre.
Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.
Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!
Kära lilla Lisa.
Det låter så lustigt. Det betyder Ma chère Louise – icke sant?
Jo.
Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det – Skall ni icke lägga er ner igen?
Nej tack. Jag kan godt sitta.
Låt mig nu först se på er riktigt.
Det är inte mycket att se på.
Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.
Jag har haft tyfus.
Sitt – jag ber – alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert ansigte i ro.
Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon ni har.
Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?
Nej.
Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder, sådan som ni är.
Ni känner ju min bror?
Ja. Han är en duktig konstnär.
Ja, inte sant!
Han är lika mycket värd, som sitt namn. Det kan man icke säga om alla.
Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som gifvit er en smula lif.
Ja – förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne, och när han var borta, skref han ofta.
Men nu?
Nu är han gift.
Ja, det förstör alltid en menniska.
Så menade jag inte.
Men så är det i alla fall —
Berätta mig någonting om er sjelf.
Det fins nästan ingenting att berätta.
Alltid finnes det väl något – fastän – ja, egentligen har ni väl aldrig lefvat?
Hvad skall man eljes kalla det?
Att vegetera. Tar hennes hand. Sårar jag er?
Nej, men det käns som om ni hade rätt.
Stackare. Ni har ett uttryck ibland som ett barn – ett förskrämdt barn.
Lifvet har varit hårdt och elakt mot er. Är det icke så? Och ni är skygg och misstrogen.
Inte mot er.
Berätta mig då något.
Jag kan inte.
Ni bär sorgdrägt – och hvarför är ni här i Paris?
Jag skall berätta er allt hvad det fins att säga. Jag är född i en svensk småstad. Min far dog när jag var sjutton år. Jag har inte flere syskon än min bror, en syster och så min fosterbror, Viggo, som ni känner. För ett par år sedan blef min syster sinnessjuk. – Vi ville gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var så förfärligt, det slet ut oss alldeles. Så blef mamma sjuk; jag kunde inte sköta dem båda, så måste min syster på dårhuset, och strax derefter dog mamma. Min läkare sade, att jag borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst intresse för konst och jag ville hellre resa hit än till Konstantinopel.
Konstantinopel! Hade ni ämnat er dit? Till harems-staden?
Karl reste ju dit —
Det var förståndigt, att ni föredrog Paris!
Har ni aldrig varit här förr?
Nej.
Då kände ni er väl som en lössläppt fågelunge i början?
Jag blef ju sjuk nästan strax.
Det är sant. Förlåt mig.
Detta är er brors atelier, eller hur?
Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter den stod ledig, tyckte han, att jag kunde bo här.
Här är ju både vackert och rymligt. Stannar i fonden och ser ut. Och trädgård har ni också. Vänder sig emot henne. Var det inte tomt att ligga sjuk här – ensam i detta stora rum?
