skepp, och segla tillbaka till Imperiet i skam, för att återta sin tron. När allt kom omkring, var Ringen inget annat än en fläck på kartan mot den enorma storleken på Imperiet, och varje stor befälhavare hade rätt till minst ett nederlag. Han skulle fortfarande regera nittionio procent av världen, och han visste att han skulle vara mer än nöjd med det.
Men det var inte vägen för den stora Andronicus. Andronicus var inte den som var försiktig eller nöjd. Han hade alltid följt sina passioner, och även om han visste att det var riskabelt, var han inte redo att lämna denna plats, att erkänna sitt nederlag, att låta Ringen glida ur hans grepp. Även om han var tvungen att offra hela Imperiet, skulle han hitta ett sätt att krossa och dominera denna plats. Oavsett vad det skulle kosta.
Andronicus kunde inte kontrollera draken eller Ödessvärdet. Men Thorgrin … det var en annan sak. Hans son.
Andronicus stannade till och suckade vid tanken. Hur ironiskt: hans egen son, det sista återstående hindret för hans dominans av världen. På något sätt verkade det passande. Oundvikligt. Det var alltid, det visste han, människor som stod dig närmast som skadar dig mest.
Han erinrade sig profetian. Det hade varit ett misstag, naturligtvis, att låta hans son leva. Hans stora misstag i livet. Men det hade varit en svag punkt hos honom, trots han visste att profetian förklarade, att det kunde leda till hans egen undergång. Han hade låtit Thor leva, och nu var det dags för honom att betala priset.
Andronicus fortsatte sin storming genom lägret, följd av sina generaler, tills han slutligen nådde periferin och kom över ett tält som var mindre än de andra, den enda röda tältet i ett hav av svart och guld. Det fanns bara en person som hade fräckheten att ha en annan färg på tältet, den enda person som hans män fruktade.
Rafi.
Andronicus personliga trollkarl, var den mest olycksbådande varelse han någonsin mött, Rafi rådde Andronicus varje steg han tog på vägen, hade skyddat honom med hans illvilliga energi, hade varit mer ansvarig för hans väg än någon annan. Andronicus hatade att vända sig till honom nu, att erkänna hur mycket han behövde honom. Men när han mötte ett hinder som inte av denna värld, en sak av magi, var det alltid Rafi, den person han vände sig till.
När Andronicus närmade sig tältet, stirrade två onda varelser, långa och smala, gömda i scharlakansröda kappor, med glödande gula ögon som stack ut bakom deras kåpor, på honom. De var de enda varelser i hela detta läger som skulle trotsa honom med att inte böja sina huvuden i hans närvaro.
"Jag söker Rafi," deklarerade Andronicus.
De två varelserna, utan att vända sig om, böjde sig båda framåt och nådde med var sin hand flikarna i tätet, och drog tillbaka dessa.
När de öppna tältflikarna, kom en hemsk stank ut mot Andronicus, vilket gjorde att han ryggade tillbaka.
Det blev en lång väntan. Alla generalerna stoppade upp bakom Andronicus och tittade med förväntan, så gjorde hela lägret, när alla vänt sig mot tältet att se. Lägret tynges av tystnad.
Ur det scharlakansröda tältet, dök slutligen en lång och mager varelse upp, dubbelt så lång som Andronicus, mager som ett skelett, klädd i den mörkaste av scharlakansröda dräkter, med ett ansikte som var osynligt, gömt någonstans i mörkret bakom sin huva.
Rafi stod där och stirrade tillbaka, och Andronicus kunde bara se hans oblinkande gula ögon som tittade tillbaka, inbäddade i hans alltför bleka hud.
En spänd tystnad följde.
Slutligen steg Andronicus fram.
"Jag vill se Thorgrin död," sade Andronicus.
Efter en lång tystnad, skrockade Rafi. Det var en djupt, störande ljud.
"Fäder och söner", sade han. "Alltid samma sak."
Andronicus brann av iver, otåligt.
"Kan du hjälpa mig?" pressade han på.
Rafi stod där tyst, för en alltför lång stund, länge nog för att Andronicus bara ville döda honom. Men han visste, att det skulle vara oseriöst. En gång, i raseri, hade Andronicus försökt att häftigt hugga sitt svärd i honom, men luften, smälte svärdet i hans hand. Fästet hade bränt handen, också; det hade tagit månader att återhämta sig från smärtan.
Så Andronicus bara stod där, tandgnisslande och accepterade tystnaden.
Till slut, under sin huva, hummade Rafi.
"De energier som omger pojken är väldigt starka", sade Rafi långsamt. "Men alla har en svaghet. Han har upphöjts av magi. Han kan sänkas genom magi också."
Andronicus, tog ett steg framåt, förbryllad.
"Vilken magi talar du om?"
Rafi tog en paus.
"En typ du har aldrig stött på," svarade han slutligen. "Ett slags förbehållsam magi bara för en varelse som Thor. Han är ditt problem, men han är mer än så. Han är mer kraftfull än du. Om han lever för att se dagen."
Andronicus kokade av ilska.
"Säg mig hur man fångar honom," krävde han.
Rafi skakade på huvudet.
"Det var alltid din svaghet", sade han. "Du väljer att fånga, inte att döda honom."
"Jag kommer att fånga honom först," kontrade Andronicus. "Sedan kommer jag att döda honom. Finns det något sätt eller inte? "
En ny lång tystnad inträdde.
"Det finns ett sätt att beröva honom hans makt, ja," sade Rafi. "Med sitt dyrbara Svärd borta, och hans drake borta, kommer han att vara precis som alla andra pojkar."
"Visa mig hur" krävde Andronicus.
Det kom en ny lång tystnad.
"Det kommer att kosta," svarade Rafi äntligen.
"Vad som helst", sa Andronicus. "Jag ger dig vad som helst"
Det kom en långt, mörk skratt.
"Jag tror att en dag kommer du att ångra detta beslut", svarade Rafi. "Väldigt, väldigt mycket."
KAPITEL TIO
När Romulus marscherade nerför den minutiöst stenlagda vägen, gjord av gyllene tegel, vilken ledde till Volusia, huvudstaden i Imperiet, med sina soldater klädda i sina finaste uniformer för att väcka uppmärksamhet. Romulus gick i fronten framför resten av sin armé, som reducerats till ett par hundra soldater, nedslagna och besegrade av sin kamp med drakarna.
Romulus kokade av ilska. Det var en promenad av skam. I hela sitt liv hade han alltid återvänt segerrik, med parader där han blivit hyllad som en hjälte; nu återvände han till tystnad, till ett tillstånd av förlägenhet, och istället för att föra tillbaka troféer och fångar, var de nu soldater som hade besegrats.
Det brände upp honom inifrån. Det hade varit så dumt av honom att gå så långt i jakten på Svärdet, att vågat slåss mot drakarna. Hans ego hade lett honom; han borde ha vetat bättre. Han hade haft tur att han kunnat fly, om än med bara några
