död på hans kommando. Men efter att hans tusentals män krympt inför hans ögon, till några få hundra, hade han vettet att fly. Han hade beordrat en hastig reträtt, och de som varit kvar av hans styrkor, hade glidit in i tunnlarna, säkrade från drakarnas andetag. De hade stannat under jorden och hade avverkat hela vägen tillbaka till huvudstaden, till fots.
Nu var de där, marscherande genom stadsportarna som reste sig trettio meter upp i skyn. När de gick in i denna legendariska stad, skapad helt i guld, kunde man se tusentals Imperiesoldater gående åt alla håll, marscherande i formationer, kantade gatorna, väckande uppmärksamhet när han passerade. Med andra ord, med Andronicus borta, var de facto Romulus ledare av Imperiet, och den mest respekterade av alla krigare. Det vill säga, tills hans förlust idag. Nu, efter hans nederlag, visste han inte hur folk skulle se på honom.
Nederlaget kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt. Det kom i det ögonblicket då Romulus förberedde sin kupp, förberedde sig för att ta makten och avhysa Andronicus. När han sårad på sin väg genom den pedantiska staden, förbi fontäner, minutiöst stenlagda gångar i trädgårdar, tjänare och slavar överallt, funderade han på att i stället för att återvända, som han hade tänkt, med Ödessvärdet i sin hand, med mer makt än han hade någonsin hade haft, att han i stället hade återvänt i en position av svaghet. Nu, istället för att kunna göra anspråk på makten som var med rätta hans, skulle han be om ursäkt inför Rådet och kunde bara hoppas, att inte förlorat sin position.
Stora Rådet. Tanken på det vred om hans inre. Romulus var inte den som skulle stå till svars för någon, än mindre till ett råd som bestod av medborgare som aldrig hade svingat ett svärd. Var och en av de tolv provinserna i riket hade skickat två representanter, två dussin ledare från varje hörn av Imperiet. Tekniskt sett, styrde de Imperiet; i verkligheten dock, regerade Andronicus som han ville, och Rådet gjorde som han sade.
Men när Andronicus hade varit i Ringen, han hade gett Rådet mer auktoritet än de någonsin hade haft; Romulus antog att Andronicus hade gjort detta för att skydda sig själv och hålla Romulus i schack, för att se till att han hade en tron kvar att komma tillbaka till. Hans omsorg hade uppmuntrat Rådet; de agerade nu som om de hade rätten att sätta sig till doms över honom.
Och Romulus fick, tills vidare, lida skymfen av att behöva svara dessa människor. De var alla handplockade kumpaner till Andronicus, dessa var Andronicus säkerhet att tronen, som han hade förskansat sig, aldrig skulle gå förlorad för honom. Rådet sökte alla ursäker för att stärka Andronicus och försvaga alla hot mot honom—särskilt Romulus. Och Romulus nederlag efterlämnade en perfekt öppning.
Romulus marscherade hela vägen fram till den skinande kongressbyggnaden, en enorm, svart, rund byggnad som reste sig högt upp mot himlen, omgiven av gyllene pelare, med en lysande gyllene kupol. Imperiets flagga vajade, och placerad över dess dörr, var bilden av ett gyllene lejon med en örn i dess mun.
När Romulus hade tagit trappans hundra gyllene steg, väntade hans män på honom vid torget. Han gick ensam, tog stegen, tre åt gången, till kongressdörrarna, och hans vapen rasslade mot hans rustning, allt eftersom han gick.
Det tog ett dussin anställda att öppna de massiva dörrarna högst upp på trappan, de var femtio meter höga, gjorda av glänsande guld med svarta nitar, präglade med Imperiets sigill. De öppnade dem helt, och Romulus kände ett kallt drag komma ut, som reste hans nackhår, när han marscherade in i det inre dunklet. De enorma dörrarna stängdes bakom honom, och han kände, som han alltid gjorde när gjorde entré i denna byggnad, som om han skulle begravas.
Romulus stoltserade över marmorgolvet, hans stövlar ekade, spände sin käke, med en vilja att avklara detta möte och gå vidare till viktigare saker. Han hade hört ett rykte om ett fantastiskt vapen, just innan han kom hit, och behövde veta om det var sant. Om så vore, skulle det förändra allt, ändra balansen till att vara helt i hans makt. Om det verkligen fanns, då skulle allt detta—Andronicus, Rådet—inte längre ha någon betydelse för honom. I själva verket skulle hela riket äntligen vara hans. Tanken på detta vapen var det enda som höll Romulus självsäker och trygg, när han marscherade uppför ännu en uppsättning av steg, genom en annan uppsättning av stora dörrar, och slutligen hamnade i den runda salen, där Stora Rådet höll till.
Inuti denna stora sal, fanns ett svart, runt bord, tomt i dess mitt, med en smal passage för en person att komma in. Runt omkring hela salen, satt Rådet i tjugofyra svarta dräkter, sittande med strängta miner runt bordet, alla var gamla män med grånande horn och scharlakansröda ögon, som droppade rött från alltför många års seende. Det var förödmjukande för Romulus att behöva möta dem, att behöva gå igenom den smala entrén till mitten av bordet, att vara omgiven av personer som han var tvungen att tala med. Det var förödmjukande, att tvingas vända sig om hela tiden till var och en av dem, för att svara dem. Hela designen av den här salen, det här bordet, var bara ytterligare en av Andronicus skrämseltaktik.
Romulus stod där i mitten av salen, i tystnaden, för han visste inte hur länge, irriterad och rastlös. Han var frestad att gå ut, men han var tvungen att kontrollera sig själv.
"Romulus av Octaking Legionen", meddelade en medlem av kongressen formelt.
Romulus vände sig om och såg en mager, äldre kongressman, med ihåliga kinder och grånande hår och stirradende på honom med scharlakansröda ögon. Den här mannen var en kumpan till Andronicus och Romulus visste, att han skulle säga allt som kunde gynna Andronicus och vara till hans favör.
Den gamle mannen harklade sig.
"Du har återvänt till Volusia i nederlag. I skam. Du är djärv som kom hit."
"Du har blivit en hänsynslös befälhavare som fattar förhastade beslut, sade en annan kongressman.
Romulus vände för att se ett par hånfulla ögon stirrande tillbaka på honom från andra sidan av cirkeln.
"Du har förlorat tusentals av våra män i din fruktlösa sökande efter Svärdet, med din hänsynslös konfrontation med drakarna. Du har svikit Andronicus och Imperiet. Vad har du att säga? "
Romulus stirrade trotsigt tillbaka.
"Jag ber om ursäkt för ingenting", sade han. "Att hämta Svärdet var av vikt för riket."
En annan gammal man lutade sig framåt.
"Men du har inte hämta det, eller hur?"
Romulus rodnade. Han skulle kunna dödat den här mannen.
"Jag gjorde det nästan", svarade han till slut.
"Nästan betyder inte ett dugg."
"Vi mötte oväntade hinder."
"Drakar?" anmärkte en annan kongressman.
Romulus vände sig emot honom.
"Hur dumdristigt kan du vara?" sa kongressmannen. "Trodde du verkligen att du kunde vinna?
Romulus harklade, och hans vrede steg.
"Det gjorde jag inte. Mitt mål var inte att döda drakar. Det var för att hämta Svärdet."
"Men återigen, gjorde du inte det."
"Ännu värre," sade en annan, "du har nu släppt loss drakarna emot oss. Rapporter kommer in om deras attacker, från hela Imperiet. Du har startat ett krig som vi inte kan vinna. Det är en stor förlust för Imperiet. "
Romulus
