började hon, sedan tappade hon tråden. Helt klart, var hon överväldigad.
“Jag vet inte,” svarade Thor. “Jag bara kunde göra det.”
Hennes ögon öppnas med hopp när hon insåg något annat.
"Då Sköld uppe igen", sade hon förhoppningsvis.
Thor nickade allvarligt tillbaka.
"Andronicus är instängd," sade han. "Vi har redan befriat Kungsgård och Silesia."
Gwendolyn ansikte färgades rosa av lättnad och glädje.
"Det var du," sade hon, när hon insåg. "Du befriade våra städer."
Thor ryckte blygsamt på axlarna.
"Det var Mycoples, mestadels. Och Svärdet. Jag följde bara med på resan."
Gwen strålade.
"Och vårt folk? Är de säkra? Överlevde någon? "
Thor nickade.
"De flesta lever och frodas."
Hon strålade, såg yngre ut igen.
"Kendrick väntar på dig i Silesia," sade Thor, "och så gör även Godfrey, Reece, Srog, och många, många andra. De är vid liv och frodas, och staden är befriad."
Gwendolyn rusade fram och kramade Thor, höll om honom hårt. Han kunde känna lättnadens översvallningar genom henne.
"Jag trodde att allt var borta", sade hon, under tyst gråt, "förlorat för alltid."
Thor skakade på huvudet.
"Ringen har överlevt", sade han. "Andronicus är på flykt. Vi kommer att återkomma, och vi kommer att utplåna honom för gott. Och då kommer vi att bygga."
Gwendolyn vände plötsligt ryggen mot honom och tittade bort, såg ut över himlen, torkade bort en tår. Hon snodde sin kappa tätt runt sina axlar och man kunde se i hennes ansikte, att hon var gripen.
"Jag vet inte om jag kan återvända", sade hon, tvekande. "Något har hänt mig. Medan du var borta. "
Thor vände sig om och ställde sig framför henne, höll om hennes axlar.
"Jag vet vad som hände med dig", sade han. "Din mamma berättade för mig. Det finns inget att skämmas för", sade han.
Gwendolyn tittade på honom, hennes ögon fylldes av förvåning och förundran.
"Du vet?" frågade hon, chockat.
Thor nickade.
"Det betyder ingenting", sade han. "Jag älskar dig lika mycket som alltid. Ännu mer. Vår kärlek, det är det viktiga. Det är den som är okrossbar. Jag ska hämnas dig. Jag ska döda Andronicus själv. Och vår kärlek, den kommer aldrig att dö."
Gwen rusade fram och kramade honom hårt, hennes tårar strömmade nerför halsen. Han kunde känna hur lättad hon blev.
"Jag älskar dig", sade hon i hans öra.
"Jag älskar dig också", svarade han.
När Thor stod där och höll om henne, dunkade hans hjärta med bävan. Han ville nu, i detta ögonblick, mer än någonsin, fråga henne. Att fria. Men han kände att han inte kunde det förrän han först hade berättat för henne om sin hemlighet, tills han berättat för henne, vem hans fader var.
Tanken på det, fyllde honom med skam och förnedring. Här var han, just lovat att döda den mannen som de båda hatade mest. Och i hans nästa mening, skulle han meddela att Andronicus var hans fader?
Thor var säker på, att om han gjorde det, skulle Gwendolyn hata honom för evigt. Och han kunde inte riskera att förlora henne. Inte efter allt som hänt. Han älskade henne för mycket för det.
Så istället, på darrande händer, sträckte Thor in handen i sin skjorta och drog ut halsbandet, det som han hade hittat bland drakens skatter, med ett rep gjort av guld och ett lysande gyllene hjärta, fullt med diamanter och rubiner. Han höll upp halsbandet mot ljuset, och Gwen flämtade till vid åsynen av det.
Thor kom upp bakom henne, och knäppte det runt hennes hals.
"En litet tecken på min kärlek och tillgivenhet", sade han.
Det hängde vackert på henne, guldet glänste i ljuset, reflekterade allt.
Ringen brände i fickan, och Thor lovade sig själv, att ge den till henne när tiden var inne. När han kunde uppbåda modet att berätta sanningen. Men nu var tiden inte inne, hur mycket han än hoppades på, att det skulle vara så.
"Så du ser, kan du återkomma," sade Thor, strök hennes kind med baksidan av handen. "Du måste återvända. Ditt folk behöver dig. De behöver en ledare. Ringen, utan en ledare, är ingenting. De ser upp till dig för vägledning. Andronicus befolkar ännu halva Ringen. Våra städer behöver fortfarande byggas."
Han såg in i hennes ögon och kunde se hennes att hon tänkte.
"Säg ja" manade Thor . "Återvänd med mig. Denna torn är ingen plats för en ung kvinna att leva i resten av sina dagar. Ringen behöver dig. Jag behöver dig."
Thor höll ut en hand och väntade.
Gwendolyn tittade ner, hon vacklade.
Sedan slutligen, sträckte hon ut handen och lade sin hand i hans. Hennes ögon glittrade, glödande av kärlek och värme. Han kunde se henne komma långsamt tillbaka till den vanliga Gwendolyn, han en gång kände, fylld av liv och kärlek och glädje. Det var som om hon var en blomma, som återställdes inför hans ögon.
"Ja", sade hon mjukt och log.
De omfamnade varandra och han höll henne hårt och svor på, att aldrig låta henne försvinna igen.
KAPITEL SJU
Erec öppnade ögonen för att hitta sig själv liggande i Alistair armar, tittade upp på hennes kristallblå ögon, som lyste ner på honom med kärlek och värme. Det fanns ett litet snett leende i hennes mun, och han kände värmen som strålade ut från hennes händer, och vidare igenom hans kropp. När han undersökte sig själv, kände han sig helt läkt, på-nytt-född, som om han aldrig varit skadad. Hon hade fört honom tillbaka från de döda.
Erec satte sig upp och såg in Alistair ögon med förvåning, fann sig själv undrande återigen över vem hon egentligen var, hur hon kunde ha sådan makt.
När Erec satte sig upp och kliade sig i huvudet, kom hans minnen omedelbart tillbaka: Andronicus män. Attacken. Försvaret av klyftan. Stenblocket.
Erec ställde sig upp och såg att alla hans män såg tillbaka på honom, som om de väntat på hans återupplivning—och hans kommendering. Deras ansikten var fyllda med lättnad.
"Hur länge har jag varit medvetslös?" han vände sig om och ställde den deperata frågan till Alistair. Han kände sig skyldig att han hade övergivit sina män så länge.
Men hon log sött tillbaka mot honom.
