de red, och de fångna slösade ingen tid, utan rusade mot hästarna efter de fallna Imperiesoldaterna, satte upp på dem, strippade liken på vapnen, och anslöt sig till Kendricks män.
Kendrick armé svällde till nästan dubbla sin storlek, och tusentals av dem jagade efter Imperiets soldater, red upp och ner för bergen alltefter som de närmade sig dem. O'Connor och övriga bågskyttar lyckades plocka några av dem, kroppar föll här och där.
Jakten gick vidare, Kendrick undrade vart de var på väg, när han och hans män nådde toppen av en kulle, en särskilt hög kulle och han tittade ner för att se en av de största MacGil städerna öster om Silesia—Vinesia—inbäddad mellan två berg, som låg i dalen. Det var en stor stad, mycket större än Lucia, med tjocka stenväggar, och förstärkta portar av järn. Det var här, insåg Kendrick, att resterna av Imperiets bataljoner flydde, när staden stod under skyddet av Andronicus tiotusentals män.
Kendrick tog en paus med sina män på toppen av kullen och tog in situationen. Vinesia var en större stad, och de var vida underlägsna. Han visste att det skulle vara dumdristigt att försöka, det skulle vara det säkraste att sätta kurs för att återvända till Silesia och vara tacksam för deras seger här i dag.
Men Kendrick var inte på humör för säkra val—och inte var hans män det heller. De ville se blod. De ville hämnas. Och på en dag som denna, betydde inte längre oddsen något. Det var dags att låta Imperiets män få veta vad MacGils var gjorda av.
"ANFALL!" skrek Kendrick.
Ett jubel framträdde, och tusentals män rusade fram, anföll hänsynslöst ner för backen, mot den stora staden och den större motståndaren, beredda att ge upp sina liv, att riskera allt för ära och tapperhet.
KAPITEL FYRA
Gareth hostade och rosslade när han snubblade fram över det ödsliga landskapet, hans läppar var nariga av brist på vatten, hans ögon ihåliga med mörka ringar under dem. Det hade varit några skakande dagar, och han trodde själv att han skulle dö mer än en gång.
Gareth hade rymt med nöd och näppe från Andronicus män i Silesia, gömt sig i en hemlig passageväg djupt inne i bergväggen och bidat sin tid. Han hade väntat, hopkrupen som en råtta inne i mörkret och avvaktat ett lämpligt tillfälle. Han kände att han hade varit där i flera dagar. Han hade bevittnat allt, hade sett med misstro när Thor hade kommit på ryggen av denna drake, och hade dödat alla dessa män från Imperiet. I förvirringen och kaoset som följde, hade Gareth sett sin chans.
Gareth hade smitit ut genom den bakre porten i Silesia då ingen såg, och hade tagit vägen söderut, valt vägen längs kanten av klyftan, oftast hållit sig till skogen för att inte bli upptäckt. Det spelade ingen roll—vägarna var ändå öde. Alla hade dragit österut, stridande i den stora kampen om Ringen. Under tiden han gick, noterade Gareth de förkolnade kroppar som kantade denna väg efter Andronicus män, och visste att striderna här, söderut, redan hade utkämpats.
Gareth tog sig allt längre söderut, hans instinkt drev honom tillbaka mot Kungsgården—eller vad som återstod av det. Han visste att det hade härjats av Andronicus män, att det sannolikt låg i ruiner, men ändå ville han gå dit. Han ville komma långt bort från Silesia och gå till ett ställe där han visste att han kunde kunna hitta en säker hamn. Till ett ställe som alla andra hade övergivit. Den enda plats där han, Gareth, en gång härskade.
Efter dagar av vandring, svag och yrande av hunger, hade Gareth äntligen kommit fram till utkanten av skogen och skymtade Kungsgården i fjärran. Där var det, dess väggar var fortfarande intakta, åtminstone delvis, men förkolnade och söndersmulade. Runt omkring låg liken av Andronicus män, ett bevis för att Thor hade varit där. Annars var det tomt, med ingenting annat kvar än den susande vinden.
Det passade Gareth fint. Han planerade inte att komma till staden ändå. Han hade kommit hit för en liten, dold struktur strax utanför stadsmuren. Det var en plats som han hade besökt som barn, en cirkulär, struktur av marmor, som syntes bara någon halvmeter ovan marken och prydd med konstfullt snidade statyer på dess tak. Det hade alltid sett ut att vara från forna tider, liggande där så lågt, som om det hade vuxit upp ur jorden. Och det hade det. Det var MacGils krypta. Den plats där hans fader hade begravts—och hans fader före honom.
Kryptan var den ena strukturen Gareth visste skulle lämnas intakt. Trots allt, vem skulle bry sig om att attackera en grav? Det var den enda platsen han visste att ingen någonsin skulle bry sig om att leta efter honom, där han kunde söka skydd. Det var en plats där han kunde gömma sig, och vara i ensamhet. Och en plats där han kunde vara med sina förfäder. Konstigt nog, så mycket som Gareth hatade sin fader, fann han sig själv vilja vara närmare honom dessa dagar.
Gareth skyndade över det öppna fältet, en kall vindpust gav honom rysningar och han svepte sin trasiga kappa tätt runt sina axlar. Han hörde ett gällt skrik från en vinterfågel, och tittade upp för att se en enorm, hemsk, svart varelse cirklande högt uppe i skyn, säkert, med varje rop, förutsade hans kollaps, att bli nästa måltid. Gareth kunde knappast klandra den. Han kände att hans själv sjöng på sista versen, och han var säker på att han skulle bli en utmärkt måltid för den hungriga fågeln.
Gareth nådde slutligen byggnaden, grabbade tag i det massiva dörrhandtaget av järn och med två händer, slet han med all sin kraft, världen runt omkring honom snurrade, nästan svimfärdig av utmattningen. Det knarrade och knakade och tog all hans styrka att bända upp dörren.
Gareth skyndade in i mörkret, smällde igen järndörren. Det ekade bakom honom.
Han tog tag i en otänd fackla på väggen, där han visste att den var monterad, slog sin flinta och tände den, gav sig själv bara tillräckligt med ljus för att se ättlingarnas steg, djupare och djupare in i mörkret. Det blev kallare och dragigare ju djupare in han gick, vinden letade sig ner, tjöt genom små sprickor. Han kunde inte låta bli att känna som om hans förfäder ylade efter honom, bannande honom.
“LÄMNA MIG IFRED!” skrek han tillbaka.
Han röst ekade om och om igen i kryptans väggar.
“NI KOMMER ATT FÅ ERT PRIS SNART NOG!”
Ändå kvarstod vinden.
Gareth, rasande, steg ned djupare, tills han slutligen nådde den stora marmorkammaren, utgrävd med sina tio meter i takhöjd, där alla hans förfäder låg begravda i sarkofager av marmor. Gareth marscherade högtidligt ner i hallen, hans steg ekade på marmorn, mot slutet av hallen, där hans fader låg.
Den gamla Gareth skulle ha krossat sin faders sarkofag. Men nu, av någon anledning, började han känna ett själsfrändskap med honom. Han kunde knappt förstå det. Kanske började opiumet avta; eller kanske var det för att han visste att han själv inom kort skulle vara död också.
Gareth nådde den höga sarkofagen och böjde sig över den, lutade huvudet nedåt. Han överraskade sig själv när han började gråta.
"Jag saknar dig fader," Gareth klagade, och hans röst ekade i tomheten.
Han grät och grät, tårarna strömmade nerför hans ansikte, tills slutligen hans knän gav vika och han sjönk ned av utmattning vid sidan av marmorn, sittande på golvet, lutad mot graven. Vinden tjöt som om den svarade, och Gareth lade ner facklan, som lyste svagare och svagare, en liten flamma nedgående i mörkret. Gareth visste att snart skulle allt bli svart och att snart skulle han vara tillsammans med alla dem han älskade mest.
KAPITEL 5
