en ny svikt i sina steg, när han hoppade på fötterna och vände och sprang till ingången till klyftan och såg på sitt verk: det enorma stenblocket som han hade krossat hade nu stoppat Andronicus män och de kunde inte längre komma igenom . De hade lyckats med det omöjliga och hade parerat en mycket större armés framryckning. Åtminstone för stunden.
Innan han kunde fira, hörde Erec plötsligt ett skrik komma uppifrån och såg upp: där, ovanpå klippan, skrek en av hans män, föll sedan baklänges, ände över ände, och landade på marken, död.
Erec tittade ner och såg ett spjut spetsat i mannens kropp, sedan tittade tillbaka upp för att se en mängd aktiviteter, rop och skrik utbröt överallt. Framför hans ögon, dök ett dussintals av Andronicus män upp i toppen, kämpande sida-vid-sida med Hertigens män, utdelande slag för slag, och Erec insåg vad som hade hänt: Imperiets befälhavare hade sprängt hans styrkor, skickat några genom klyftan, och sänt andra rakt upp på bergets framsida.
"TILL TOPPEN!" befallde Erec. "KLÄTTRA!"
Hertigens män följde efter honom när han sprang rakt uppför berget framsida, med svärdet i handen, klättrande uppför den branta stigningen av sten och damm. Vid varje steg han tog halkade han och tog emot sig med sin handflata, skrapade dessa mot stenar, greppade tag, gjorde sitt bästa för att inte falla bakåt. Han sprang, men framsidan var så brant att det var mer klättring än spring; varje steg var en hård kamp, pansaret skramlade runt honom när hans män flämtande och flåsade tog sig uppför, likt bergsgetter, rakt uppför klippan.
"SKYTTAR" skrek Erec.
Nedtill fanns flera dussin av Hertigens bågskyttar, klättrande uppför berget, stoppade och siktade rakt upp mot klippan. De utlöste en salva av pilar och flera Imperiets soldater skrek och kastades bakåt, rasade ned längs sidan av klippan. En kropp slungades ner invid Erec; han värjde sig men kunde knappt avvärja det. En av Hertigens män var dock inte lika lyckligt lottad, ett lik träffade honom och skickade honom på en baklänges flygtur till marken, skrikande, död under sin tyngd vid fallet.
Hertigens bågskyttar grävde sig in och stationerade sig uppe och nere på berget, skjutande varje gång en soldat från Imperiet stack upp huvudet över klippkanten, för att hålla dem i schack.
Men striderna där uppe, var närstrider, sida vid sida, och inte alla pilar träffade sina mål; en pil missade, oavsiktligt styrd till baksidan av en av Hertigens egna män. Soldaten skrek och böjde ryggen, och en Imperiesoldat utnyttjade situationen och knivhögg honom, sparkande honom baklänges, skrikande nedför klippan. Men vid samma tillfälle där Imperiesoldaten var exponerad, riktade en annan bågskytt en pil som landade i hans mage, detta tog ut honom, hans lik föll med ansikte före över klippkanten.
Erec fördubblade sina ansträngningar, liksom de runt honom, sprang för allt han var värd rakt uppför klippan. När han närmade sig toppen, bara någon meter bort, halkade han och började falla; han misslyckades, sträckte ut sin hand och tog tag i en tjock rot som dök upp på stenen. Han höll i sig för sitt liv, dinglande ut från klippan, drog sig sedan upp, kom på fötter, och fortsatte till toppen.
Erec nådde toppen före de andra och rusade fram med ett stridsrop, med svärdet i högsta hugg, ivrig att hjälpa till att försvara sina män, som höll sina positioner i toppen men drivits tillbaka. Det fanns bara något dussintal av hans män här uppe, och var och en var indragen i närstrid med Imperiesoldater, överträffat i antal två mot en. Med varje sekund som gick, kom fler och fler Imperiesoldater upp till toppen.
Erec kämpade som en galning, laddade och knivdödade två soldater på en gång, frigörande sina män. Det fanns ingen snabbare i strid än han, inte i hela Ringen, och med två svärd i handen, vilt huggande i alla riktningar, drev Erec på sin unika kompetens som mästare i Silvergardet för att slå tillbaka Imperiet. Han var en enmans-orkan av förstörelse, när han snurrade och duckade och högg, med riktningen allt djupare rätt in i samlingen av Imperiesoldater. Han duckade och skallade huvuden och parerade, och allt gick så fort att han valt att inte använda sin sköld.
Eric stred genom dem som en vind, lade ned ett dussin soldater innan de knappt hade en chans att försvara sig. Och Hertigens män, alla runt omkring honom, raljerade.
Bakom honom, nådde resten av Hertigens män också toppen, Brandt och Hertigen i spetsen, kämpade vid Erecs sida. Snart vände lyckan, och de befann sig trycka tillbaka Imperiets män, och liken hopade sig runt dem.
Erec drog ur led, tillbaka till den sista Imperiesoldaten som var kvar på toppen, och han drev honom tillbaka, lutade sig sedan bakåt och sparkade honom och skickade ut honom till Imperiets sida, skrikande när han ramlade baklänges.
Eric och alla hans män stod där, för att hämta andan; Erec gick framåt, över den breda avsatsen, till den yttersta kanten av Imperiet, vid sidan av klippan. Han ville se vad som låg nedanför. Imperiet hade slutat skicka upp män dit, klokt, men Erec hade en dålig känsla av att de fortfarande kunde ha några i reserv. Hans män kom upp bredvid honom och tittade också ner.
I Erecs vildaste fantasi hade ingenting förberett honom för vad han såg nedan. Hans hjärta nästan stannade. Trots de hundratals män som de hade lyckats döda, trots att de framgångsrikt hade spärrade av klyftan och intagit Höglandet, fanns det fortfarande tiotusentals Imperiesoldater kvar där nere.
Erec kunde knappt tro det. Det hade tagit allt de hade, att komma så här långt, och alla de skador de hade ställt till med, hade inte ens satt ett spår i den oändliga mängden av pansar i Imperiet. Imperiet skulle bara skicka fler och fler män upp dit. Erec och hans män kunde döda ett dussintal, kanske till och med ett hundratal. Men till slut, skulle dessa tusentals män komma igenom.
Erec stod där, kände hopplöshet. För första gången i sitt liv, visste han, att han var på väg att dö, här, på denna avsats, på denna dag. Det fanns ingen väg ut ur det. Han ångrade sig inte. Han hade satt upp ett heroisk försvar, och om han skulle dö, fanns det inget bättre sätt, eller plats. Han grep sitt svärd och stålsatte sig, och hans enda tvekan var att Alistair skulle vara i säkerhet.
Han tänkte, att kanske, i hans nästa liv skulle han ha mer tid för henne.
"Ja, vi hade ett bra anfall," hördes en röst.
Erec vände sig om för att se Brandt som stod där bredvid honom, med handen på fästet av sitt svärd, hade också resignerat. Dessa två hade kämpat otaliga strider tillsammans, hade varit underlägsna många gånger—och ändå hade Erec aldrig behövt sett det uttryck i sin väns ansikte som han nu såg Det måste ha avspeglat hans eget: det signalerade att döden var här.
"Åtminstone ska vi dö med svärden i våra händer", sade Hertigen.
Han tolkade Erecs tankar exakt.
Nedanför, fanns Imperiets män, och som om de kände på sig, tittade de upp. Tusentals av dem började springa, för att marschera unisont, på väg mot klippan, med dragna vapen. Hundratals av Imperiets bågskyttar började knäböja och Erec visste att det skulle bara dröja kort ögonblick innan blodsutgjutelsen skulle börja. Han stålsatte sig och andades djupt.
Plötsligt hördes ett vrålande ljud någonstans uppe i luften, ut över horisonten. Erec tittade upp och granskade molnen, undrande om han hörde saker som inte fanns. En gång hade han hört vrål från en drake, och han trodde kanske det lät som det. Det hade varit ett ljud han aldrig hade glömt, som han hade hört under sin utbildning, under De Hundra. Det var ett vrål han aldrig hade trott sig, få höra igen. Det kunde inte vara möjligt. En drake? Här i Ringen?
Erec sträckte på halsen
