från fortet, bort på den ensliga landsvägen mot skogen. Hon såg att de försökte få honom att hålla ett spjut som var alldeles för stort för honom. Aidan hade blivit deras hackkyckling. Brandon och Braxton var översittartyper. De var starka och inte utan mod, men det var mer skryt än verklig skicklighet med dem, och de tycktes jämt och ständigt hamna i svårigheter som de inte själva kunde ta sig ur. Det gjorde henne galen.
Kyra förstod precis vad som höll på att hända. Brandon och Braxton skulle släpa med sig Aidan på en av sina jaktturer. Hon lade märke till vinläglarna i deras händer och insåg att de druckit, och hon kokade inombords. Det räckte inte med att de skulle ha ihjäl något stackars djur. De skulle dessutom tvinga med sig lillebror på äventyret, trots hans protester.
Kyras instinkter tog över och hon satte sig i rörelse och sprang nedför kullen, rätt mot dem och med Leo springande intill sig.
”Du är tillräckligt gammal nu”, sa Brandon till Aidan.
”Det är hög tid att det blir karl av dig”, sa Braxton.
Kyra kastade sig utför den välbekanta backen, och det dröjde inte länge förrän hon hunnit ikapp dem. Hon sprang ut på vägen och stannade till, mitt i deras väg. Hon stod där med Leo och drog efter andan, och bröderna stannade till och såg häpet på henne.
Aidan, märkte hon, såg lättad ut.
”Har du gått vilse?”, hånade Braxton.
”Du står i vägen”, sa Brandon. ”Gå tillbaks till dina pilar och pinnar du.”
Båda skrattade hånfullt, men hon såg bistert och oförskräckt på dem, och Leo morrade vid hennes sida.
”Ta bort det där odjuret”, sa Braxton. Han försökte låta modig, men rädslan var tydlig i rösten och hans grepp om spjutet i handen hårdnade.
”Och vart tror ni att ni ska med Aidan?”, frågade hon, med dödligt allvar i rösten och med en blick som inte vek undan.
De blev tysta, men med allt beslutsammare miner.
”Vi tar honom vart vi vill”, sa Brandon.
”Han ska på jakt och lära sig att bli en riktig man”, sa Braxton, med betoning på det sista ordet för att reta henne.
Men hon gav sig inte.
”Han är för liten”, sa hon bestämt.
Brandon blängde på henne.
”Enligt vem då?”, frågade han.
”Enligt mig.”
”Och du är hans morsa eller?”, frågade Braxton.
Kyra rodnade, kokande av ilska och önskade mer än någonsin att deras mor verkligen varit där.
”Lika mycket som du är hans pappa”, svarade hon.
Tystnaden låg tät och de stod kvar, och Kyra såg på Aidan, som tittade tillbaks med skrämda ögon.
”Aidan”, frågade hon, ”är det här något du verkligen vill?”
Aidan tittade skamset i marken. Han stod tyst och undvek hennes blickar, och Kyra visste att han var rädd för att säga något som kunde reta storebröderna.
”Nå, där ser du”, sa Brandon. ”Han har inget emot det.”
Kyra stod och kokade av frustration. Hon önskade att Aidan skulle tala för sig, men hon kunde inte tvinga honom.
”Det är oklokt av er att ta honom på jakt”, sa hon. ”Det blåser upp till storm, och snart är det mörkt. Skogen är full av faror. Om ni vill lära honom jaga får ni väl ta med honom när han blivit äldre, en annan dag.”
De blängde på henne, tydligt irriterade.
”Och vad vet du om att jaga?”, frågade Braxton. ”Vad har du jagat egentligen, annat än alla dina träd?”
”Har något av dem bitit ifrån på sistone?”, tillade Brandon.
Båda skrattade och Kyra glödde om kinderna, osäker på vad hon skulle ta sig till. Om Aidan inte sa något så var det inte mycket hon kunde göra.
”Du oroar dig för mycket, syster”, sa Brandon till sist. ”Inget kommer att hända Aidan när vi är med. Vi vill härda honom lite – inte ta död på honom. Tror du verkligen att du är ensam om att bry sig om honom?”
”Dessutom har far ögonen på oss”, sa Braxton. ”Vill du göra honom besviken?”
Kyra såg genast upp ovanför deras axlar, och högt upp i tornet såg hon deras far stå i en välvd fönsteröppning och se på dem. Hon kände sig otroligt besviken, att han inte satte stop för alltsammans!
De försökte tränga sig förbi, men Kyra stod envist kvar i vägen. De såg ut som att de skulle till att knuffa henne åt sidan, men Leo steg emellan och morrade, vilket fick dem på andra tankar.
”Aidan”, sa hon till honom. ”Det är inte försent. Du behöver inte göra det här. Vill du följa med mig tillbaks till fortet istället?”
Hon såg forskande på honom och märkte att han fick tårar i ögonen, men hon såg också hur han plågades. Det blev tyst en lång stund och det enda som hördes var vindens ylande över snöfallet.
Till sist vred han på sig.
”Jag vill jaga”, muttrade han halvhjärtat.
Och plötsligt trängdes bröderna sig förbi med en knuff i hennes axel och med Aidan på släp. De skyndade bort längs vägen, och Kyra vände sig om och såg efter dem med en olustig känsla i magen.
Hon vände sig mot fortet igen och blickade upp mot tornet, men fadern var redan försvunnen.
Kyra såg de tre bröderna försvinna ur sikte, bort i den tilltagande stormen, på väg mot Törneskogen. Hon fick en klump i magen. Hon funderade på att gripa tag i Aidan och ta med honom hem – men hon ville inte skämma ut honom.
Hon visste att hon borde strunta i det – men det kunde hon inte. Det var någonting i henne som inte gick med på det. Hon anade fara, särskilt som det nu var Vintermånsafton. Hon litade inte på sina bröder. Hon visste att de aldrig skulle skada Aidan, men de var oförsiktiga och alldeles för hårdhänta. Och det värsta var att de var överdrivet säkra på sina egna förmågor. Det var en dålig kombination.
Kyra stod inte ut längre. Om hennes far inte tänkte göra något åt det så skulle hon. Hon var gammal nog nu – hon behövde inte lyssna på någon annan än sig själv.
Hon gav sig småspringande av med Leo, på väg längs den ensliga stigen mot Törnskogen.
KAPITEL TVÅ
Kyra klev in i den dystra Törnskogen. Skogen låg väster om fortet och växte så tät att man knappt kunde se mellan
