Hennes fars män skadades ofta när de var här på jakt, och mer än en gång hade troll som brutit sig in genom Flammorna gömt sig här och tagit platsen till bas för angrepp mot byborna.
Kyra kände kylan så snart hon kom dit. Det var mörkare här, och kallare, och fuktigare i luften. Doften av törneträden låg tung, som multnande jord, och de väldiga stammarna skymde det lilla som återstod av dagsljuset. Kyra var på sin vakt, och rasande på sina bröder. Det var farligt att vara här om man inte kom i sällskap med en hel trupp krigare – och särskilt i skymningen. Hon ryckte till vid varje ljud. Långt på avstånd hörde hon skriet av ett djur, och hon hajade till och vände sig om och såg efter det. Men skogen var för tät och hon såg ingenting.
Men Leo morrade intill henne, och plötsligt hade han tagit upp jakten på djuret och gett sig av.
”Leo!”, ropade hon.
Men han var redan försvunnen.
Hon suckade irriterat. Så där var det jämt när något djur kom i närheten. Han skulle komma tillbaks, det visste hon – förr eller senare.
Kyra gick vidare nu på egen hand. Skogen blev allt mörkare och hon kämpade för att följa brödernas spår – när hon hörde ett skratt. Hon vaknade till, vände om i riktningen mot ljudet och sicksackade sig fram förbi de tjocka stammarna tills hon fått syn på bröderna där framme.
Kyra höll sig i bakgrunden, på ordentligt avstånd och utan att vilja bli sedd. Hon visste att Aidan skulle bli generad och bara skicka bort henne. Hon beslöt sig för att bara se på från skuggorna och se till att de inte råkade ut för något trubbel. Det var bäst för Aidan att inte bli utskämd, utan få känna sig som en karl.
En kvist bröts under fötterna på henne, och Kyra duckade, rädd för att bli avslöjad av ljudet – men hennes fulla bröder var i sin egen värld där de gick fram med snabba steg, knappt trettio meter framför henne. Ljudet dränktes av deras skratt. Hon såg på kroppsspråket att Aidan var alldeles spänd, nästan som om han skulle till att gråta. Han höll hårt i sitt spjut, som för att övertyga sig själv att han var en man. Men spjutet var alldeles för stort och han höll det i ett klumpigt grepp och kämpade under tyngden.
”Kom hit upp!”, ropade Braxton och vände sig mot Aidan som kom några meter på efterkälken.
”Vad är du så rädd för?”, sa Brendan till honom.
”Jag är inte rädd–”, envisades Aidan.
”Tyst!”, sa Brandon plötsligt, och stannade till med en hand mot Aidans bröst, för första gången med allvarlig min. Braxton stannade också, och de stod tillsammans på helspänn.
Kyra tog skydd bakom ett träd och kikade på sina bröder. De stod i kanten av en glänta och tittade rakt fram, som om de fått syn på något.
Hon kröp långsamt närmare och försökte få en bättre överblick, och när hon genat mellan två grova stammar stannade hon till, häpen efter att ha fått en glimt av vad de sett. Där, ensam i gläntan, rotade den runt efter ekollon. Ett vildsvin. Men inget vanligt vildsvin, utan ett fullkomligt monstruöst, svarthornat vildsvin – det största hon sett – med långa, böjda vita betar och tre långa, vassa svarta horn, ett från trynet och två från skallen. Det var nästan stort som en björn och ett sällsynt djur, känt för sin vildsinthet och för att vara snabbt som blixten. Det var ett djur man fruktade, och ett som ingen jägare hade lust att möta.
Det betydde trubbel.
Håren reste sig på Kyras armar. Hon önskade att Leo varit där, men samtidigt var hon tacksam över att han inte var det. Han skulle ha gett sig i kast med odjuret, och det var en strid hon inte visste om han kunde vinna. Hon tog ett steg fram, tog långsamt bågen från axeln samtidigt som hon instinktivt sträckte sig efter en pil. Hon försökte räkna ut hur långt vildsvinet var från pojkarna, och avståndet till henne själv – och hon insåg att resultatet av den uträkningen inte bådade gott. Det stod alltför många träd i vägen för en enkel träff – och när det gällde ett djur i den här storleken så fanns inga utrymmen för misstag. Hon visste inte om det ens var möjligt att fälla det med en pil.
Kyra såg rädslan blixtra till i sina bröders ansikten, och sedan hur Brandon och Braxton snabbt dolde den bakom masker av övermod som hon var säker på hade med drickat att göra. Båda höjde sina spjut och klev framåt. Braxton märkte att Aidan stod som fastfrusen och vände sig och grep tag i pojkens axlar och tvingade honom att gå fram han också.
”Här är din chans att bli en man”, sa Braxton. ”Om du tar död på det där vildsvinet så kommer man sjunga ditt namn i åratal.”
”Ta med huvudet hem så blir du berömd i resten av livet”, sa Brandon.
”Jag… jag är rädd”, sa Aidan.
Brandon och Braxton fnyste till och hånskrattade sedan.
”Rädd?”, sa Brandon. ”Och vad tror du att far skulle säga om det?”
Vildsvinet vaknade till och lyfte huvudet och glodde mot dem med lysande, gula ögon och drog ihop trynet i ett ilsket morrande. Det öppnade käftarna och visade upp sina huggtänder och dreglade, samtidigt som det utstötte ett vilt knorrande ända från djupet av buken. Kyra kände hur skräcken grep tag i henne, även på avstånd – och hon kunde bara gissa sig till vad Aidans måste känna.
Kyra kastade försiktigheten åt sidan och rusade fram, fast besluten att hinna fram innan det var för sent. När hon var bara några meter bakom bröderna ropade hon:
”Låt den vara!”
Skärpan i hennes röst skar genom tystnaden och hennes bröder snodde runt, uppenbart överraskade.
”Ni har haft ert lilla roliga”, fortsatte hon. ”Det räcker nu.”
Aidan såg lättad ut, men Brandon och Braxton blängde mot henne.
”Och vad har du med det att göra?”, väste Brandon som svar på tal. ”Sluta lägga dig i vad som är mansgöra.”
Vildsvinets närmade sig med allt dovare morrande, och Kyra var både rädd och arg när hon klev fram.
”Om ni är dumma nog att reta den där besten, så varsågoda”, sa hon. ”Men Aidan skickar ni hit till mig.”
Brandon såg ogillande på henne.
”Aidan klarar sig fint här”, svarade han. ”Han ska just till att lära sig slåss. Eller hur Aidan?”
Aidan stod tyst, bedövad av skräck.
Kyra skulle just ta ännu ett steg och ta tag i Aidans arm när det rasslade till i gläntan. Hon såg vildsvinet närma sig långsamt och hotfullt, en klöv i taget.
”Det anfaller inte om det inte provoceras”, manade hon sina bröder. ”Låt det vara.”
Men bröderna struntade i henne och vände om och höjde sina spjut. De gick framåt i gläntan, som för att visa hur modiga de var.
”Jag siktar mot huvudet”, sa Brandon.
”Och jag mot halsen”, sa Braxton.
