heller de var små. De flesta hade stänk av grått i skäggen. De var män i trettio- och fyrtioårsåldern som sett alltför många slag och som tjänat under den gamle kungen och fått utstå vanäran av hans kapitulation. Det var män som aldrig själva skulle ha gett upp. De hade sett det mesta och det skulle mycket till för att göra intryck på dem – men de var uppenbart imponerade av vildsvinet.
”Tog ni själva död på den där?”, frågade en av dem Brandon och kom närmare och såg på bytet.
Folksamlingen tätnade och Brandon och Braxton stannade till och sög åt sig av karlarnas pris och beundran, samtidigt som de försökte dölja hur mycket de kippade efter andan.
”Det gjorde vi!”, ropade Braxton stolt.
”En svarthornad”, utbrast en annan krigare som kommit fram för att stryka med handen över djurets rygg. ”En sådan har jag inte sett sedan jag var pojke. Jag hjälpte själv till att ta död på en – men det var med ett helt jaktlag av män, och två av dem miste fingrar.”
”Vi miste inget”, ropade Braxton djärvt. ”Bara en spjutspets.”
Kyra glödde av harm när männen skrattade och beundrade bytet, samtidigt som ännu en krigare, ledaren Anvin, klev fram för att se närmare. Männen steg åt sidan av respekt och gav honom ordentligt med utrymme.
Anvin var hennes fars närmaste befälhavare och den Kyra gillade bäst av allihop. Han lydde endast under hennes far och var den som ledde alla dugliga krigare. Han var som en andra far för henne och hon hade känt honom så länge hon kunde minnas. Hon visste att han tyckte om henne och att han höll uppsikt över henne, och – vad som var ännu viktigare – han tog sig alltid tid med henne och lärde henne tekniker vid sparring med olika vapen som ingen annan gjorde. Vid mer än ett tillfälle hade han till och med låtit henne träna med männen, och det var ögonblick hon älskat. Han var hårdast av alla, men hade också det varmaste hjärtat – för dem han höll av. Men dem han inte gillade, dem var det synd om.
Anvin hade inte mycket till övers för lögner, och han var en man som alltid gick till botten med saker, oavsett hur snåriga de var. Han hade ett tränat öga, och när han nu klev fram och granskade vildsvinet på nära håll såg Kyra hur han stannade till och såg på de två såren från pilarna. Han hade ett sinne för detaljer, och om någon skulle inse hur det låg till så var det han.
Anvin såg närmare på såren och granskade de små pilspetsarna som ännu satt kvar och resterna av trä, där bröderna brutit av skaften på hennes pilar. De hade brutit av dem intill spetsen, så att ingen skulle kunna se vad det egentligen var som fällt djuret. Men Anvin var inte vem som helst.
Kyra såg Anvin granska såren, såg hur hans ögon smalnade av, och insåg att han snabbt förstått hur allt låg till. Han böjde sig ned, tog av sig handsken och tryckte fingrarna i vildsvinsögat, och drog fram den ena pilspetsen. Han höll upp den blodiga spetsen och vände sig sedan med skeptisk min mot bröderna.
”En spjutspets, sa ni?”, frågade han ogillande.
En obekväm tystnad föll över gruppen och Brandon och Braxton såg nervösa ut för första gången och vred på sig.
Anvin vände sig mot Kyra.
”Eller kanske en pilspets?”, fortsatte han, och Kyra såg kuggarna gå runt i huvudet på honom när han drog sina egna slutsatser.
Anvin klev fram till Kyra och drog fram en pil ur hennes koger och höll upp den bredvid pilspetsen i handen. De hörde ihop, det kunde alla se. Han såg stolt och menande på Kyra, och plötsligt kände hon allas ögon på sig.
”Det var ditt skott, eller hur?”, sa han, mer som ett påstående än en fråga.
Hon nickade.
”Det var det”, svarade hon kort, och älskade honom för att han gav henne erkännandet som gav henne upprättelse.
”Och det var skottet som fällde”, avgjorde han. Det var en iakttagelse och inte en fråga, och sades med hård och beslutsam röst när han såg granskande på vildsvinet.
”Några andra sår än de här två ser jag inte”, fortsatte han och drog med handen genom pälsen – tills han stannade vid örat. Han såg granskande på det, och vände sig sedan med förakt mot Brandon och Braxton. ”Om ni nu inte vill kalla spjutspetssnudden här för ett sår, det vill säga.”
Han höll upp vildsvinets öra, och Brandon och Braxton rodnade när krigarna skrattade.
Ytterligare en av faderns män steg fram. Vidar. Han var en nära vän till Anvin, en kort och senig man i trettioårsåldern med ett tärt ansikte med ett ärr över näsan. Att döma av den tunna kroppen kunde man inte tro det, men Kyra visste bättre: Vidar var hård som sten och berömd för sin skicklighet i närstrid. Han var en av de hårdaste män hon träffat och känd för sin förmåga att vinna i brottning mot två män dubbelt så stora som honom själv. Alltför många män hade misstagit sig på hans ringa storlek och retat honom – bara för att lära sig läxan den hårda vägen. Även han hade tagit Kyra under sina vingar och var alltid beskyddande.
”Det ser ut som att de missade”, sammanfattade Vidar, ”och som att flickan räddade dem. Vem lärde er att kasta egentligen?”
Brandon och Braxton såg allt nervösare ut. Det var uppenbart att de tagits på bar gärning med lögn, och ingen av dem sa ett ord.
”Det är en allvarlig sak att ljuga om vad man dräpt”, sa Anvin hotfullt och vände sig mot bröderna. Ut med det nu. Er far skulle vilja att ni sa sanningen.”
Brandon och Braxton blev stående och skruvade på sig, uppenbarligen obekväma. De såg på varandra som om de tvekade om vad de skulle säga. Det var första gången Kyra kunde påminna sig att hon sett dem med tunghäfta.
Just som de skulle till att säga något skar plötsligt en främmande röst genom trängseln.
”Det spelar ingen roll vem som hade ihjäl svinet”, hördes rösten. ”Nu är det vårt.”
Kyra vände sig om med de andra, häpen över den grova och obekanta rösten – och fick en klump i magen när hon såg en grupp av Lordens män, lätt igenkännliga i sina scharlakansröda rustningar, som klev fram genom folkmassan, där byborna gick ur vägen för dem. De närmade sig vildsvinet och kastade giriga ögon mot det, och Kyra insåg hur mycket de ville ha trofén – inte för att de behövde den, utan för att förödmjuka hennes folk genom att ta detta lilla skäl till stolthet ifrån dem. Leo morrade vid hennes sida och hon lade en lugnande hand på hans nacke för att hålla honom tillbaka.
”I er herre ståthållarens namn”, sa en av Lordens män – en fetlagd soldat med låg panna, tjocka ögonbryn, stor buk och en nuna som liksom fastnat i en min av dumhet – ”tillvaratar vi detta vildsvin. Ståthållaren tackar er för er gåva på denna helgdag.”
Han gjorde ett tecken åt sina män, och de gick fram mot vildsvinet som för att ta det.
När de gjorde det klev Anvin, med Vidar vid sidan, plötsligt fram och ställde sig i vägen för dem.
En häpen tystnad sänkte sig över folksamlingen – ingen satte sig upp mot Lordens män, det var en oskriven lag. Ingen ville väcka Pandesiens vrede.
”Ingen
