allt tätare.
Kyra kände hjärtat bulta i bröstet. Utan att hon tänkte på det kramade hon hårdare om bågen, väl medveten om att situationen kunde förvärras. Lika mycket som hon ville slåss och få sin frihet så visste hon att folket här inte hade råd att väcka ståthållarens ilska. Även om de på något mirakulöst sätt skulle lyckas besegra de pandesier som var här så hade de hela Pandesiens armé bakom sig. De kunde kalla på mängder av män, talrika som alla droppar i havet.
Men samtidigt var Kyra så stolt över Anvin för att han stod upp mot dem. Förr eller senare var någon tvungen att göra det.
Soldaten blängde bistert på Anvin.
”Vågar du trotsa din herre ståthållaren?”, frågade han.
Anvin rörde sig inte.
”Det där vildsvinet är vårt – ingen har gett det till er”, sa Anvin.
”Det var ert”, rättade soldaten. ”Men nu hör det till oss.” Han vände sig mot sina män. ”Ta med det där vildsvinet”, befallde han.
Lordens män närmade sig, men när de gjorde det klev mängder av hennes fars män fram till stöd för Anvin och Vidar, i vägen för Lordens män och med händerna på vapnen.
Stämningen var så tät att Kyra kramade om bågen tills knogarna vitnade. Och det kändes hemskt alltsammans, som om det på något vis var hon som var ansvarig för alltihop eftersom det var hon som dräpt vildsvinet. Hon anade att något hemskt höll på att hända och förbannade sina bröder för att de fört det illavarslande djuret tillbaks till byn, och särskilt till Vintermånen. Det hände alltid underliga saker den helgen. Det var märkliga tider, när de döda sades gå mellan världarna. Varför hade hennes bröder nödvändigtvis behövt provocera andemakterna så där?
Männen stod ansikte mot ansikte på randen till ett blodbad, redo att dra sina svärd, när plötsligt en befallande stämma hördes i luften, dånande genom tystnaden.
”Det är flickans byte!”, sa rösten.
Det var en hög röst, full av självförtroende. Det var en röst som krävde uppmärksamhet, och en röst som Kyra beundrade och respekterade mer än alla andra – hennes fars röst, kommendör Duncans.
Allas ögon vände mot hennes far när han kom gående, och folkmassan vek respektfullt undan för att ge honom plats. Där stod han, som rena berget till karl – längre än de andra och med bredare axlar, yvigt brunt skägg och halvlångt, gråsprängt, brunt hår. Han hade pälsverk över axlarna, två långsvärd i bältet och ett spjut över ryggen. Hans rustning, Volis svarta, hade en drake – symbolen för deras ätt – inristad i bröstplåten. Hans vapen var nötta och slitna efter mängder av strider och han utstrålade erfarenhet. Han var en man att frukta, en man att beundra, och en man som alla visste var rättvis. Han var en man som var älskad, men ännu mer respekterad.
”Det är Kyras byte”, upprepade han, med en ogillande blick mot bröderna, och vände sig sedan och såg på Kyra, utan att bevärdiga Lordens män med en blick. ”Det är upp till henne at besluta om vad som ska ske med det.”
Kyra chockades över sin fars ord. Hon hade inte väntat sig det här. Hon hade aldrig väntat sig att han skulle lägga ett sådant ansvar i hennes händer och få henne att fatta ett så viktigt beslut. Båda visste de att det var ett beslut som inte bara gällde vildsvinet, utan ett som gällde hela folkets framtid.
Soldater på helspänn stod redo på båda sidor, alla med händerna på svärden. Hon såg hur alla ansikten vändes mot henne och väntade på hennes svar, och hon visste att hennes nästa val och hennes nästa ord skulle bli hennes viktigaste någonsin.
KAPITEL FYRA
Merk vandrade långsamt fram på stigen, sicksackade sin väg genom Vitskogen och tänkte på sitt liv. Hans fyrtio år hade varit hårda år. Aldrig förr hade han tagit sig tiden att vandra genom en skog och beundra skönheten omkring sig. Han tittade ned på vita löv som frasade under hans fötter till taktfasta ljud av hans trästav mot den mjuka marken, och han såg upp och tog in skönheten av Aesopträden, med deras blanka vita löv och glödröda grenar som blänkte i morgonsolen. Löv föll till marken omkring honom som snö, och för första gången i livet kände han verklig frid.
Medellång och medelbygd, med svart hår och ständigt orakat ansikte, breda käkar, långa, höga kindknotor och stora svarta ögon med mörka ringar inunder – Merk såg ständigt utvakad ut, som om han inte sovit på dagar. Och det var så han alltid känt sig. Men nu. Nu äntligen kände han sig utvilad. Här i Ur, i den nordöstligaste delen av Escalon, kom ingen snö. Den milda brisen från havet som bara låg en dagsritt bort gav varmare väder och tillät blad av alla färger att frodas. Så Merk kunde resa utan annat än en kappa, eftersom det inte behövdes något skydd mot de isande vindar som i det övriga av Escalon. Han höll fortfarande på att vänja sig vid tanken på att bära en kåpa istället för rustning, en stav istället för svärd, och på att sätta staven i löven på marken istället för en dolk i sina fiender. Det var en ny känsla. Han försökte känna efter hur det var att vara den nya människa som han längtade efter att bli. Det kändes fridfullt – men underligt. Som om han låtsades vara någon han inte var.
Merk var nämligen ingen resande, ingen munk – och inte heller någon fridens man. I blodet var han ännu en krigare. Och inte vilken krigare som helst, utan en man som kämpade efter egna regler, och som aldrig förlorat en strid. Han var en man som inte tvekat att ta kampen från torneringarnas rännarbanor till de bakgator och krogar som han älskade. Han var vad somliga kallade en legosoldat. En lönnmördare. Ett hyrsvärd. Och det fanns andra namn för honom, och vissa var till och med ännu mindre smickrande. Men Merk brydde sig lite om sådana stämplar, eller om vad människor tänkte. Det enda som spelade roll var att han var en av de bästa.
För att passa sina roller hade Merk haft många namn, och ändrat dem när andan fallit på. Han gillade inte det namn han fått av sin far – faktum var att han inte gillade sin far heller – och han hade ingen tanke på att gå genom livet med ett namn som någon annan klistrat på honom. Merk var det vanligaste av alla de namn som kom och gick, och för tillfället trivdes han med det. Han brydde sig inte om vad han blev kallad, utan bara om två ting i livet: att hans dolkspets fann den rätta platsen, och att hans uppdragsgivare betalade i nyslaget guld – och mängder av det.
Redan som ung hade Merk upptäckt sin särskilda gåva, där han var bättre än alla andra. Hans bröder, far och alla hans berömda förfäder var stolta, ädla riddare som svängde sina banér och sitt lockiga hår och vann tävlingar medan damer slängde blommor vid deras fötter. De kunde inte gärna ha varit stoltare över sig själva än vad de var.
Merk, å andra sidan, avskydde pompan och rampljuset. I hans ögon var alla de där riddarna klumpiga och ineffektiva i sitt dödande. Han hade ingen respekt för dem. Och han hade heller inget behov av all den erkänsla, alla utmärkelser, banér och vapensköldar som riddarna längtade efter. Allt det där var för folk som saknade det enda som egentligen betydde något: förmågan att ta en mans liv, snabbt, tyst och effektivt. Det var det enda, i hans ögon, som var värt att tala om.
När han var ung och hans kamrater för små för att försvara sig själva när de blev hackade på, då hade de kommit till honom. Redan då var han känd för sin oförlikneliga skicklighet med svärdet, och han hade tagit betalt för att försvara dem. Plågoandarna hade aldrig plågat igen, eftersom
