det var något Kyle avskydde mer än människor så var det politiker. Han stod inte ut med deras ständiga poserande, deras hycklande och deras självrättfärdighet. Han stod inte ut med deras arrogans. Den var utan grund. De flesta av dem hade inte ens levt hundra år. Han hade levt över fem tusen. Han mådde rent fysiskt illa varje gång de började tala om sina ”tidigare erfarenheter”.
Det var ödet att Kyle var tvungen att frotteras med dessa politiker, gå förbi dem var kväll när han reste sig ur sömnen och steg ut där uppe ovan jord genom passagen i stadshuset. Svarta flodens förbund hade byggt sin boning långt under New Yorks stadshus och hade alltid haft ett samarbete med dess politiker. Faktum var att de flesta av de så kallade politikerna som svärmade runt i rummen däruppe i själva verket i hemlighet var medlemmar av hans förbund, och genomförde dess planer i staden och staten. Det var ett nödvändigt ont, denna beblandelse, dessa affärer med människorna.
Men tillräckligt många av alla dessa politiker var riktigt människor för att de skulle få det att krypa i skinnet på Kyle. Han avskydde att släppa in dem i byggnaden. Och särskilt bekymrade det honom när de kom för nära. När han gick förbi stötte han till med en axel i en av dem, en hård stöt. ”Hallå där!”, ropade mannen, men Kyle bara fortsatte gå, gnisslande tänder, på väg ut mot de breda dubbeldörrarna i slutet av korridoren.
Kyle skulle ta död på varenda en om han kunde. Men det fick han inte. Hans förbund svarade fortfarande inför Högsta rådet, och av någon anledning var de ännu återhållsamma, i väntan på det rätta tillfälet att utrota människorna för gott. Kyle hade redan väntat i tusentals år, och han var inte säker på hur länge till han kunde vänta. Det fanns några få gyllene tillfällen i historien när de kommit nära, när de fått grönt ljus. Runt år 1350, i Europa, då de äntligen nått enighet och spritt digerdöden tillsammans. Det var en härlig tid. Kyle log vid tanken.
Det hade varit några andra goda tider också – som medeltidens mörkaste århundraden, då de hade haft rätt att föra krig över hela Europa och döda och våldta miljoner. Kyle log brett. De hade varit några av de bästa århundradena i hans liv.
Men de senaste hundratals åren hade Högsta rådet försvagats, blivit patetiskt. Som om de var rädda för människor. Andra världskriget hade varit bra, men alltför begränsat, och alltför kort. Han längtade efter mer. Det hade inte varit några fler farsoter efter det, inga ordentliga krig. Det var nästan som om vampyrerna hade paralyserats, skräckslagna inför människornas ökande antal och makt.
Men nu, äntligen, började de se klarare på saken. När Kyle flanerade ut genom ytterdörrarna, nedför stadshusets trappa, så var det med entusiasm i stegen. Han tog längre kliv och såg fram emot sin tur till hamnen vid South Street. En stor skeppslast låg där och väntade. Tiotusentals lårar med välbevarade genetiskt modifierade stammar av böldpesten. De hade förvarats i Europa i århundraden, perfekt bevarade sedan det förra utbrottet. Och nu hade de modifierats för att bli helt motståndskraftiga mot antibiotika. Och alla var de Kyles. Att göra med precis vad han ville. Ett nytt krig på den amerikanska kontinenten. I hans territorium.
Han skulle bli ihågkommen i århundraden.
Tanken på det hela fick Kyle att skratta högt, men som hans ansikte såg ut liknade det mer ett morrande.
Han skulle naturligtvis behöva rapportera till Rexius, ledaren av hans förbund. Men det var bara en teknikalitet. I själva verket var det han som skulle leda. Alla tusentals vampyrer i hans förbund – och i alla närliggande – skulle lyda under honom. Han skulle bli mäktigare än någonsin.
Kyle visste redan hur han skulle sprida pesten: en last skulle spridas på Penn Station, en på Grand Central Station, och en till på Times Square. Allt perfekt tajmat, mitt i rusningstid. Det skulle få fart på saker. Enligt hans kalkyler skulle hälften av invånare på Manhattan ha infekterats inom ett par dagar, och inom en vecka till, allihop. Den här pesten spreds snabbt, och så som de modifierat den skulle den vara luftburen.
De patetiska människorna skulle naturligtvis spärra av staden. De skulle stänga broar och tunnlar. Förbjuda flygtrafik och båtar. Och det var precis vad han önskade. De skulle låsa in sig själva inför den totala terror som väntade. Inlåsta och döende i pesten, då skulle Kyle och hans tusentals hantlangare ge sig hän åt ett vampyrkrig av ett slag människorna aldrig skådat. På några dagar skulle de ha utrotat alla i New York.
Och då skulle staden vara deras. Inte bara under marken, utan också över. Det skulle vara startskottet, signalen för alla förbund i varje stad, i varje land, att följa efter. Inom några veckor skulle Amerika vara deras, kanske till och med hela världen. Och Kyle skulle vara den som satt allt i rörelse. Han skulle bli ihågkommen. Den som en gång för alla lät vampyrerna besitta jorden.
Det fanns naturligtvis alltid användning för några kvarvarande människor. De skulle förslava dem som klarat sig, förvara dem i stora uppfödningsfarmer. Kyle skulle trivas med det. Han skulle se till att de blev välgödda, så att när helst hans folk kände behov av föda så skulle det finnas ett lager med outtömlig variation att välja ifrån. Alla perfekt mogna. Ja, människorna skulle bli bra slavar. Och utsökta måltider, bara de föddes upp på rätt sätt.
Kyle nästan dräglade vid tanken. Nu låg goda tider framför honom. Och inget skulle stå i hans väg.
Inget. Det vill säga med undantag för det där förbannade Vita förbundet, förskansat under Klostermuséet i parken. Ja, de skulle bli ett horn i sidan på honom. Men inget allvarligt. Så snart han fått tag på den där otäcka flickan, Caitlin, och förrädaren, Caleb, så skulle de leda honom till svärdet. Och då skull Vita förbundet vara försvarslöst. Inget skulle finnas kvar som stod i deras väg.
Kyle kände vreden flamma upp vid tanken på den där korkade lilla flickan som klarat sig ur hans grepp. Hon hade fått honom att se dum ut.
Han gick nedför Wall Street. En förbipasserande, en kraftig karl, hade olyckan att komma i vägen. När de stötte in i varandra gav Kyle honom en axeltackling för allt vad han var värd. Mannen snubblade meter bakåt och slog in i en vägg.
Mannen, som hade en snygg kostym, skrek åt honom: ”Hörrudu, vad tusan har du för dig egentligen!?”
Men Kyle snäste tillbaka, och mannen ändrade sig snabbt. Med sina en och nittiofem i längd, massiva axlar och råa drag var Kyle ingen man utmanade. Trots sin egen storlek vände mannen hastigt om och började gå. Han visste bättre.
Tacklingen hade fått Kyle att känna sig lite bättre. Men han var fortfarande rasande. Han skulle fånga den där flickan. Och långsamt ta död på henne.
Men nu var inte rätta tidpunkten för det. Han var tvungen att rensa tankarna. Han hade viktigare saker att se till. Skeppslasten. Lastkajen.
Han tog ett djupt andetag och log så småningom igen. Lasten låg bara några kvarter bort.
Det här skulle bli hans julafton.
FEM
Sam vaknade med en mördande huvudvärk. Han öppnade ett öga och insåg att han slocknat på golvet i ladan, i höet. Det var kallt. Ingen av hans vänner hade brytt sig om att fylla på brasan under natten. De hade alla varit för stenade.
Och värre ändå, rummet snurrade fortfarande. Sam lyfte på huvudet, drog ett halmstrå ur munnen och kände en fruktansvärd smärta i tinningarna. Han hade
