Luisa och pratade fort som alltid, med en antydan till spansk brytning eftersom hon bara några år tidigare flyttat dit från Puerto Rico. ”Nu är jag förvirrad! Jag trodde du flyttat!? Jag messade, men du svarade aldrig—”.
”Jag är verkligen ledsen”, sa Caitlin. ”Jag tappade min mobil och har inte varit i närheten av någon dator, och—”
Luisa lyssnade inte. Hon hade just lagt märke till Caleb och hon stirrade, som hypnotiserad. Hon stod där med öppen mun.
”Vem är din vän?”, frågade hon till sist, nästan viskande. Caitlin log: hon hade aldrig sett Luisa så förvirrad.
”Luisa, det här är Caleb”, sa Caitlin.
”Trevligt att råkas”, sa Caleb och log ned mot henne och sträckte ut handen.
Luisa bara fortsatte stirra. Hon sträckte långsamt fram handen, som i ett töcken, uppenbarligen för chockad för att säga något. Hon tittade på Caitlin, utan att riktigt förstå hur hon lyckats fånga en kille som han. Hon såg på Caitlin på ett nytt sätt, nästan som om hon inte visste vem hon var.
”Uh…”, började Luisa storögt, ”uh… var… liksom… träffades ni två?”
Caitlin lekte för en sekund med tanken på vad hon skulle svara. Hon kunde ju berätta allt för Luisa. Men hon log åt tanken. Det skulle inte fungera.
”Vi träffades… efter en konsert”, sa Caitlin.
Det var i alla fall delvis sant.
”Wow, vilken konsert?” Inne i stan? Black Eyed Peas!?”, kom det, som en stormflod av frågor. ”Jag är så avundsjuk! Jag skulle mörda för att få se dem!”
Caitlin log åt tanken på Caleb på en rockkonsert. Hon hade på något sätt svårt att föreställa sig honom där.
”Hm… inte exakt”, sa Caitlin. ”Luisa, lyssna nu. Ledsen att jag avbryter, men jag har inte så mycket tid. Jag måste få veta vart Sam har tagit vägen. Har du sett honom?”
”Självklart. Det gjorde väl alla. Han kom tillbaka hit förra veckan. Han såg underlig ut. Jag frågade var du var och vad det var med honom, men han sa inget. Förmodligen slaggar han väl över i den där tomma ladan han gillar.”
”Det gör han inte”, svarade Caitlin. ”Vi var just där.”
”Verkligen? Trist. Men jag vet inte. Han är ju andraringare, så våra vägar korsas ju inte så ofta. Har du försökt messa honom? Han är jämt på Facebook.”
”Jag har inte haft min mobil—”, började Caitlin.
”Ta min då”, avbröt Luisa och tryckte mobilen i handen på Caitlin innan hon ens avslutat meningen.
”Facebook är öppet redan. Logga in bara och skicka ett mess till honom.”
Självklart, tänkte Caitlin. Varför tänkte jag inte på det?
Caitlin loggade in, skrev Sams namn i sökrutan, fick fram hans profil och klickade på meddelande. Hon tvekade, osäker på vad hon skulle skriva egentligen. Sedan textad hon: ”Sam. Det är jag. Jag är vid ladan. Kom dit. ASAP.”
Hon klickade på sänd och gav telefonen tillbaks till Luisa.
Caitlin hörde ett oväsen och vände sig om.
Ett gäng av skolans mest populära äldre tjejer kom genom korridoren, på väg rakt mot dem. De viskade till varandra. Alla såg på Caleb.
För första gången kände Caitlin en ny känsla forsa fram. Svartsjuka. Hon kunde se i de där tjejernas ögon att de, som aldrig ens lagt märkte till henne förr, skulle älska att sno åt sig Caleb. Det var tjejer som styrde vilken kille som helst på skolan, vem de än önskade. Oavsett om han redan hade en flickvän. Det enda man kunde hoppas var att de inte skulle ta sikte på ens egen kille.
Och stirrade de alla på Caleb.
Caitlin hoppades och bad att Caleb skulle vara immun mot dem. Att han fortfarande skulle gilla henne. Men när hon tänkte närmare på det så kunde hon inte begripa varför han egentligen skulle göra det. Hon var så vanlig. Varför skulle han hålla sig till henne, när tjejer som de där skulle dö för att få honom?
Caitlin bad tyst att tjejerna bara skulle gå förbi. Bara denna enda gång.
Men naturligtvis gjorde de inte det. Hennes hjärta bultade när hela gänget vände och styrde stegen rätt mot dem.
”Men hej Caitlin”, sa en av tjejerna, med falskt vänlig röst.
Tiffany. Lång, med rakt, blont hår, blå ögon och trådsmal. Klädd från topp till tå i designerkläder. ”Vem är din vän där?”
Caitlin visste inte vad hon skulle säga. Tiffany och hennes vänner hade aldrig ödslat någon tid på henne. De hade inte ens sett åt hennes håll. Hon chockades över att de ens visste vad hon hette och att hon existerade. Och nu inledde de ett samtal. Caitlin visste naturligtvis att det inte hade något med henne att göra. De ville ha Caleb. Tillräckligt mycket för att de skulle ödmjuka sig till att tala med henne.
Det bådade inte gott.
Caleb måste ha anat hennes oro, för han tog ett steg närmare henne och lade en arm om hennes axel.
Caitlin hade aldrig varit så tacksam för en gest i hela sitt liv. Med nytt självförtroende återfick hon också styrkan att tala.
”Caleb”, svarade hon.
”Så vad gör ni, typ, här egentligen?”, frågade en annan tjej. Bunny. Hon var en kopia av Tiffany, men brunett. ”Jag trodde att du liksom flyttat eller nått.”
”Ja, men jag är tillbaka”, svarade Caitlin.
”Så är du, typ, också ny här”, frågade Tiffany Caleb. Går du i tredje?”
Caleb log. ”Jag är ny här, det stämmer”, svarade han kryptiskt.
Tiffanys ögon lyste upp, då hon tänkte att det betydde att han var ny på deras skola. ”Bra”, sa hon. ”Det är typ fest i kväll, om du vill komma. Det är hemma hos mig. Det är bara för några få nära vänner, men vi vill jättegärna att du kommer. Och… eh… du också, antar jag”, sa Tiffany, med blicken över huvudet på Caitlin.
Caitlin kände ilskan strömma till inom sig.
”Tack för inbjudan damer”, sa Caleb, ”men tyvärr måste jag meddela att Caitlin och jag redan har en viktig träff ikväll.”
Caitlin kände hjärtat svälla i bröstet.
Seger.
Hon hade aldrig upplevt en sådan känsla av upprättelse som när hon nu såg deras miner falla ihop, som dominobrickor.
Tjejerna vände upp näsorna och slank iväg.
Caitlin, Caleb och Luisa stod kvar, för sig själva.
