var livet normalt. Jag hade faktiskt börjat gilla Oakville. Men så en dag kom mamma instormande och berättade att vi skulle flytta därifrån. Igen. Så vändes allt uppochned, som alltid med henne.
Den här gången var det värre än någonsin. Det var ingen ny förort det gällde. Utan New York. Mitt i stan. En dålig skola och ett liv i betongen. Och ett farligt område.
Sam var också förbannad. Vi pratade om att inte följa med, om att sticka. Men sanningen var att vi inte hade någonstans att ta vägen.
Så vi åkte. Vi svor båda i hemlighet att om vi inte gillade det så skulle vi ge oss av. Hitta något ställe. Varsomhelst. Kanske till och med försöka söka upp pappa igen, fast vi båda visste att det inte skulle bli så.
Och så började allt hända. Det gick så fort. Min kropp. Den omvandlades. Förändrades. Jag vet fortfarande inte vad som hände, eller vad det egentligen blivit av mig. Men jag vet att jag inte längre är samma person.
Jag minns den där ödesdigra natten när det började. Carnegie Hall. Min date med Jonah. Och så… bara en stor lucka. Åt jag..? Dödade jag någon? Jag kan fortfarande inte minnas. Jag vet bara vad de berättade för mig. Jag vet att jag gjorde något den där natten, men allt är fortfarande som i en dimma. Vad det än var så ligger det fortfarande som en oro i magen. Jag vill aldrig göra någon illa.
Dagen efter kände jag förändringen i mig. Jag blev helt klart starkare, snabbare, känsligare för ljus. Och jag kände alla dofter. Djur betedde sig underligt omkring mig, och jag märkte att det gjorde jag också när jag var i närheten av dem.
Och så mamma, som berättade att hon inte var min riktiga mamma, och sedan dödades av de där vampyrerna, som egentligen var efter mig. Jag ville aldrig att hon skulle komma till skada. Det känns fortfarande som att det är mitt fel. Men med allt som händer nu så kan jag inte tänka på det. Jag måste fokusera på vad som ligger framför mig, på det som jag kan göra något åt.
De tog fast mig. De där avskyvärda vampyrerna. Och så, flykten. Caleb. Om det inte varit för honom är jag säker på att de hade dödat mig. Eller något ännu värre.
Calebs förbund. Hans folk. Så annorlunda. Men ändå vampyrer de också. Revirtänkande. Avundsjuka. Misstänksamma. De stötte bort mig, och honom gav de inget val.
Men han valde. Trots allt så valde han mig. Och han räddade mig. Han riskerade allt för mig. Jag älskar honom för det. Men än han någonsin kommer att få veta.
Jag måste hjälpa honom tillbaka. Han tror att jag är den utvalda, någon sorts vampyrmessias. Han är övertygad om att jag skall leda honom till något sorts förlorat svärd, ett som skall förhindra ett krig mellan vampyrerna och rädda alla. Själv så tror jag inte på det. Men jag vet att det är allt han har, och att det betyder allt för honom. Och han riskerade allt för mig, så det är det minsta jag kan göra. För min egen del har det inget med svärdet att göra. Jag vill bara inte se honom gå.
Så jag skall göra vad jag kan. Jag har hur som helst alltid velat hitta min pappa. Jag vill veta vem han egentligen är. Vem jag egentligen är. Om jag verkligen är till hälften vampyr, eller hälften människa, eller vad det nu är. Jag måste få svar. Om inget annat så måste jag i alla fall få veta vad jag håller på att bli.
*
”Caitlin?”
Hon vaknade, vimmelkantig. Hon tittade upp och såg Caleb stå böjd över henne, med händerna försiktigt på hennes axlar. Han log.
”Jag tror du somnade”, sa han.
Hon såg sig omkring, såg dagboken ligga uppslagen i knäet och slog igen den. Hon kände kinderna rodna och hoppades att han inte läste något. Särskilt inte det där om känslorna för honom.
Hon satt upp och gnuggade sig i ögonen. Det var fortfarande natt och elden sprakade ännu, fastän den inte var mer än glödande kol nu. Han måste själv just ha vaknat. Hon undrade hur länge hon sovit.
”Förlåt”, sa hon. ”Det är första gången jag sovit på dagar.”
Han log igen och gick bort genom rummet mot eldstaden. Han kastade på några vedträn och de sprakade och väste när de tog eld. Hon kände värmen nå fram till sina fötter.
Han stod där och stirrade in i elden, och hans leende dog långsamt när han försvann in i sina tankar. När han såg in i elden lystes ansiktet upp av ett varmt sken som gjorde honom än mer tilldragande, om det nu var möjligt. Hans stora, ljusbruna ögon öppnades vida och när hon såg på honom ändrade de färg, till ljusgröna.
Caitlin rätade på sig och såg att vinglaset ännu var fullt. Hon smuttade på det, och det värmde henne. Hon hade inte ätit på ett tag och vinet gick henne rätt år huvudet. Hon såg det andra glaset stå bredvid och påmindes om hyfs och skick.
”Skall jag hälla upp åt dig?”, frågade hon, och tillade sedan nervöst, ”om du, alltså, jag menar… jag vet ju inte om du dricker…”
Han skrattade.
”Jodå, vampyrer dricker vin också”, sa han med ett leende och steg närmare och höll glaset medan hon hällde.
Hon blev förvånad. Inte över vad han sa, utan över hans skratt. Det var mjukt, elegant och tycktes långsamt tona bort i rummet. Som allt annat med honom var det hemlighetsfullt.
Hon såg honom i ögonen när han höjde glaset till läpparna och hoppades att han skulle se tillbaka, in i hennes.
Det gjorde han.
Sedan tittade de bort på samma gång. Hon kände hjärtat slå snabbare.
Caleb gick tillbaks till sin plats, satt ned i höet, lutade sig tillbaks och såg på henne. Nu verkade han granska henne. Hon kände sig förlägen.
Utan att tänka på det förde hon handen längs med sina kläder och önskade att hon haft något snyggare på sig. Hon försökte desperat komma ihåg hur hon var klädd egentligen. Någonstans på vägen hade de stannat till i någon stad, och hon hade gått till den enda butik som fanns – Frälsningsarméns second hand – och hittat ett ombyte.
Hon såg ned i fasa och kunde knappt känna igen sig själv. Hon hade slitna, urblekta jeans, gympaskor som var en storlek för stora, en tröja över en t-shirt. Utanpå alltsammans hade hon en blekt, mörklila skepparjacka som saknade en knapp, och också den var för stor för henne. Men den var varm. Och just nu var det vad hon behövde.
Hon kände sig besvärad. Varför skulle han nödvändigtvis behöva se henne så här? Det var typiskt hennes tur, att när hon för en gång skull träffat en kille som hon verkligen gillade så fick hon inte ens chansen att snygga till sig. Det fanns inget badrum i ladan, och även om det funnits det så hade hon ingen makeup på sig. Hon tittade bort, generat.
”Sov jag länge?”, frågade hon.
”Jag vet inte. Jag vaknade just själv”, sa han och lutade sig tillbaks och drog en hand genom håret. ”Jag åt tidigt i natt. Det gjorde mig helt slut.”
Hon såg på honom.
”Förklara för mig”,
