”Caitlin!”, sa Luisa plötsligt och sträckte sig fram och grep tag i hennes arm. ”Jag kom just ihåg. Susan. Hon sa något om Sam. Förra veckan. Att han var med Colemans. Förlåt, jag kom just på det nu. Det kanske är någon hjälp?”
Colemans. Självklart. Där var han naturligtvis.
”Och dessutom”, fortsatte Luisa brådskande, ”vi skall ses allihop ikväll på Franks. Du måste bara komma! Vi saknar dig så mycket. Och ta med Caleb naturligtvis. Det blir världens fest. Halva klassen skall dit. Du måste komma.”
”Tja… Jag vet inte—”
Klockan ringde in.
”Jag måste rusa! Det är så kul att du är tillbaka. Älskar dig. Ring mig. Hej!”, sa Luisa, vinkade till Caleb och vände om och försvann bort i korridoren.
Caitlin lät tankarna vandra och föreställde sig själv, tillbaks i sitt gamla liv. Tillsammans med alla vänner, på fester, i en vanlig skola, och snart med examen. Hon gillade den känslan. För ett ögonblick försökte hon verkligen trycka bort alla den senaste veckans händelser ur sinnet. Hon föreställde sig att inget ont någonsin hänt.
Men så tittade hon bort och såg Caleb, och verkligheten kom forsande tillbaka. Hennes liv hade ändrats för alltid. Och det skulle aldrig ändras tillbaka. Hon var helt enkelt tvungen att acceptera det.
För att inte tala om att hon dödat någon, och att polisen letade efter henne. Eller att det bara var en tidsfråga innan de tog fast henne, någonstans. Eller det faktum att ett helt folk av vampyrer var ute efter att döda henne. Eller att det svärd som hon letade efter kunde rädda många människors liv.
Livet var definitivt inte vad det en gång varit, och skulle aldrig bli det igen. Hon fick helt enkelt lov att ta till sig sin nya verklighet som den var.
Caitlin lade sin hand i Calebs arm och ledde honom mot ytterdörrarna. Colemans. Hon visste var de bodde, och det var rimligt att Sam höll till där. Om han nu inte var i skolan så var han förmodligen där. Det var dit de måste gå härnäst.
När de gick ut genom dörrarna och i den friska luften häpnade hon över hur bra det kändes att gå bort från den här skolan – och den här gången för alltid.
*
Caitlin och Caleb gick över Colemans tomt och snön i gräset knarrade under deras steg. Huset var inget särskilt i sig – en enkel ranchbyggnad vid sidan av vägen. Men på baksidan, en bra bit bort vid slutet av tomten fanns en lada. Caitlin såg alla slitna pickup-bilar som utan ordning parkerats på gräsmattan och kunde också se fotspår i isen och snön och att en hel del trafik gått bort till ladan.
Det var vad ungdomar gjorde i Oakville – de hängde tillsammans i varandras lador. Oakville var lika mycket landet som det var en förort, och det gav möjligheten att hålla till i en byggnad som var tillräckligt långt från föräldrarna för att det inte skulle veta eller bry sig om vad de hade för sig. Det var betydligt bättre än att hålla till i någons källare. Föräldrarna kunde inte höra ett ljud. Och man hade egen ingång. Och utgång.
Caitlin tog ett djupt andetag, gick upp till ladan och drog upp den tunga trädörren. Det första som slog henne var doften. Hasch. Stora moln av det hängde i luften.
Den doften, och så blandad med avslagen öl. Och alltför mycket av det.
Och vad som därefter slog henne – starkare än allt det andra – var doften av djur. Hon hade aldrig förr haft så skarpa sinnen. Chocken av djurets närvaro rusade genom hennes sinnen, som om hon just sniffat ammoniak.
Hon tittade till höger och zoomade in. Där, i hörnet, satt en stor Rottweiler. Den reste sig långsamt, stirrade på henne och morrade – ett dovt, mullrande ljud från strupen. Det var Butch. Nu mindes hon. Colemans otäcka Rottweiler. Som om Colemans egentligen behövde en elak Rottweiler för att förstärka bilden av sig själva som odjur.
Colemans hade alltid inneburit dåliga nyheter. Tre bröder – sjutton, femton och tretton år gamla – och på något sätt hade Sam blivit vän med mellanbrodern, Gabe. Den ene av dem var värre än den andre. Pappan hade försvunnit för länge sedan, och ingen kunde säga vart. Mamman var aldrig där. De mer eller mindre uppfostrade sig själva. Trots åldern var de jämt på fyllan eller stenade, och oftare borta från skolan än på plats.
Caitlin upprördes över att Sam umgicks med dem. Det kunde inte komma något bra av det.
Musik spelade i bakgrunden. Pink Floyd. Wish You Were Here.
Det kunde man ju väntat sig, tänkte Caitlin.
Det var mörkt därinne, särskilt sedan man just kommit in från den klara dagen därute, och det tog flera sekunder innan ögonen anpassade sig.
Där var han. Sam. I mitten av en nersutten soffa och omgiven av ett dussintal grabbar. Gabe på den ena sidan och Brock på den andra.
Sam satt hopkurad över en haschbong. Han hade just slutat dra in, ställde ned den, lutade sig tillbaka, drog in luft och höll andan, alltför länge. Så andades han ut.
Gabe petade på honom och han såg upp. Han stirrade på Caitlin genom haschdimmorna. Ögonen var blodsprängda.
Caitlin kände hur det gjorde ont i henne, långt in i magen. Hon var inte bara besviken. Hon kände att det var hennes fel alltsammans. Hon tänkte tillbaks till när de sett varandra senast, i New York, och deras gräl. ”Stick bara!”, hade hon skrikit. Varför hade hon varit så hård? Varför hade hon inte fått en chans att ta det tillbaka?
Nu var det försent. Om hon valt andra ord, då hade saker kanske varit annorlunda nu.
Men hon kände också en våg av ilska. Ilska mot Colemans, ilska mot alla dessa pojkar som inte gjorde annat med sina liv än att sitta och hänga på de där slitna sofforna, stolarna och höbalarna och dricka och röka. De var fria att välja att inte göra något av sina liv. Men de hade ingen rätt att dra in Sam i det. Han var bättre än dem. Han hade bara inte haft någon som visat vägen. Ingen fadersfigur och ingen vänlighet från deras mor. Han var en bra kille, och hon visste att han just nu kunde vara bäst i klassen, om han bara haft ett hem som var någorlunda stabilt. Men någonstans hade det hunnit bli försent. Han hade helt enkelt slutat bry sig.
Hon gick flera steg närmare. ”Sam?”, frågade hon.
Han bara stirrade tillbaks, utan att säga ett ord.
Det var svårt att läsa den där blicken. Var det drogerna? Låtsades han att han inte brydde sig? Eller brydde han sig verkligen inte?
Den apatiska blicken var det som gjorde mest ont i henne. Hon hade förväntat sig att han skulle bli glad att se henne, att han skulle ta sig upp och ge henne en kram. Inte det här. Han tycktes inte ens bry sig. Som om hon var en främling. Spelade han bara tuff inför sina vänner? Eller hade hon verkligen lyckats förstöra saker på allvar den här gången?
Det gick flera sekunder och till sist tittade han bort och lämnade över bongen till sina vänner, utan att se på henne.
”Sam!”, sa hon, högre nu och med ansiktet rött av ilska. ”Jag talar med dig!”
Hon
