Wennerström gifte sig. Nio månader efter födde hans hustru en rachitisk son till världen. Tretton månader därefter var Theodor Wennerström död.
Läkaren, som avgav dödsattesten, ruskade på huvudet, när han såg den frodiga storväxta kvinnan stå gråtande vid den lilla likkis tan, i vilken skelettet av den tjuguåttaårige unge mannen vilade. «Plus var för stort och minus för litet», tänkte han, «och därför åt plus opp minus.»
Men fadren, som mottog dödsbudet en söndag, satte sig att läsa en predikan. Och när han slutat, tänkte han för sig själv: världen är allt bra opp- och nervänd, när de dygdige få en sådan lön.
Och den dygdädla änkan, född Leidschütz, gifte om sig två gånger och fick åtta barn, och skrev uppsatser om överbefolkning och osedlighet. Men svågern sade, att det var en förbannad kvinna, som tog livet av sina män.
Men den odygdige löjtnanten gifte sig och fick sex barn, och blev major och var lycklig till dagarnes ända.
Kärlek och spannmål
Notarien hade helt visst icke sett efter spannmålsnoteringen, när han for ut till majoren att fria, men det hade majoren.
– Jag älskar henne, sade notarien.
– Hur mycket tjänar du? frågade den gamle.
– Tolvhundra kronor visserligen, men vi älska varann, Farbror…
– Det rör mig inte; tolvhundra är för litet.
– Ja och så har jag extra, men Louise känner mitt hjärta…
– Prata inte smörja – hur mycket har du extra?
– Det var på Boo vi träffades första gången…
– Hur mycket har du extra? Och han satt med blyertspennan i högsta hugg[37].
– Och sina känslor, vet farbror dem…
– Hur mycket har du extra? Han ritade några kråkfötter på läskpapperet.
– Å, det blir nog väl med det, bara man kommer…
– Vill du svara mig eller vill du inte! Hur mycket har du extra? Siffror! Siffror! Fakta!
– Jag har översättningar för tio kronor arket, jag har lektioner i franska, jag har löfte på korrekturläsning…
– Löften ä inte fakta! Siffror, gosse, siffror! Så, nu skriver jag. Vad har du för översättning?
– Vad har jag för översättning? Inte kan jag stå och säga det så här!
– Kan du inte stå och säga det? Du har ju översättning säger du, kan du inte säga vad det är? Vad är det för prat.
– Jag har Guizot Civilisationens Historia, tjugofem ark.
– A tio kronor, lika med 250 kronor. Och sedan?
– Sedan? Inte vet man det förut!
– Nå se där, man vet inte det förut! Men det är just det man skall veta förut! Du tror att giftas är bara att flytta ihop och fjollas! Nej, min gosse, det blir barn på nio månader, och barn skola ha mat och kläder!
– Det behöver icke bli barn med detsamma, när man älskar varann som vi, farbror, som vi…
– Hur fan älskar ni varann då?
– Hur vi älska varann? Han lade handen på sitt västuppslag.
– Blir det inte barn när man älskar varann som ni? Stolle! Du är en djävla stolle! Men du lär vara en ordentlig karl, och därför ska du få förlova dig; men begagna väl din förlovningstid att skaffa bröd, ty här stunda hårda tider. Spannmåln stiger!
Notarien blev alldeles röd i ansiktet, när han hörde slutet, men glädjen att få henne var så stor, att han kysste gubbens hand. Och Gud i himlen, vad han var lycklig! Och vad de voro lyckliga! När de tågade fram på gatan arm i arm första gången, så lyste det av dem, och de tyckte att människorna stannade och öppnade lederna[38] på trottoaren för att göra dem en hedersvakt på deras triumftåg, och de gingo fram med stolta, höga blickar, högt med huvudena och fjädrande steg.
Och så kom han till henne om kvällarne; och de satte sig mitt i salen och läste korrektur; hon läste emot. Och gubben tyckte, att det var en duktig karl. Och när de slutat, sade han: «nu ha vi förtjänat tre kronor!» Och så kysstes de. Och nästa kväll voro de på teatern och åkte hem, och det kostade tolv kronor.
Och ibland när han hade kvällslektioner, så – vad gör man icke för kärleken – då inställde han lektionen, och kom till henne. Och så gingo de ut och promenerade.
Men så led det till bröllopet. Då blev det annat av. Då gingo de till Brunkeberg och skulle se på möbler. Och då måste de börja med det viktigaste. Louise ville inte vara med, när han skulle köpa sängen, men hur det var, så gick hon med. De skulle ha två sängar, förstås, som skulle stå bredvid varandra, för att det inte skulle bli så många barn, förstås! Och valnöt skulle det vara, varenda bit, äkta valnöt. Och så skulle de ha rödrandiga madrasser med resårer och långkuddar av fjäder. Och var sitt täcke, men likadana naturligtvis, och Louise ville ha sitt blått, för hon var blond.
Och så gingo de till Leja. Först, naturligtvis, en veilleuse av röd fluss till sängkammaren, och en venus i biscuit. Och så bordsservisen; sex dussin glas av var sort med slipade kanter. Och så knivar och gafflar, räfflade och märkta. Och slutligen köksattiraljen. Men då måste mamma gå med.
Och Gud vad han hade mycket att göra! Acceptera växlar, springa i banker, söka hantverkare, få våning, sätta opp gardiner. Och han räckte till. Arbetet fick ligga litet efter, men vänta, bara han blev gift, så skulle han nog ta igen det!
De skulle bara ha två rum att börja med, ty de skulle vara så förståndiga, så! Men efter man nu bara skulle ha två rum, så kunde man ha råd att ha dem trevligt. Och så fick han två rum och kök en trappa upp på Regeringsgatan för sex hundra kronor. Och när Louise anmärkte att de lika så gärna kunnat ta tre rum och kök fyra trappor upp för fem hundra kronor, så blev han litet förlägen, men vad gör det, bara man höll av varandra. Ja, det menade Louise också, men hon såg intet hinder för avhållningen i tre rum för lägre hyra än i två för högre. Ja, han var dum, det visste han, men det gjorde ingenting bara man höll av varann.
Och så voro rummen i ordning. Och sängkammaren var som ett litet tempel. Och de båda sängarne stodo där bredvid varann som två ekipage. Och solen lyste på det blåa täcket och de vita, vita lakanen, och de små öronkuddarne med namnen broderade av en ogift tant; det var stora blommiga bokstäver, som slingrade sig i varandra som i en enda omfamning och kysstes här och där när de råkades i knutarne. Och frun hade sin alkov för sig och en japansk skärm före. Och i salongen, som var matsal och arbets- och mottagningsrum, där stod hennes piano (som kostat tolv hundra kronor), och där stod hans skrivbord, med tio lådor, «valnöt varenda bit» och trymåerna med hela glas, och fåtöljer och skänk och matbord. «Det såg ut som det verkligen bodde folk i det rummet», och de kunde inte förstå vad man skulle med matsal att göra,
i högsta hugg – готовый действовать
öppnade lederna – расступались
