Det var då märkvärdigt? Inte arsenik i de tapeterna! Frun fortfor att vara sjuk. Han läste i en läkarbok, och så frågade han sin hustru något i örat! Ja, se där ha vi det! Hå! Ett varmt fotbad bara!
Fyra veckor senare förklarade ackuschörskan, att allting var «som det skulle vara!»
– Skulle vara! Ja, det förstås, men det kom så fasligt hastigt!
Nå efter som det var så, så – å, så roligt det skulle bli! Tänk en liten! Hurra! Man skulle bli pappa och mamma! Vad skulle han heta? Ty det måste bli en gosse. Det var klart det!
Men nu tog frun och talade allvarsamt med sin man! Han hade icke haft någon översättning eller något korrektur sedan de blevo gifta. Och bara lönen räckte inte.
– Ja, ja, man hade levat i sus och dus[40]. Herre Gud, man var ung bara en gång, men nu skulle det bli annat av.
Dagen därpå gick notarien hem till aktuarien, sin gamle vän, och bad honom gå i borgen[41] på ett lån. När man står i begrepp att bli far, ser du min kära bror, får man lov att vara betänkt på utgifter!
– Alldeles min tanke, kära bror, svarade aktuarien, och därför har jag inte haft råd att gifta mig, men du är lycklig du, som har råd, du.
Notarien skämdes att insistera. Skulle han ha panna[42] att bedja denne ungkarl hjälpa sig med hans barn, denne ungkarl, som icke hade råd att hålla sig med barn själv. Nej, det kunde han ändock inte.
När han kom hem till middagen berättade frun, att två herrar varit och sökt honom.
– Hur såg de ut? Var de unga? Haha, de hade pincenez? Då var det bestämt två löjtnanter, gamla goda vänner från Vaxholm.
– Nej, det var inga löjtnanter, de sågo äldre ut!
– Ha, då visste han; det var gamla Uppsalavänner, troligen docenten P. och adjunkten Q., som ville se efter hur gamle Ludde hade det som gift.
– Nej, de voro icke från Uppsala, de voro från Stockholm!
Flickan inkallades. Hon tyckte de sågo ruskiga ut och hade käppar.
– Käppar! Hm! – Han kunde inte förstå vad det kunde vara för ena! Nå, tids nog fick man veta det, efter som de skulle komma igen. Emellertid hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt!
– Kan du tänka dig jordgubbar för en och femti kannan, den här årstiden!
– Ludvig, Ludvig, vart skall det här ta vägen?
– Det skall gå galant. Har i dag fått lov på en översättning!
– Men du har skulder, Ludvig!
– Bagateller! Bagateller! Vänta bara när jag får mitt stora lån!
– Ditt lån! Det blir ju en ny skuld!
– Ja, men på sådana villkor! Låt oss inte tala om affärer nu! Voro inte jordgubbarne goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa? Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale! Äkta!
Sedan han sovit middag på salssoffan, bad frun att få säga honom ett ord. Men han skulle inte bli ond!
– Ond? Han! Gubevars: Hushållspengar kan jag tro?
– Nåväl, ja! Kryddbodboken var obetald! Slaktarn fordrade, hyrkusken «sprang», det var med ett ord krångligt!
– Inte annat! De skulle få varenda skilling i morgon dag! Så oförskämt, komma och kräva såna där smulor! De skulle få varenda skilling i morgon, och så skulle de förlora en kund! Men nu skulle vi inte tala mer om den saken. Vi skulle gå ut och promenera. Ingen vagn! Vi skulle åka på spårvägen till Djurgården och ruska av oss litet.
Och så åkte vi till Djurgården, och när vi gingo in på Alhambra och togo enskilt rum, så viskade ungherrarne i stora salen. De trodde att vi voro ute på äventyr. Så roligt! Så galet! Men frun tyckte icke riktigt om det! – Och en sådan nota sedan! Tänk om vi varit hemma i stället, vad vi fått för de pengarne!
Månader gå! Tiden nalkas! Det skall vara vagga och små kläder. Och det skall vara så mycket. Herr Ludvig är hela dan i affärer. Men spannmålen har stigit. De hårda tiderna nalkas! Ingen översättning, intet korrektur. Mänskorna ha blivit materialister. De läsa inte böcker mer, utan de köpa mat för sina pengar. Vilken krass prosaisk tid man lever i! Idealen försvinna ur livet och riporna säljas icke under två kronor paret. Hyrkuskarne vilja icke köra notarier gratis till Djurgården, ty de ha hustru och barn de också, och kryddkrämarn vill till och med ha betalt för sina varor. O, vilka realister!
Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.
Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.
– Jag är far!
– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?
– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!
– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!
Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!
Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. – Varför skulle vi ge mindre än de andra. Gav inte kapten hundra?
Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.
Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig.
– Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad.
– Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn?
– Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret!
– Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid. Inga ideal mer!
Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de’ ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade. Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung
hade levat i sus och dus – вели разгульную жизнь
gå i borgen – поручиться
ha panna – иметь нахальство
